Med spring i benen, högklackat och rullstol

Det kan vara svårt att komma nära ett träd i en glänta om marken fram till trädet är ojämn och mjuk. Vi är alla olika förmögna att ta in naturen. Hur gör vi naturen tillgänglig för fler? Hur tar vi reda på vad tillgänglighet är? Tillgänglighet för vem?

– Vi vill göra förändringar i ett naturområde så att alla kan vistas där. För att lyckas med detta krävs det att eleverna känner sig och blir verkligt delaktiga i processen. Det är dom som är experterna! säger Lina Hällström, Malmö Naturskola.

I projektet Tillgänglig närnatur tillsammans undersöker Malmö Naturskola och Relationer och likabehandling inom Pedagogisk Inspiration Malmö och klasserna 8 A och B och deras mentorer på Munkhätteskolan, tillsammans med Gatukontoret Malmö och Handikapporganisationernas Samarbetsorgan(HSO), hur naturen i det stadsnära området Käglinge kan bli bättre tillgänglig för alla.

Ta fram förslag och genomföra förändring

Samarbetet innebär att pedagoger, elever och andra experter, träffas regelbundet under två läsår. Eleverna kommer också att ta aktiv del i att genomföra de förslag till förändringar som arbetas fram. Tanken med projektet är genomföra ett undersökande som inte har en i förväg färdig form. Det är i själva arbetet metoden ska utvecklas. Delaktighetsprocessen är en del av arbetet och målet. Pedagog Malmö fick följa arbetet då gruppen besökte naturområdet i Fulltofta för att titta på natur som anses tillgänglighetsanpassad.

Vi är drygt 50 personer som åker iväg i buss en småregnig morgon från Munkhätteskolan. Några av oss har regnkläder, de flesta inte. Framme i Fulltofta delar naturpedagogerna upp oss i smågrupper. Vi ska gå en tillgänglighetsanpassad vandringsstig och vi ska göra en sinnespromenad.

Egna ben eller tillgång till rullstol

I elevgruppen jag följer med finns ett utsnitt av Malmötonåringar med lite olika förutsättningar som till exempel spring i benen, högklackat och tillgång till rullstol.

Stigen, som går längs en ravin och även sträcker sig ut över ravinen i höjd med trädkronorna, är verkligen tillgänglig för hela gruppen. Först när några av de som har allra mest spring i benen gör en avstickare på en slänt ner i ravinen blir det som gruppen ska undersöka tydligt, nu kan de som har rullstol plötsligt inte känna sig delaktiga på samma villkor. De får stanna upp, kan inte ta del av upplevelsen och blir påminda om något som de redan är förtrogna med; de kan inte hänga med. Det är svårt att veta om de som sprang ner i ravinen märkte vad som hände.

Regnet är inte längre ett småregn utan ett skyfall av tunga tunga droppar. Fulltofta har ett fint naturrum inne som lyckas samla tankarna och koncentrationen hos den som har svårt att sortera alla de sinnesintryck som naturen själv erbjuder. Det kan vara skönt att få sitta still på en traktor en stund.

Med förmåga att ”lyssna”

Efter lunch har naturen lugnat sig. Solen kommer fram och sinnespromenaden tar vid. Gruppen väljer ut en plats att beskriva för någon som aldrig varit här. Allas sinnen samlar intryck. Vi går upp för en backe. Är platsen tillgänglig för alla? Om vi vill gå till det trädet, kan alla ta sig fram?

Den pedagog som leder gruppen är närvarande på det sätt som gör att var och en känner sig tilltalad och sedd. En kedja är aldrig starkare än sin svagaste länk. I en grupp som ska röra sig i natur behöver varje gruppmedlem vara lyhörd för hur behovet ser ut hos den som har svårast att komma fram. Plötsligt finns den lyhördheten där. De elever som har spring i benen och höga klackar röjer en stig och plattar till för den som har tillgång till rullstol. Den som har rullstol berättar att det känns bra, att träden är fina och den delade upplevelsen av naturen följer med tillbaka till skolan och som erfarenheter i det fortsatta arbetet.

Det ska bli spännande att se hur projektet utvecklas!

Naturmorgon som sändes lördagen den 13 september handlar om natur tillgänglig för alla och Riksantikvarieämbetets och regionernas arbete med detta.

Text och foto: Ina Alm