Elevers delaktighet i den individuella utvecklingsplanen

På Mellanhedsskolan i Malmö började en sådan 2005 i samband med en utbildning för vissa lärare i Västra innerstaden, med Per Måhl.

Att avsätta tid, läsa in sig, gå på fortbildningar, arbeta mot gemensamma mål, ha en samordningstjänst i stadsdelen kring bedömningsfrågor och att arbeta aktivt med Grundskoletidningen är några av de faktorer som gjort att elevernas delaktighet idag är en självklarhet bland eleverna, föräldrarna och lärarna. Eva Malmunger, Eva- Marie Persson och Elisabeth Pettersson är tre av de lärare som varit med att utveckla skolans gemensamma arbete kring elevernas delaktighet i IUP. Elisabeth har även provat på att låta sina elever i fyran och femman planera och leda sina egna utvecklingssamtal, en idé som gynnar elevernas självständighet och medvetenhet kring sitt eget lärande. När jag samtalar med dessa lärare påminns jag om att det inte finns några genvägar till förändring. Det är hårt arbete, mod och tålamod som krävs.

Varför började ni ge eleverna ökat inflytande i arbetet med IUP?

Elisabeth: Det var väl så att vi kände att det vi producerade var till för den vuxne. Det var en skrift med många vackra ord. Det kändes inte som om barnen var tillräckligt delaktiga. Vi ville därför få med dem på tåget. Det var anledningen till att vi satte igång. Att barnen själva skulle ta ansvar och bli medvetna om sitt lärande.

Jag började i fyran.  Mellan fyran och femman såg man direkt en utveckling. Dels på hur mycket bättre de hade blivit på att skriva, men även hur väl de såg sina egna styrkor och svagheter. Elever är oftast otroligt ärliga, mycket ärligare än vad jag var när jag satt där och vred och vände på alla ord för att få det att låta bra.

Eva-Marie: Vi ville skapa ett trepartssamtal i utvecklingssamtalen. I årskurs 1 skapade vi ett dokument där eleverna fick välja mellan glad mun, streck och sur mun när de skulle värdera sitt eget lärande. I årskurs 2-3 svarar barnen skriftligt på frågor angående social utveckling, studieförmåga och kunskapsutveckling. Detta sammanställs av läraren i barnens IUP. På utvecklingssamtalen är deras uppgift att hälsa föräldrarna välkomna och visa ett arbete som de är nöjda med. I och med att de får inleda samtalet blir de mer delaktiga.

Eva: I år är de väldigt medvetna om den nya läroplanen. För det har vi pratat om både i klasserna och med föräldrarna. Att det här står, och det är inte något vi har hittat på själva.  Barnen har blivit bra på att formulera sig själva och de har också en förmåga att se vad de behöver jobba mer med. Men att ge eleverna så stort förtroende innebär också att vi som lärare måste svälja att det inte blir vuxenspråk. Att det blir på barnens språk och att de förstår innebörden av texten. Det är jätteviktigt. Det är deras utveckling vi pratar om.

Ni jobbar med att varje elev bedömer sig själv, men har ni jobbat med att eleverna bedömer varandra?

Eva-Marie: Jag har gjort det med en trea. Vi började med att de skrev en berättelse där de bedömde sig själva. Då skulle de skriva två stjärnor och en önskan, alltså två saker som de var nöjda med och en sak de ville utveckla. Nästa gång fick de bedöma en kamrat, enligt samma princip. Det är mycket lättare för dem att hitta någon önskan än något de är nöjda med. Det har vi fått jobba med genom att gemensamt skriva upp olika saker som man kan bedöma. Det kan vara handstil, en berättelse, att man börjar med stor bokstav, slutar med skiljetecken samt rätt form och rätt höjd på bokstäverna.

Elisabeth: Det är Dylan William som kommit med det: två stjärnor och en önskan.

Men hur tänkte de när de skulle bedöma någon annan? Hur kände de inför det och hur kände de efteråt?

Eva-Marie: Inget konstigt, för de började med att bedöma sig själva.

Eva: De är vana vid att framträda. Och där får de bedöma. Eleverna kan t ex säga: ”Du tittade ut på publiken och du kan tänka på att prata lite högre eller prata lite långsammare så att alla hör.” Vid nästa tillfälle är eleverna också bra på att följa upp och säga att den här gången pratar du mycket högre, du har blivit mycket bättre.

I femte klass har ni låtit femmorna hålla i sina egna utvecklingssamtal helt själva, hur har ni gått tillväga?

Elisabeth: Då kan jag säga hur vi jobbade, min kollega och jag. Vi gjorde detta under ett år. Då hade de redan från fyran skrivit sina egna IUP, men nu gick vi ett steg till. Vi bestämde att eleverna skulle hålla sina egna utvecklingssamtal och att vi inte skulle vara med under hela samtalet. Först hade vi föräldramöte och föräldrarna var till en början skeptiska. Föräldrarna fick sitta i grupp och tänka ut vilka frågor de ville ställa till sina barn.

Tillsammans gjorde de en liten frågebank. Dessutom fick föräldrarna hem sitt barns IUP-pärm med all dokumentation så att de kunde förbereda sig. Därefter gjorde eleverna och jag en dagordning tillsammans med hur de skulle leda sitt utvecklingssamtal.  Först skulle de hälsa välkommen, sen var det läraren som sa några ord hur samtalet skulle läggas upp. Därefter fick barnen ta över. Och då gick jag ut för att starta upp ett nytt samtal. Barnen läste upp sin IUP lite i taget för att kunna släppa fram några frågor då och då.

När det var klart visade de sådant de var nöjda med och även sådant de ville förbättra. Jag återkom efter tjugo minuter. Då berättade jag vad jag ville säga, gick igenom det skriftliga omdömet och föräldrarna hade då möjlighet att ställa frågor till mig. Slutligen gjorde vi en liten sammanfattning.  Det fungerade alldeles utmärkt. Efter alla samtal gjorde både föräldrar och barn utvärderingar. Alla var positiva, även de mest skeptiska föräldrarna.

Vad tyckte eleverna?

Elisabeth: Eleverna har utvärderat det här och de tyckte det var jättekul. De fick ju träna två och två inför samtalet. En kompis fick föreställa förälder och denne ställde de frågor som föräldrarna hade konstruerat. Vi var med när de tränade för att kunna ge dem handledning. De fick inte bara svara ja och nej, och inte bli arga på sina föräldrar. Det är lite tråkigt att vi faktiskt inte har fortsatt, och haft en uppföljning av detta i årskurs 6, men det beror på att eleverna byter skola.

Vilka tips skulle ni vilja ge till dem som ska börja med att låta eleverna vara delaktiga i sin IUP och i utvecklingssamtalen?

Eva-Marie: Att barnen blir delaktiga redan från årskurs 1, t ex genom att hälsa föräldrarna välkomna på utvecklingssamtalen och att ta fram något de är nöjda med och något de vill förbättra. Det kan man i årskurs ett.  Det är viktigt att vi som vuxna vänder oss till barnen.

Eva: Man kan träna inför utvecklingssamtalet såsom Elisabeth gjorde med sina femmor. Sen är det viktigt att personalen är med och går mot gemensamma mål och att man har tid som personal att sätta sig in i området. Att göra en tidsplan där man lägger in konferenser kring bedömning är nödvändigt. Det är också viktigt att denna följs och att man inte lägger in annat på dessa konferenser. Att ha studiedagar och inlagd lästid är också nödvändigt.

Elisabeth: Någon måste hålla i utvecklingsarbetet, någon som kontinuerligt fortbildar sig inom området och som kan inspirera och samordna arbetet. Västra Innerstaden har haft en bedömningsansvarig i stadsdelen på 40% som har hållit i de här frågorna i flera år. Denna tjänst har nu dragits in.

Vad händer nu när samordningstjänsten har dragits in?

Alla: Fokus får nu ligga på att hitta alternativa vägar för att förbättra det arbete som pågår tillsammans med eleverna. Det har visat sig vara gynnsamt.

Görel Reimer
Red. Pedagog Malmö