Förskolans leksaker väcks till liv på nätterna

Det verkade vara en kul idé med stor utvecklingspotential tyckte Azemina Batic, barnskötare på förskoleavdelningen, när hon för första gången hörde talas om “levande leksaker”. Hon berättade om idén på jobbet och kollegorna nappade direkt. Med start för ett år sedan har pedagogerna på Stora raketen lagt ut leksaker huller om buller på golvet och sedan utgått från barnens reaktioner när de varje vecka smidit planer för hur de ska ta projektet vidare.

Första gången lade de ut pennor, papper och magnetbokstäver på golvet. Azemina Batic och Aida Budzak, förskollärare, skrattar när de minns tillbaka på barnens ansiktsuttryck. Vad som brukar möta barnen på morgonen är nämligen en städad lekhörna.
– Barnens första reaktion var ‘det var inte jag, det var inte jag’, säger Azemina.
Barnen tittade med förvåning på varandra och började fråga vad som kunde ha hänt.
– Vi pratade om händelserna under veckorna och när det dök upp frågor hos barnen pratade vi om det. Ju längre projektet fortgick desto djupare och mer tankar blev det hos barnen, säger Azemina.

Pedagogerna har varit noga med att inte lägga sig i och styra barnens tankar. Det är barnen som fått styra projektet med sin nyfikenhet och sitt ifrågasättande. När legobordet plötsligt försvann kom ett av barnen i polisuniform till skolan för att undersöka händelsen närmare. Vissa ville till och med sova över på förskolan och andra pratade med cheferna för att försöka få dem att installera kameror och larm. Barnens intresse gick inte att ta miste på.

Barnen arbetade ihop

Men det var först några veckor in i projektet, när dinosaurie-fotspåren dök upp, som projektet tog snurr på riktigt. Pedagogerna hade målat stora fotspår på golvet så att det såg ut som att de hade klampat omkring överallt. Då förstod barnen att det måste vara deras leksaks-dinosaurier som legat bakom allt stök under terminen.

När plötsligt dinosaurierna var borta påbörjades en brevväxling mellan dem och barnen. Enligt breven hade dinosaurierna tröttnat på att bli kastade ner i lådan och de var inte heller nöjda med lådan som hem. Uppdraget att få hem dinosaurierna inleddes och barnen jobbade tillsammans för att skapa ett fint hem så att de skulle vilja komma tillbaka.
– Det har blivit många nya lekkonstellationer mellan barnen, alla började leka tillsammans tack vare projektet, säger Aida Budzak.

Projektet har varit språkutvecklande

Syftet med projektet var från början att få igång barnens fantasi och nyfikenhet. Men det har visat sig ge mycket mer.
– Kommunikationen mellan barnen och samspelet har blivit bättre, säger Azemina Batic.
– Även deras logiska tänkande och ifrågasättande har utvecklats, vi har också fått in matematik och bild. Hela projektet har varit språkutvecklande – till exempel ville en pojke läsa ett av breven som kom från dinosaurierna. Han började läsa bokstav för bokstav. Vi förklarade att man måste knyta ihop bokstäverna – då började han läsa, säger Aida.
– Vi trodde först att han chansade men han fixade det, säger Azemina och berättar att pojken var fyra och ett halvt år vid tidpunkten.

Har ni några råd till andra pedagoger som vill testa något liknande?
– Bortse från den långsiktiga planeringen och oron över att få in alla bitar – man får in dem. Det gäller bara att vara öppen och spontan och att spinna vidare. Håll projektet levande, det är det viktiga – oavsett om en vecka blir lite sämre, det går upp och ner så låt det ta sin tid, säger Azemina.

Dinosaurierna kom hem till sist så man undrar ju förstås – behandlar barnen dem annorlunda nu?
– Ja, när en av pojkarna lekte med två dinosaurier som bråkade med varandra sa de andra barnen ’nej gör inte så, det var ju precis därför de flyttade härifrån första gången’, säger Aida.