Här får samtalet ta tid

Tuppens avdelning har plats för åtta barn i ålder 1-7 år. Karin, som själv är hörselskadad, och Jeanette berättar att verksamheten sker i nära samarbete med förskolans två andra specialavdelningar. Pantern och Sälen som arbetar med barn som använder hörapparat, har cochlea implantat inopererat eller är hörande barn med anknytning till personer med hörselnedsättning.

– Ett nära samarbete mellan avdelningarna möjliggör för barnen på Tuppen att ta del av olika språkmiljöer och hitta vägar för att kommunicera med hörande barn utan ett talat språk, säger de och fortsätter;

– Barn som får cochlea implantat inopererat behöver bland annat vänja sig vid alla de vardagsljud (som till exempel människoröster eller en toalett som spolar) som hörande barn hör redan när de ligger i magen.

Tid och pedagogiska miljöer

Karin och Jeanette berättar att aktiviteter som sker under en dag på förskolan kräver tid och ögonkontakt. Matsituationer, som de båda ser som en mötesplats som stimulerar barnens förmåga att kommunicera och lära, tar till exempelvis lång tid.

– Det går inte att teckna och äta samtidigt så all kommunikation sker när besticken ligger på bordet. Det är viktigt att ge barnen tid för att kunna kommunicera i lugn och ro, säger de.

På Tuppen är den pedagogiska miljön ett centralt begrepp. Att barnen inte hör påverkar rummens utformning och stärker vikten av leksakers- och materials synlighet. Det är viktigt för Jeanette och Karin att tänka på var de som pedagoger befinner sig i placering i förhållande till barnen. Språkande behöver ske rakt framifrån för att uppfatta tecken och ansiktsuttryck.

– Närvaron av oss pedagoger är oerhört viktig. Vi behöver vara med i alla aktiviteter för att förklara, nyansera och berätta, säger de.

Visuellt stöd

Avdelningen har fem olika pedagogiska miljöer. Dockhörnan, kökshörnan och djurhörnan är några miljöer som vuxit fram utifrån barnens intresse och delaktighet.

– En grillkväll med föräldrar inspirerade till kökshörnan. Här finns ett uppdukat bord med olika tillbehör. Barnen har plockat stenar som de har målat och lagt i folieformar för att illustrera grillen. Det har lett till samtal om till exempel vilka färger som uppstår när det brinner, berättar Karin.

För att konkretisera ord och begrepp använder Jeanette och Karin sig mycket av visuellt stöd. En del ord finns inte på teckenspråk och då hjälper bilder barnen att memorera. Ord som inte finns i teckenspråket, som broccoli, kommunicerar de genom att bokstavera med teckenspråkets handalfabet.

– Det gör att barnen lär sig bokstäverna tidigt och underlättar för dem att lära sig läsa, säger Jeanette. 

Lek och massage

Under förmiddagar på Tuppen råder ofta den fria leken, något som Jeanette och Karin menar har betydelse för teckenspråksutveckling. De låter gärna en pågående lek styra över planerade och styrda aktiviteter, och de är alltid närvarande i leken för stötta i ord och begrepp.

– I leken utvecklas turtagning, förmågan att samarbeta och ta hänsyn. I leken söker barnen ofta vår bekräftelse, en nick från oss stärker att de har använt rätt tecken, berättar de.

Att kommunicera med teckenspråk innebär en hel del arbete med huvudet och många gånger behov av att “vara på sin vakt”. Spänningar i nacke och axlar är inte ovanligt.

– Det är vikten att barnen har strategier för att koppla av. En gång i veckan har vi massage. Istället för avslappnade musik så använder vi en discoboll med lampa som reflekterar färgerna på väggen, säger pedagogerna.

Rörlighet och samarbete

Minst en gång om dagen är det lek och aktivitet utomhus. För pedagogerna innebär det mycket rörelse och ett stort samarbete dem emellan

– Vi behöver vara väldigt rörliga och följa barnen i deras lek. Eftersom Karin inte hör så bra behöver vi dessutom hålla koll på varandra. Vi kan inte ropa på varken varandra eller barnen. Som tur är kan vi teckna även på långt avstånd, säger Jeanette.

Text och foto: Marina Walker