Vad är det vi sysslar med? Kollegialt lärande eller kollegialt görande? 

Sammanställningen visade dock att definitionen av kollegialt lärande ser olika ut på skolorna. På några skolor innebär kollegialt lärande att man följer ett “lyft”, till exempel Läslyftet, och på andra skolor kan det handla om bokcirklar eller auskultationer hos kollegor. På S:t Petri skola, där vi nu har arbetat strukturerat med kollegialt lärande sedan 2014/2015, enades vi nyligen om en tydlig definition av vad kollegialt lärande innebär för oss. Vi har tidigare utgått från gemensam litteratur som Wiliam och Didau, men inte riktigt satt fingret på en tydlig tolkning av begreppet kollegialt lärande. Vi behövde prata ihop oss. Processledarna som leder de kollegiala lärandegrupperna diskuterade och enades om följande definition:  

“Kollegialt lärande är ett strukturerat , fokuserat och långsiktigt samarbete mellan lärare, med utgångspunkt i tröskelkoncept och med hjälp av forskning, för att utveckla kunskaper och färdigheter kring undervisningen som leder till reella förbättringar för elevers lärande.” 

Utgångspunkten i definitionen blev nyckelorden “tröskelkoncept”, “strukturerat, fokuserat och långsiktigt”, “forskning” och “reella förbättringar”. Vi ville understryka skillnaden på det samtal kring didaktik och elevers studiesituation som förs  i personalrummet eller arbetsrummet, jämfört med det strukturerade arbete vi gör när vi ses i de kollegiala grupperna. Det kollegiala arbetet som är strukturerat dokumenteras och följs upp, har utvärderingsbara mål och är långsiktigt. Framförallt leder det till förbättring i klassrummen. 

Vad behövs då för att kollegialt görande ska bli kollegialt lärande? Vi menar att det måste finnas förutsättningar för lärare att kunna engagera sig i ett långsiktigt arbete. En viktig förutsättning är att ge lärarna tid. Naturligtvis ingår det i varje lärares tjänst att utvärdera och utveckla sin undervisning, men kollegialt lärande är något annat. Ett strukturerat, långsiktigt arbete som bedrivs tillsammans med kollegor kräver tid att träffas, reflektera, testa  och dokumentera. På S:t Petri skola har varje lärare 34 timmar i sin tjänst att ägna åt kollegialt lärande. I varje lärares schema finns också en fast position för möten i de kollegiala grupperna. Varje kollegial lärande-grupp leds av en processledare som har fått utbildning, och som får ytterligare tio timmar i sin tjänst. Processledarna i sin tur, träffas fyra gånger per läsår för kollegialt lärande som i år leds av Marie Sjöblom. I denna grupp lyfts aktuell forskning och metoder som processledarna sedan tar med sig tillbaka till grupperna. 

På vår skola har det varit ett framgångskoncept att utgå från ämnesgrupper när vi bildat de kollegiala lärandegrupperna. En förutsättning för att vi ska kunna förbättra elevernas lärare är att vi tar reda på vad problemet består i. Vilka kritiska aspekter och/eller tröskelkoncept  finns i de olika ämnena? Dessa tankar hittar vi också hos Timperley när hon talar om skillnaden mellan kollegialt lärande och fortbildning. Först när vi gräver i ämnet och identifierar vad eleverna har svårt för, kan vi i ett kollegialt lärande finna metoder och upplägg för att hjälpa eleverna vidare. 

Vi ser en viss fara i att kollegialt lärande ibland fastnar vid generella problem i klassrummet. Dessa behöver vi naturligtvis arbeta med, men det kollegiala lärandet behöver fokuseras på att lärare ser kopplingen mellan den egna undervisningen och elevernas lärande. Här är det viktigt att tänka: Hur påverkas eleverna av den undervisning jag bedriver? Hur kan jag förändra min undervisning så att eleverna kan lära sig bättre? Och hur kan jag tillsammans med mina kollegor hitta bra upplägg och  testa nya metoder för att systematiskt se vad som kan förändra och förbättra för eleverna? 

En annan risk vi ser, är att lärare i det kollegiala lärandet alltför hårt låter sig styras av de “lyft” som finns, t.ex. Läslyftet, Språksprånget och Mattelyftet. Vi menar naturligtvis inte att dessa “lyft” är dåliga, tvärtom! “Lyften” har många bra delar, men kanske bör de användas mer som diskussionsunderlag, inspiration och komplement, så att fokus inte flyttas från vad eleverna i våra klassrum faktiskt har för behov. En kritik som Mattelyftet har fått är ju  att det inte i så hög utsträckning har påverkat undervisningen i matematik på gymnasiet, utan mer varit en fortbildning för lärarna. 

Så. Hur går vi då från kollegialt görande till kollegialt lärande? Vi föreslår följande: 

• Avsätt ordentligt med tid och en schemalagd position i veckan för arbete med kollegialt lärande. 
• Låt en kompetent kollega leda de olika grupperna. 
• Koppla det kollegiala lärandet till ämnen eller ämnesgrupper så att fokus landar i vad eleverna har svårt för. 
• Inspireras gärna av litteratur och “lyft”, men ta aldrig fokus från elevernas lärande. 
• Bestäm er för en gemensam definition av vad kollegialt lärande innebär på just er skola. 
• Håll i och håll ut. Långsiktighet är nyckeln till framgång.

Foto: Per Jernryd

Text av: Eva Henriksson Garatea & Emma Wiking