Elever med autism lär sig programmera

Det är fredag förmiddag. I ett klassrum på Sofielundsskolan arbetar tre elever i åk. 1-2. Klassrummet är litet och mysigt. I rummet finns en gemensam samlingsplats och dessutom avskilda arbetsplatser för varje elev. Alla tre elever har diagnosen autism. I dag ska eleverna träna sina kunskaper i programmering. Det har de gjort varje fredag hela terminen tillsammans med läraren Hanna Kenny och elevassistenten Agata Paszenda.

Bee-bot – en glad robot

En del av klassrummets golvyta upptas av en karta över Europa och Nordafrika. På kartan har Hanna placerat ut en Bee-bot, en liten robot som ser ut som ett lyckligt bi. På Bee-botens rygg finns flera knappar; en pil åt varje håll, paus, radera och en grön knapp. På golvet finns dessutom utplacerat en hög med laminerade kort. På varje kort finns en bild av Bee-boten och en pil som visar antingen framåt, bakåt, till höger eller vänster. Det finns också kort med kommandona ”radera”, ”pausa” och ”kör”.

Bee-boten ska ut och resa

Bee-boten är placerad på Malmö och väntar på att få resa ut i världen. Eleverna slår sig ned bredvid kartan. I leken och lärandet med Bee-boten får eleverna olika roller. En elev är planerare, en är programmerare och en är pekare.

Planeraren börjar med att bestämma Bee-botens första mål; Tunisien. Nästa steg är att klura ut hur Bee-boten ska röra sig för att resa till Tunisien. Planeraren lägger ut kort för att visa färdvägen. Det blir tre kort med pilar som pekar framåt, följt av ett som pekar till höger och ytterligare ett kort med en framåtpil. Färdvägen avslutas med kortet som säger ”kör”.

Nästa elev, programmeraren, knappar in resan på Bee-botens rygg. Han trycker in pilkombinationen som planeraren har lagt ut med kort. Han avslutar med att trycka på den gröna körknappen.

Roboten börjar röra sig. Eleven som är pekare följer resan genom att peka på varje kort i färdvägen. För varje steg framåt som Bee-boten tar följer pekaren med. Roboten stannar i mitten av Tunisien och glädjen sprider sig i klassrummet.

Misstag en del av lärandet

Eleverna fortsätter, de turas om att vara planerare, programmerare och pekare. Bee-boten rör sig över kartan, vidare från Tunisien till Turkiet. Det slutgiltiga målet är Polen, men färdvägen har inte blivit riktigt rätt. Roboten kör förbi och stannar i Östersjön. Eleven som är programmerare löser det genom att trycka på backen på Bee-boten. Den rör sig tillbaka och landar precis där den ska, i Polen.

När Bee-boten har rest klart tar barnen fram varsin iPad och fortsätter programmeringslektionen med att arbeta i olika appar. De befinner sig alla tre på olika nivå. En av eleverna arbetar i appen Kodable och de andra två i Code. Båda apparna är uppbyggda som ett lekfulla spel. I apparna löser eleverna problem genom att sätta ihop kodkombinationer. Uppgifterna är uppdelade i nivåer och för varje nivå blir det lite svårare.

Programmering på högstadiet

I klassrummet intill huserar elever som går i högstadiet och även de har diagnosen autism. De programmerar också under en lektion varje vecka. Eleverna arbetar individuellt på iPad, och befinner sig likt de yngre eleverna på olika nivå. Många av eleverna arbetar i appen Code.

Några av eleverna jobbar med uppgifterna tillsammans med elevassistenter. Andra jobbar på i rykande fart på egen hand.

– Det är roligt, säger en elev som arbetar självgående. Han ler stort när han klarar en nivå och tar sig vidare, steg för steg och nivå för nivå.

Matematik, logiskt tänkande och kognitiv förmåga

– Programmering är enklare för de elever som har lättare för matematik, logiskt tänkande och kognitiv förmåga. För den yngre elevgruppen med autism ökar Codes svårighetsgrad för snabbt. Därför har vi försökt göra det mer lekfullt och lättare, bl.a. genom att leka med Bee-boten, säger Hanna.

Hanna berättar att hon inte lägger ned mer tid till att förbereda programmeringslektionerna än andra lektioner. Men hon hade gärna velat ha mer fortbildning. Hon ser stora möjligheter att utveckla arbetet. Det är enkelt att arbeta ämnesövergripande med programmering och Hanna vill gärna få in fler ämnen.

– Jag kan inte allt. Jag lär mig tillsammans med barnen, utvärderar varje lektion och tar ett steg i taget. På internet finns otroligt många tips på praktiska övningar som inte är så svåra.

– Många av barnen tycker att det är väldigt roligt. De har ett stort intresse för dataspel och fortsätter gärna arbeta med programmerandet hemma, avslutar Hanna.

Inom Sofielundsskolans autismverksamhet arbetar följande personer med programmering
Åk 7-9: Axel Kristoffesson, Patrik Skoog, Hans Joelsson, Anneli Hoffström & Minire Doko
Åk 4: Elin Daag & Henrik Wessberg
Åk 1-2: Hanna Kenny & Agata Paszenda

Text och foto: Sara Arildsson
Illustration: colourbox.com