Lyssnandets pedagogik på Slånbärets förskola i Husie

Marsmorgonen är solig och frostnypen. Själv kvicknar jag till ordentligt under cykelturen till Slånbärets förskola i Husie, Malmö. Robin och Victoria tar emot mig. Förvånad ser jag att de har smått sömndruckna ögon och lätt rufsigt hår. Men det visar sig ha en förklaring: Robin och Victoria har sovit på förskolan eftersom det har varit den årliga övernattningen med 5-6 åringarna. Vi drar oss undan till ett litet personalrum där Robin och Victoria ska berätta om Lyssnandets Pedagogik.

Lyssnandets pedagogik

I samband med att Robin gick en utbildning i Lyssnandets pedagogik, 15 hp på Malmö Högskola genomförde han ett projekt på sin förskola i vilket Viktoria involverades. Delaktig i projektet var även Robins kurskamrat Anne Merlov, en kollega inom samma förskoleområde. Robin och Victoria har ett gemensamt intresse för naturvetenskap och utomhuspedagogik. Det nya temat, eller projektet, med förskolebarnen skulle präglas av Lyssnandets pedagogik och arbetet med barnen skulle dokumenteras på film.

Nytt temaprojekt utifrån barnens intresse & nyfikenhet

Det nya temat med barnen skulle inte planeras i förväg eller föregås av någon introduktion. Robin och Victoria berättar att de helt förutsättningslöst skulle gå ut för att se och  lyssna vad barnen själva gjorde för upptäckter och vad de fattade  intresse för. Det enda som var förutbestämt var att de skulle gå till en del av Bulltofta rekreationsområde som var outforskat av barnen.

– Vi hade också bestämt att vi vuxna skulle vara totalt öppna, säger Robin.

Victoria skattar vid minnet att hon och Robin trots det hade en föreställning om att barnen säkert skulle ta med sig något tillbaka till förskolan. Förmodligen pinnar, kottar eller något sådant. Så de tog med sig en skrinda utifall att – men det blev vatten.

Att inte säga nej ledde till sjöblöta barn

Vattnet hittade barnen strax före Bulltofta rekreationsområde vid sidan av de nybyggda bostäderna i kvarteret Draken. I samband med schaktarbeten hade det åstadkommits stora vattenpölar. Robin berättar:

– Med Lyssnandets pedagogik som ledstjärna hade vi vuxna bestämt oss för att inte säga nej till något. När barnen hittade dessa stora vattenpölar resulterade detta såklart i att barnen blev rejält blöta. Det var den första kalla dagen under hösten med tunn is på vattenytan, vilket gjorde vattenpölarna ännu mer spännande. Men vi hade ju bestämt att en förutsättning för projektet var att låta barnen härja fritt och att inte hindra dem i att upptäcka och undersöka. Under tiden skulle vi vuxna iaktta och lyssna för att fånga in barnens tankar.

Vuxna är snabba på att leverera rätt svar

– Det är ju så att barnen tycker det är roligt att kasta i saker i vatten och då upptäcker de att visa saker flyter och andra sjunker, säger Robin.

– När vi några dagar senare återvände till vattenpölarna var isen tjockare. När barnen åter igen kastade sten och dessa inte sjönk konstaterade en pojke: ”idag flyter stenen”. Detta är ett exempel på en alternativ sanning, förklarar Robin.

– I det här projektet ville vi vuxna låta barnen stå för sin tanke i en större grad än vad de annars kanske brukar få göra. Vi vuxna behöver lära oss att vi inte alltid ska vara så snabba på att leverera svar. Låta barnen i större utsträckning få prova sina egna sanningar och att jämföra dem med varandra. Att ta ett steg tillbaka och lyssna på deras alternativa sanningar.

Följde upp barnens upptäckter hemma på förskolan

Robin och Victoria fortsätter att berätta:

– Tillbaka på förskolan fortsatte vi att jobba med deras intresse för vatten och densitet. I en vattenbalja fick barnen mer systematiskt utforska vilka material som sjunker och som flyter, (se film längre ner). Slutligen gick vi tillbaka till vattenpölarna vid bygget för att ytterligare koppla ihop deras tidigare upptäckter med experimenten på förskolan. Där fick barnen till uppgift att i omgivningen hitta en sak som de trodde skulle sjunka och en sak som de trodde skulle flyta.

Samarbete och problemlösning vid kanalbygge

– Barnen grävde även ett kanalsystem för egentillverkade barkbåtar i sandlådan på förskolan. Barnen hade ett jätte fint samarbete, berättar Robin och tillägger:

– I filmen kan man kanske tro att vi vuxna har styrt hur de ska jobba och gräva. Till exempel hur de skulle gräva för att vattnet skulle rinna åt rätt håll. Men de samarbetade och löste problem på ett fantastiskt och självständigt sätt.

Att nå läroplanens mål utan att det blir skolaktiviteter

Victoria berättar att de sedan vattenprojektet har blivit bättre på att fånga upp barnens egna upptäckter och funderingar under utevistelserna på förmiddagarna. Under efter-maten-aktiviteten fördjupar vi oss ofta i dessa upptäckter och funderingar.

– Även om vi tyckte att vi var lyhörda tidigare så har vi blivit ännu bättre på det nu.

Men Victoria vill förtydliga att uppföljningen inte handlar om skolaktiviteter. Som exempel berättar hon om en förmiddag då barnen hittade sniglar, eller snäckor, som de egentligen heter. Efter lunchen fick barnen tillverka egna snäckor gjorda av trolldeg. Barnen avläste själva receptet och blandade samman en trolldeg. Under arbetet med att göra trolldeg och forma sniglar av trolldegen blev det både matematik och svenska.

Projekt och Program i Lyssnandets pedagogik

Robin förklarar att Lyssnandets pedagogik finns begreppen ”projekt” och ”program”.

– I ett projekttänkande skapas lärande situationer genom att barn och pedagoger förutsättningslöst ge sig ut i det okända och fångar upp de fenomen och företeelser som väcker barnens frågor och nyfikenhet. I ett programtänkande planerar pedagogen vad barnen ska lära sig utifrån läroplanen men kopplat till barnens upptäckter te.x. genom att följa upp med experiment som i vattenprojektet.

– Projekt och program går liksom in i varandra, avslutar Robin.

Victoria kompletterar:

– Utmaningen blir ju för oss att följa läroplanen samtidigt som man följer barnen.

Lyssnandets pedagogik – en tilltalande utmaning.

Victoria upplever att detta arbetssätt ställer krav på att man som pedagog är mer kunnig när man går in i projekt så här förutsättningslöst.

– Den här gamla modellen då man planerade exakt skulle göra med barnen tio veckor framåt existerar ju inte länge, säger Victoria och fortsätter.

– Som nu när vi lyssnar vi på barnen och följer dem så kan ju vad som helt hända. Vi vuxna vet inte var det kommer att bära hän, om det blir densitet eller axeleration eller någonting helt annat. Även om man som vuxen är medforskare och medresenär så vill man inte i alla lägen bara slänga tillbaka barnens frågor. ”Ja, vad tror du”. Det är vi rätt bra på. Vill de veta bör jag kunna illustrera det på något sätt kanske genom ett bra experiment. Här känner jag att vi behöver mer kunskap och vara mer pålästa för hur jag ska kunna utmana dem i nästa ögonblick och på nästa nivå. Egentligen är detta inget negativ men det är en intressant utmaning, avslutar Victoria.

Film en bra redskap

Robin håller med Victoria om att det är svårt att hitta gemensam tid för fördjupning och planering.

– Nu får vi vuxna samtala och diskutera om projekten över barnens huvuden. Det blir inte riktigt samma kvalitet som när jag gick utbildningen och kunde samtala och reflektera med mina kurskamrater. Men visst har kursen påverkat mig och mitt pedagogiska arbete.  Att göra en film är dessutom ett bra verktyg för att åskådliggöra sig själv. Vad man som vuxen säger och gör.

Text:
Charlotte Christoffersen
Redaktör
Pedagog Malmö
Foton: Charlotte Christoffersen, Robin Haakman, Anne Merlov.