Så kan vi få fler att vilja arbeta i skolan

alt=””
Det är snart val, den tid då inte minst skolan brukar debatteras av alla, den tid då vi som arbetar i skolan ofta inte känner igen oss alls eftersom vi sällan har någon egen röst i debatten.

I och med det här inlägget ger jag mig själv den rösten i några av de frågor som jag ser som viktigast samtidigt som jag uppmanar andra lärare och skolledare att göra detsamma.

Ett problem som ofta lyfts fram är den stora lärarbristen vi står inför, ofta ihopkopplad med viktiga frågor som lön och status. Jag tror dock att det kan finnas en rad andra förklaringar till att inte tillräckligt många vill arbeta i skolan.

Vårt huvuduppdrag är undervisning och inom ramen för den hanterar vi också en mängd läroplansfrågor. Det räcker långt. Tyvärr spelar det nästan ingen roll vad som händer i samhället, det går en liten stund och sedan kommer det förlösande svaret: ”Det borde skolan ta hand om”. Den förväntansträngsel som finns på skolan förutom det kompensatoriska kunskapsuppdraget är både stressande och omöjlig. Tanken på hur mycket tid Sveriges skolor lägger på alla olika målformuleringar, planer, utvärderingar och uppdateringar är svindlande. Tid jag skulle vilja lägga på elever och undervisning.

Vi behöver ett annat styrsystem som inte bygger på kundtänkande och ständiga effektiviseringar. Vi måste sluta lappa och laga i svensk skola, vi måste våga se vad som brister i de grundläggande strukturerna. Skolan kan inte betraktas som en industri med en styrfilosofi som till stor del grundar sig på idén om produktion av varor och med ständiga produktionsmätningar med fokus på resultat och ständig effektivisering. Jag märker tyvärr att istället för att ta bort mätningar, kontroll och administration höjs röster för att hitta på nya yrkesgrupper som skall ta hand om dem. Det tror vi är fel väg och det tar resurser som vi anser skall gå till elevernas undervisning. Ett exempel på den lappa-och-lagapolitik som förts är lärarlönelyftet vars sår ännu inte har läkt. Jag var med och skrev om lärarlyftet här när det begav sig. Missförstå mig rätt, lärare skall ha högre lön. Alla lärare.

Andra konsekvenser av kundbegreppet på en avreglerad skolmarknad pratar vi inte så mycket om. Medvetet eller omedvetet, ställer sig många inom skolan frågor som: Kommer det här beslutet att göra att vi tappar elever, kontaktas av ilskna föräldrar, drabbas av anmälan till Skolinspektionen eller blir mindre attraktiva som skola? Frågor som gör att vi ibland tar beslut mot bättre vetande, tyvärr. Kunden har inte alltid rätt.

Konkurrensutsättningen har också resulterat i en mängd “hittepå” i skolan, sådant vi tror att kunden på en avreglerad skolmarknad efterfrågar, sådant som tyvärr tar medel vi hade behövt till undervisningen. Någon borde undersöka hur mycket pengar som avsätts varje år i Sverige på marknadsföring, kommunikatörer, events, mässor etc.

Jag menar att det krävs en ökad statlig styrning av skolan, inte minst för att garantera något slags rättvisa för elever och personal. Skolsverige är ett djupt orättvist land, att alla elever oavsett i vilken kommun man bor i eller vilken skola man går på ska ha samma möjligheter till en god utbildning borde vara en självklarhet. Så är det inte nu. Skillnaderna både inom och mellan kommuner och olika huvudmän kan vara orimligt stora både för elever och personal. Det kan t ex handla om lärartäthet, hyror, arbetsbelastning, tillgång till elevhälsa och bibliotek. Listan kan göras lång.

Vi behöver en arbetsmiljö med balans mellan krav och resurser. Jag såg en omröstning på twitter häromdagen, anekdotiskt jag vet, men en överväldigande del av lärarna förordade att facken i avtalsrörelsen borde driva frågan om en bättre arbetsmiljö framför en högre lön. 300 svarade, 89% ville ha en bättre arbetsmiljö 9% en högre lön och 2% professionsprogram. Vi förstår det, vi som ser många trötta medarbetare varje dag. Även om vi försöker slå knut på oss själva på just vår skola för att skapa en rimlig arbetsmiljö når vi inte ända fram. Risken finns att det går ut över kvaliteten på undervisningen när det inte finns tillräckligt med tid och ork. Jag misstänker starkt att arbetsmiljön på vår skola ändå ser betydligt bättre ut än många andras. Vi har t ex god tillgång till kompetent, välutbildad stödpersonal. Skolsverige är orättvist även på det här området.

Ett exempel på sådant som försvårar arbetsmiljön är de orimliga kraven på individualisering. Enbart på vår skola har drygt 20% av eleverna särskilda anpassningar eller åtgärdsprogram. Då är vi ändå en skola med endast högskoleförberedande program med många sökande. Stressen det innebär för lärare med krav på olika individuella anpassningar i en 32-klass är definitivt inte bra för hälsan. Den press det innebär för skolledningen att känna att man aldrig gör tillräckligt är inte heller gynnsam för arbetsmiljön. Förmågan hos våra ungdomar att själva ta ansvar för sina studier och sin kunskapsinhämtning är kanske den bästa förberedelsen inför livet de kan få. Som det ser ut nu faller nästan allt detta ansvar på skolan.

Skollagen måste ändras.
Arbetsmiljön får inte vara avhängigt den enskilda skolans möjligheter att skapa rimliga arbetsförhållanden, det är en angelägenhet för hela landet om vi vill behålla, få tillbaka och rekrytera nya lärare.
Det skall ställas stora krav på att skolan lär eleverna bra saker, det är den bästa vaccinationen inför framtiden. Skolan måste i sin tur ställa krav på uppdragsgivarna att ge oss rätt förutsättningar där krav och resurser stämmer överens. På alla skolor. Då tror jag att fler kommer att vilja bli lärare.
Jag går till skolan varje dag, till en verksamhet jag är glad och stolt över. Det borde alla få göra, såväl elever som personal.

Maria Jarlsdotter, rektor Malmö latinskola