Berättelser gör skogen levande för förskolebarn

Varje vecka avgår förskolebussen från Malmö mot Skrylle naturreservat med nya äventyrstörstande barngrupper.
– Barnen ska få ett meningsfullt möte med skogen där de kan ta plats. Skogen tillhör dem samtidigt som skogen behöver oss, säger Joan Hofvander, barnskötare, som jobbar på förskolebussen i förskoleområde öster.

Det slingrar sig en magisk stig genom skogen. Den sträcker sig över en bro, upp på ett stengärde och genom trollens land. På marken finns det svampar och kottar, myrstackar och djurbajs. Framme vid målet finns skatten. En skattkista. Joan Hofvander lägger sig på knä och tar fram kistan från under vindskyddet. Han öppnar den försiktigt. Däri ligger ett rött sammetstygstycke.
– Det är trollens, den luktar som trollen. Känn själv, lukta på det, säger han inlevelsefullt och sträcker fram det röda tygstycket.
Joan Hofvander tillbringar i princip varje arbetsdag ute i skogen i Skrylle. Han träffar 50 förskolor och cirka 600 barn på en termin och hans uppdrag är att ge barnen meningsfulla möten med djur och natur.
– I det långa loppet är det det som kommer att hjälpa oss att bli ett med naturen och vår omgivning.

Sångerna sätter tonen

I samverkan med kollegor i utvecklingsteamet har Joan Hofvander valt att arbeta med sång, musik och sagor för att skapa ett intresse och engagemang hos barnen inför utflykterna i skogen. Till varje termin skriver Kalle Kronhamn och Malin Bejram Ellström tre sånger med olika teman där barnen får vara med och rösta på bästa sången. Det har blivit till en högtidlig och stor händelse och många av de yngre barnen ser fram emot året då det är deras tur att rösta fram vinnarsången och åka ut i skogen.

Sångerna som skrivs sätter tonen och inriktningen på själva skogsäventyren. Joan Hofvander skriver dessutom en berättelse som han tonsätter tillsammans med Kalle Kronhamn. Berättelserna har bland annat handlat om en karta och skattkista, stenfolket och att gissa bajset.
– Tanken är att barnen ska levandegöra berättelsen på plats ute i skogen, utan att den dikterar villkoren. Vi jobbar aktivt med att göra barnens röster hörda och utgå från de intressen barnen har. Ibland är det trollen, ibland är det nyckeln i stenen, ibland är det vattnet, ibland är det skattkistan.

”Dynamiskt beteende”

Ett år fick barnen i uppdrag av trollen att skapa lekar som man kan leka i skogen. Det uppkom en hel del nya lekar men också en del klassiska. Lekarna ligger nu i skattkistan som teckenspråkslekar eftersom det är det språk trollen pratar. När barnen öppnar kistan får de testa att göra tecknen på korten för att själva komma fram till att det är lekarna till trollen.
– Vi försöker testa och utmana barnen att vara på olika sätt i skogen genom ett dynamiskt beteende. Till exempel att höja spänningen, ’hur gör vi då? Ska vi testa att smyga så vi kommer närmare trollen?’ När man smyger hör man plötsligt en massa grejer och man kanske stannar upp och luktar något? Att använda alla sinnen, det är speciellt och inte alltid man gör det. Men här ute gör vi verkligen det.

Vad får barnen här i skogen som de inte kan få på förskolan?
– Jag tror att de kan få det på förskolan också. Men vi åker till en annan plats som har andra förutsättningar. Det är klart att här finns andra dofter och djur som man inte ser i stan. Här finns mossa och svampar. Men allt detta vill vi ska följa med hem till förskolan på något sätt, säger han.

Äventyren lever vidare på förskolan

Alla barn har olika erfarenheter och bakgrunder. En del barn är ofta i skogen, andra har aldrig varit i en skog. Då tror Joan Hofvander att igenkänningsfaktorn blir en trygghet, därför träffas han och förskolorna alltid i Skrylle naturreservat. En del barn har åkt dit med sina föräldrar på fritiden och barnen har visat skattkistan. Förra året var det bajs i skattkistan. Då fick barnen med sig rådjursbajs hem till förskolan som de fick plantera.
– Vi jobbade utifrån frågor som ’hur fungerar skogen? Vem bor här? Vad hittar vi för spår och vad lämnar vi efter oss?’. I en del planteringar växte det upp en bok, i andra en ek och någon fick en tomatplanta. Tyvärr blev det inga tomater, annars hade det varit kul att äta en tomat från en bajstomatplanta, skrattar Joan Hofvander.
På så sätt lever både berättelser och aktiviteter vidare på förskolan.
– Ibland har jag sett barn komma ut från en förskola i Malmö med vår skattkarta i handen, då känns det som att vi har lyckats.

Läs mer: Läsning och berättande ute bland stock och sten

Det märks att Joan Hofvander inte går in i något halvhjärtat. Vi stannar till vid en myrstack en bit innanför stigen.
– Vi jobbar med fakta, fast på ett lekfullt sätt. Vi går inte fram till den här myrstacken och säger: kan alla säga myrstack? Bra då går vi vidare. Nej nej nej, utan: kolla här! Det är våra kompisar, myrorna! Vad gör dom? Hur bor dom, säger han exalterat och fortsätter:
– Vi begränsar oss inte när vi är i skogen och vi följer inte ett intresse utan vi möter alla skogen på olika sätt.

På Instagram kan du följa förskolebussen och deras arbete via @joaniskogen