Reflektioner om filmen Det omätbara (2024)

Daniel Möller och regissören Nils Petter Löfstedt. Foto: Privat
I fredags såg jag den bioaktuella filmen Det omätbara (2024) av Nils Petter Löfstedt. Det var många tankar som snurrade under tiden och efteråt. I detta inlägg vill jag dela med mig av några av dem.

Det får man vara

Det fanns många vackra scener i filmen. Ett exempel var från ett äldreboende där en anställd hade samlat en grupp boende runt sig då hon skulle läsa dikter. Vid ett tillfälle blev en av de boende ledsen och hon gick fram till henne.

Jag ser att du blev ledsen nu och det får man vara. Blev du det för att du saknar din pappa?

Och så fick den boende en lång varm kram.

Under den scenen kom jag att tänka på ett samtal jag hade den morgonen med några förskollärare på förskolan. Vi pratade om att deras barngrupp som består av ett- och tvååringar, hälsar på varandra och pedagoger på morgonen, ropar på varandra på gården, om någon trillar kommer andra barn och hjälper hen att resa sig. Jag ställde en nyfiken fråga till förskolläraren på avdelningen hur de lyckats skapa ett sådant klimat i barngruppen.

Hon berättade bland annat att de är närvarande med barnen, försöker se och bygga relationer till varje individ och uppmuntrar dem att hjälpa varandra.

Och om någon exempelvis är ledsen så bekräftar vi dem i deras känslor genom att stötta och säga att det får man vara.

Det får man vara.

Den meningen fick en människa i början och i slutet av sitt liv höra.

Jag kommer att tänka på den relationella pedagogiken och utgångspunkten att varje människa vill förstå och bli förstådd. Att alla barn vill möta en vuxenvärld som förstår, eller visar att de försöker förstå, barnets kommunikation och behov. Det är helt avgörande för deras utveckling, lärande och välmående. Sven Persson (2017) pratar om hur förskolans personal kan ge barnet ett emotionellt, socialt och kognitivt stöd så att det kan utvecklas och lära sig utifrån sina förutsättningar och med hjälp av andra.

Han beskriver att de pedagogiska relationerna i förskolan innehåller olika budskap:

  • En emotionell dimension, med budskapet att jag förstår hur du känner, jag ska hjälpa dig att förstå och hantera dina känslor,
  • En social dimension, med budskapet att du inte är ensam, vi gör detta tillsammans,
  • En kognitiv dimension som tar fasta på förståelse av varandras intentioner, en uppgift eller ett problem. Budskapet till barnet är att jag förstår vad du vill göra, jag kommer att hjälpa dig att förstå och hantera detta.

Med detta i ryggen hoppar min tanke vidare till en annan person som inspirerat mig mycket: Nel Noddings. I hennes bok om omsorgsetik från 2015 pratar hon om det mänskliga behovet av att någon bryr sig om dig. Om att få kärlek, fysisk omsorg, respekt och uppmärksamhet.

Omsorgsetiken är intressant utifrån flera aspekter. Den menar exempelvis att det inte är någon omsorgsrelation om inte omsorgstagaren accepterar dig som omsorgsgivare. Förutom att vi kan luta oss mot det som omnämnts tidigare som de mänskliga behoven, när vi funderar kring vårt förhållningssätt och våra handlingar, så kan vi inte luta oss mot några principer eller färdiga recept i mötet med exempelvis barnet på förskolan. Vi måste helt enkelt utgå från själva mötet, här och nu. Det vi gör för ett barn behöver inte vara rätt för ett annat. Inga manualer kan hjälpa oss.

Detta är en del som gör arbetet med barn varierat, utvecklande och även utmanande. För ett barn kan det bästa vara att ge en uppmuntran att klara av något medan ett annat barn som vanligtvis kan något just i det ögonblicket istället behöver hjälp och närhet av pedagogen. Detta kanske efter något tufft som hänt i barnets liv eller i stunden som vi inte känner till. Eller bara utifrån att vi mår bra av att ge och få omsorg av någon annan. Samtidigt som vi såklart också mår bra av utveckla våra egna förmågor och färdigheter med. Att hitta en balans i detta är en nyckel tänker jag.

Jag tänker tillbaka på den anställda på äldreboendet och på vad förskolläraren berättade på morgonen. Det är bara ett exempel av många men för mig handlar det om en relationell kompetens som uppvisas genom att kunna ge andra människor, barn som vuxna, ett stöd utifrån de emotionella, sociala och kognitiva dimensionerna. Ett stöd som om vi ska lyssna på Noddings kan skapa ringar på vattnet; en omsorg som sprider sig och fastnar hos deltagarna.

Att få uppleva andras omsorg och se den ges till andra, att få själv träna på att ge omsorg, att bli bekräftad i sina känslor och tankar; bygger en grund för att föra denna omsorgen vidare till andra. Att erkänna, värdera och förstå detta närmare behövs om vi vill forma ett samhälle där vi bryr oss om och är genuint nyfikna på varandra.

Men där släpper vi Persson och Noddings för den här gången.

Dags att ta tåget till Danmark.

Den professionella pedagogen

2013 kom en dansk studie från Ahrenkeil m.fl. som jag kom och tänka på igen efter att ha kollat på filmen. De beskriver att det finns en vida spridd uppfattning att det går att dela upp pedagogers arbete i:

1. Praktiska ansvarsområden och omsorg.
2. Det riktiga professionella arbetet.

Kompetenser hos pedagoger som lyfts fram som viktiga relateras ofta till planerade undervisningstillfällen och inte till praktiska ansvarsområden och omsorg, såsom att ta emot barn på morgonen, byta blöjor, se till att alla barnen får något att äta etc. De danska forskarna anser att denna separation och hierarkisering av olika delar av pedagogers professionella kompetens har förstärkts bland annat av de ökade kraven på att dokumentera och utvärdera barnens förändrade lärande i förskolan.

De argumenterar för att professionell kompetens måste förstås som en kompetens som involverar allt det som pedagogen gör.

Efter att ha sett “Det omätbara” blir jag ännu mer övertygad om att vi måste tänka kring och förstå förskolan och utbildningen som sker där som en helhet. Vi behöver lyfta fram de mer obemärkta kompetenserna, allt det som är omätbart, i ljuset för att kunna undersöka detta närmare, vara stolta, kritiskt granska det och lära av varandra. Vad är det pedagogen gör för att barnen med trygghet i bröstet säger hejdå till sin vårdnadshavare på morgonen; vad är det vi kommunicerar med våra ord, vår blick, ansiktsuttryck och vår övriga icke-verbala kommunikation?

Hur kan vi använda oss av detta i andra sammanhang under dagen för att alla som befinner sig inom förskolan ska må bra, ha kul ihop, lära sig nya saker och växa tillsammans? I planerade aktiviteter, rutiner, spontana händelser, vid konflikthantering eller i leken? Hur kan det hjälpa oss att tryggt hålla fast i en kompass i ett samhälle där det mer värderas och fokuseras på mer mätbara delar, vilket riskerar osynliggöra de grundläggande kompetenser som behövs och håller ihop både den dagliga strukturen på förskolan men också ger bättre förutsättningar till allt annat vi vill och förväntas göra enligt våra styrdokument.

En synlig människa

I sista kursen på förskollärarprogrammet fick vi läsa en text av Chris Higgins från 2003. Det var en mening som framförallt fastnade i mitt minne:

”Likt kläder burna av en osynlig människa.”

Higgins pratar här om hur läraren kan i sitt arbete, som mycket kretsar kring att finnas där för andras skull, själv kan råka bli uttömd. Det är ett tillstånd där du blir till en person i en roll fast utan din person. Där du likt kläder på en osynlig människa på något magiskt sätt håller dig flytande även om du som människa inte framträder med dina behov, intressen och drömmar.

Han resonerar i sin text kring att detta gör att man inte kan arbeta mer än fem år som lärare utan att antingen bli utbränd eller bitter. Det var en del kurskamrater som tyckte det var lite deprimerande att få läsa det som en av de sista texterna innan examen. Jag kände att det var klockrent.

I “Det omätbara” lyfts exempel på förskolepersonal som blivit utbrända i yrket och det kan självklart ha många förklaringar. Det kan ha sin orsak i de förutsättningar som uppstår utifrån förskolans budget. Jag anser att förskolan och andra omsorgsyrken behöver få ökade resurser för att vi ska kunna ha mer luft i systemet, för att bland annat göra det mindre sårbart vid personalfrånvaro. Det går att pussla och hjälpas åt, men det sker också till ett pris om det sker för ofta. Vi behöver kunna prata om denna form av förutsättningar och lyssna på de som befinner sig mitt i förskolans kärna. Men nu hoppar vi tillbaka till Higgins.

En av mina tolkningar av “Det omätbara” är att vi måste som samhälle se att både barnen i förskolan och de äldre inom omsorgen är människor, och att de som arbetar där också är människor, att vi behöver förstå och prata om alla aspekter av detta och bygga hållbara system för att göra det möjligt för alla dessa människor att få vara just människor med allt vad de innebär; våra erfarenheter och intressen, styrkor och svagheter, värmen och oron, vilja att få känna tillit och få ge omsorg, föränderliga behov och glädjen, sårbarheten och solidariteten, ensamheten och gemenskapen. Vi är inte robotar eller bara en rad på ett schema – vi är alla en del av olika berättelser, relationer och är bärare av kunskaper som både kan mätas och inte.

Filmen visar med många fina exempel att de som arbetar inom exempelvis förskolan får tillbaka mycket i de mellanmänskliga möten som sker i vardagen. Men om vi ska lyssna på Higgins så finns det också en uttömmande aspekt av att vara lärare som vi också måste vara medveten om. Jag tror på att vi måste arbeta på många olika sätt, utmana oss själva och se vad barnen är nyfikna på och även jobba vidare på det. Men om det är något Higgins kan påminna oss om är det kanske att inte glömma dig själv i din lärarroll. Du är också viktig. Dina drömmar, intressen och behov är viktiga. Den glöd som kan tändas i dina ögon och ditt hjärta när du bejakar dessa ökar chansen att du tänder samma hos förskolebarnen du delar din vardag med.

Gillar du att spela instrument och sjunga?
Gör det för att det är roligt eller använd det som verktyg i er undervisning!

Tycker du att det är roligt att måla och skapa?
Gör det kontinuerligt med barnen!

Får du energi och glädje av musik?
Dra igång en av dina favoritlåtar på något av era fredagsdiscon!

Se till att du också finns med när vi försöker skapa ett vi.

Till sist.

Dokumentärens fokus handlar om minst sagt en stor och komplex fråga. Som tur var finns det en miljon människor i Sverige som arbetar inom omsorgen som kan berätta om allt det som är fantastiskt och det som vi tillsammans behöver förändra till det bättre.

Det är inget som ger mig mer hopp än den kraft som finns i omsorgen och solidariteten mellan människor.

“Det omätbara” får fem av fem stjärnor för allt ovan och utifrån att som enda biofilm i världen visat en vila på förskolan.