Humor som läskraft, eller?

Det är fredagseftermiddag på Bokmässan i Göteborg och det har blivit dags för Isabelle Riddez och Måns Nilsson att äntra lärarscenen och prata om humorns positiva effekter på läsandet. Redan från start är de öppna med att de inte varit ute efter bra recensioner, utan snarare att helt enkelt få vara roliga. I förarbetet till sina böcker har de intervjuat barn och undersökt vad just barn tycker är knasigt och kul.

– I vår senaste bok Trubbelmakarna: världens bästa fusk så ska ett kompisgäng fuska på nationella provet i matte eftersom de hellre vill lägga sin tid på att förbereda sig till årets talangjakt. Ja, det kanske inte är så passande att berätta om här på lärarscenen, säger Isabelle Riddez och smilar och ett fniss sprider sig i publiken.

Måns Nilsson berättar att han själv minns hur han drogs till roliga böcker som barn. Han beskriver humorn som ett hemligt språk, där läsaren måste fylla i sista biten på egen hand.

– Att lägga den där pusselbiten och förstå vad det egentligen står är en speciell känsla. När något skrivs med ironi står det ju raka motsatsen till det som egentligen menas. Att förstå ett skämt skapar en känsla av att karaktären är på samma våglängd som en själv, säger Måns Nilsson som hoppas väcka lästlust med böckerna om Trubbelmakarna.

Malmöbibliotekarierna ser utmaningar

Även skolbibliotekarien Felix Sjögren från Nydalaskolan är på plats på Bokmässan. Han har nyligen lånat ut just böcker skrivna av Måns Nilsson och i samband med det fått höra från två elever hur otroligt tokig boken var. Ändå är Felix Sjögren något tveksam till humorn som läskraft.
– Jag tror att humor kan vara en svår genre just eftersom det förutsätter en gemensam förståelse. Det som är roligt är ju ofta när någonting går fel eller avviker från det förväntade. Men om man inte vet vad det förväntade är eller kanske framförallt att man har svårt att tillgodogöra sig det i textform då blir det inte heller så roligt, resonerar Felix Sjögren.

Han jämför med genren skräck som är betydligt mer populär på hans egen skola, där en majoritet av eleverna har svenska som andraspråk.

– Skräcken kräver inte samma språkliga förmåga för att fånga läsaren, säger Felix Sjögren.

– Vad säger er skolas lånestatistik om humoristiska böcker?
– Jag skulle säga att de inte är särskilt populära när det kommer till elevernas egen läsning. Det är klart att jag får frågor om roliga böcker, men det är sällan som de lånar ut sig själv. Det krävs att jag visar varje enskild elev som frågar efter det. Samtidigt upplever jag att många vill låna lite fnissiga böcker som kanske är uppenbart tokiga eller som framkallar fniss. Men det är ju inte samma sak som att man vill läsa humoristiska böcker, säger Felix Sjögren.

Däremot upplever han att humorn kan fungerar bättre i klassrummen vid högläsning. En bok som två olika lärare högläser med sina klasser just nu är ”Lisbet och sambakungen” av Emma Karinsdotter.

– Den framkallar skaror av skratt hos eleverna, men då är boken också medierad genom lärarens tolkning som kan hjälpa till att sätta handlingen i sin kontext, säger Felix Sjögren.

”Det som fungerar fungerar”

Pedagog Malmö ställer samma fråga till skolbibliotekarien Bram Bresseleers.  Vad säger Höjaskolans lånestatistik om humoristiska böcker? Går det att se om de är populära?  Bram Bresseleers är inne på samma spår som Felix Sjögren.

– Att de är populära för att de är humoristiska? Nja. De stora namnen är underhållande, bildrika eller på annat sätt relativt lättlästa och de lockar med stor igenkänning. Humorn som många elever missar är just den som befinner sig mellan raderna, som ironi och sarkasm. När en inre logik drivs på en absurd spets, kommentar på vuxenvärlden, referenser till saker utanför boken, svarar han.

Bram Bresseleers beskriver hur elevernas läsmuskler byggs genom att de får möta texter om och om igen. Det handlar inte bara om att läsa själva orden, utan om att interagera med texten och göra den till sin egen. Den processen kan drivas både av undervisningen och av elevernas egna intressen. Humor är inte avgörande för läsutvecklingen, men han håller med om att den kan vara en viktig dörröppnare som väcker läslust och får fler barn att vilja läsa vidare.

– Barn som hittar de där roliga böckerna som känns skrivna just för dem kan utvecklas lika mycket som jämnåriga som älskar skräck eller deckare. Det viktigaste är att de hittar något som får dem att sluka böcker. Och sådana böcker finns det många av. Därför ser jag absolut en möjlighet att humor kan ha en läskraftväckande effekt, säger han.

Vad säger då Isabelle Riddez och Måns Nilsson om vi bollar tillbaka frågan till dem.

– Man kan inte tillfredsställa alla. Vissa barn kommer inte förstå alla skämt, eller förstå men kanske inte tycka att de är roliga. Så är det med humor. Men så är det ju även med all annan litteratur, inte ens Harry Potter gillas av precis alla, svarar Måns Nilsson

Kanske är det just där humorns styrka och begränsning finns på en och samma gång. För att förstå många skämt behöver läsaren kunna läsa mellan raderna och tolka sådant som inte uttrycks direkt i texten. För vissa elever kan det vara en utmaning. För andra är möjligheten att själv lägga den sista pusselbiten det som gör det lustfyllt. Oavsett om vägen går via humor eller skräck tycks både författare och skolbibliotekarier vara överens om en sak: den bästa boken är den som får eleven att vilja fortsätta läsa.