Pedagogista med fokus på dokumentation och reflektion

Temat är ett led i den pedagogistautbildning som Malmö stad har satsat på inom förskolan. Åsa Adamsson, förskollärare, är en av de 23 pedagoger som i vår examineras som pedagogista med fokus på dokumentation och reflektion.

– Det är ett livslångt lärande och det börjar här på förskolan säger Åsa.

Åsas uppdrag som pedagogista är bland annat att handleda och inspirera kollegor i deras arbete med dokumentation och reflektion.

– All dokumentation på förskolorna sker genom dialog med barnen. De står hela tiden i fokus. Det är utifrån barnens tankar och idéer som varje avdelning har hittat utgångspunkter för hur ett barns relation till en plats ska ta sig i uttryck, säger hon.

En viktig del i Åsas arbete som pedagogista är också att fungera som en länk till litteratur och forskning.

– Det ligger i vårt uppdrag att vi läser och tar till oss det som ligger i tiden för att kunna implementera litteratur och forskning till pedagogerna, berättar hon.

Likaså ska Åsa driva pedagogiska processer tillsammans med ledning, för att som hon själv säger, barnen ska få de bästa förskolorna. För att processerna ska bli tydliga är Åsa ofta ute och observerar verksamheten.

– Jag är ofta inne på avdelningarna när processen är igång. Ibland är jag som en fluga på väggen, ibland deltar jag i aktiviteter. Ibland filmar jag, ibland leder jag barngruppen för att pedagogerna att ska kunna dokumentera, berättar hon.

Kollegialt lärande

Kollegialt lärande är ett grundläggande ord i många verksamheter. När Åsa pratar om kollegialt lärande utgår hon alltid från barnen och deras lärande.

– Det är barnen som lär varandra. Våra projekt bygger på att barnen ser sina egna lärprocesser. Barns inflytande och delaktighet gör att barnen är med och driver projekten framåt. De blir trygga, vågar ta initiativ och stå för vad de tycker.

Åsa är dock noga med att belysa att det finns en skillnad mellan dokumentation och pedagogisk dokumentation.

– Dokumentation handlar om att dokumentera barnens lärande. Det kan vara filmer, fotografier, teckningar och texter som visar barnens verksamhet. Vi är väldigt noga med att lyssna in barnens tankar och idéer, det vill säga lyssnandets pedagogik, förklarar hon.

Pedagogisk dokumentation och reflektionstid

Pedagogisk dokumentation handlar om att dokumentera reflektion av dokumentation. För att göra det arbetar förskolan med slingor. En slinga är en Power Point (en för varje avdelning) som fungerar som en mapp där personalen lägger in vad som skrivits tillsammans med barnen samt vad som kommit överens om i reflektionen. Varje onsdag och torsdag har pedagogerna reflektionstid. Då träffas förskollärarna tillsammans med Åsa och reflekterar kring det som har dokumenterats under de senaste dagarna.

– Avsatt tid för reflektionen är en förutsättning för att det ska bli så bra som möjligt för barnen, poängterar Åsa.

Åsa är tydligt med att reflektionen i första hand ska utgå från vad barnen har lärt varandra. Hon menar att barnen ska stärkas i att vara ansvariga för sina egna lärprocesser.

– Det förutsätter att vi pedagoger är närvarande pedagoger som ställer öppna frågor och är delaktiga i t ex leken, säger hon.

Enligt Åsa är det centralt vid reflektionsmöten att fundera över om det finns det ett intresse kvar hos barnen för olika teman.

– Verksamheten hela tiden ska utgå från vilka idéer, önskemål och tankar barnen har, säger hon.

Barns relation till en plats

Temat ”Barns relation till en plats” har tagit sig i olika uttryck på förskolornas avdelningar. Temat styrs utifrån Åsas utbildningsuppdrag men varje avdelningsprojekt styrs av barnen. Alla avdelningar började i höstas med en två veckors undersökningsperiod. Fokus låg på att lyssna in barnens tankar vad gäller en plats.

– På en avdelning var barnen nyfikna på hur det ser ut hemma hos varje barn. Gruppen ville gå hem till varandra vilket var svårt att göra i praktiken. Vi löste det genom att varje barn fick låna hem en kamera och fotografera sitt rum, säger Åsa.

På förskolan projicerade pedagogerna varje barns rumsbild på väggen så att alla barn kunde se hur det ser ut hemma hos barnet som hade haft kameran med sig hem. Rummet blev ett rum i rummet som fungerar som lekrum och som stöd i barnens egna rumsberättelser.

– Rumsprojeceringen har i sin tur lett till ett sidoprojekt, skuggteater. Barnen upptäckte nämligen att de fick en skugga när de visade och pekade på sitt rum, berättar Åsa.

Utifrån barnens ögon

På en avdelning är CD-spelaren barnens plats. Pedagoger och barn hjälps åt att filma varje gång barnen rör sig till olika musikstilar. I Bergakungens sal inbjuder t ex till många tolkningar och känslouttryck.

– På en annan avdelning är ett stort träd barnens plats. Trädet står i ett gammalt koloniområde på Ellstorp som barnen kallar för skogen. Det inte ser mycket ut för världen men man kan hitta mycket trevligt om man går ner i höjd med barnens ögon. Fokus ligger på det utforskande och vad barnen hittar från gång till gång, avslutar Åsa.

Text: Marina Walker
Foto: Marina Walker, Annelie Lilja och Anna Begic