Skandalskolan som reste sig ur askan

Maj 2006
Hermodsdalsskolans högstadium stänger. Politikerna i stadsdelsfullmäktige tar beslutet efter en tid som har präglats av vandalisering, hot och våld. Det hela kulminerar när fyra klassrum sätts i brand och en lärare hotas med luftpistol och krävs på pengar av elever. Skolverket beskriver en maffiastämning på skolan.

Augusti 2011
”Vi ser bara framåt nu och vi vill att det ska bli en skola som eleverna är stolta över” står det i Malmö Stads pressmeddelande. Det är dags för nyöppning av högstadiet på Hermodsdalsskolan. Lokalerna är renoverade, flertalet av pedagogerna är nyanställda – så även rektorn, Peter Abrahamsson, som senast kommer från en tjänst som områdeschef i Kristianstads kommun. I lokala medier kan man läsa hur han ser på sitt uppdrag – ord som struktur, ordning och trygghet återkommer flera gånger.

Nutid
Fem år har gått sen pressmeddelandet skickades ut. Sedan dess har rektor, personal och elever tagit stora steg. Det visade man bland annat när man spräckte prognosen gällande hur många av niorna som gick ut skolan med behörighet till gymnasiet. Prognosen var att ungefär hälften av eleverna skulle klara det – resultatet – 83,7 procent.
– Jag visste inte om skolans historia när frågan kom om jag ville vara med vid omstarten. Men ganska snabbt stod det klart att något inte var som det skulle. Det fanns en oro bland elever och personal. Men när förklaringen kom tyckte jag att det skulle bli spännande, säger Peter Abrahamsson.

Flera utmaningar

Det har inte varit lätt. Att få eleverna att komma till skolan var det första problemet. Peter Abrahamsson insåg att det var genom föräldrarna han var tvungen att gå.
– Fick jag med mig dem så skulle eleverna också komma.
Men att få föräldrarna att komma till skolan visade sig vara ett lika stort problem som att få dit eleverna. Förutom det inledande mötet där många kom, var det inte många som hörsammade hans olika inbjudningar till skolan.
– Vi har elever som kommer från många olika kulturer och jag sågs som en representant för myndigheterna. Så jag vände på det. Om inte de kom till oss så fick vi komma till dem, berättar Peter Abrahamsson.

Varmt välkomnande

Så inledde han arbetet med att hälsa på hemma hos varenda elev. Med sig hade han en lärare. Besöken beskriver han som omvälvande och något som förändrade honom både som person och som ledare.
– Familjerna var oerhört varma och välkomnande. De flesta hade det inte så gott ställt, de hade inte med sig språket, många bodde trångt under torftiga förhållanden. Det gjorde mig oerhört ödmjuk. Många av de saker som man tar för givet blev jag tvungen att förklara – till exempel hur svenska skolan fungerar.
Sakta men säkert började en relation att byggas upp.
– Man förstod att här på skolan vill vi deras barn väl.
Samtidigt inleddes ett projekt tillsammans med allaktivitetshuset. Områdets boende fick komma till skolans lokaler och delta kostnadsfritt i olika aktiviteter. Peter Abrahamsson beskriver det som att det blev ringar på vattnet – eleverna visste att om man vandaliserade skolan skulle inte längre deras föräldrar få komma dit. Skolan startade också ett samarbete med andra externa aktörer – till exempel affären, polisen och med fastighetsägarna.
– Jag har aldrig varit med om något liknande. Utan alla dessa externa aktörer hade vi i skolan inte lyckats.

Arbetar tillsammans

Han är noga med att poängtera att han har varit långt ifrån ensam i arbetet.
– Detta hade aldrig gått om jag hade varit själv. Jag hade inte orkat om jag inte hade haft lärarkåren med mig. Vi pratar alltså om flera års målmedvetet hårt arbete.

Han beskriver sig själv som en tydlig ledare som har nära till beröm. Men det är klart att det har förekommit och förekommer fortfarande meningsskiljaktigheter kring hur skolan ska jobba.
– Jag är tydlig med att grunden är barnen. Jag brukar beskriva mig som barnens advokat. Ibland brukar jag få påminna om det när lärare pratar utifrån sin egen situation och inte barnens.
Varje år får lärarna besvara en anonym enkät om hur de tycker att han fungerar som rektor. Årets enkät visar att medarbetarna tycker att han är positiv, rak och att han har en framtidstro på verksamheten. Det negativa som lyfts fram är samma som det positiva – tydligheten.
– Det finns en obekvämhet i tydligheten när det gäller en själv – däremot inte när det gäller andra. Oavsett vad så tycker jag att det är bra att vara tydlig.

Barnen är grunden

Arbetet med att bygga upp högstadiet har varit krävande och han beskriver det som att han har gått på en del minor under tiden. Men ändå tror han att hans erfarenhet som ledare har varit en bidragande faktor.
– Jag kom till en viss nivå i mitt ledarskap där jag kunde tillämpa min erfarenhet. Sen får man aldrig glömma bort att det inte är jag som är den viktigaste personen i skolan. Det är barnen som är det – och för dem är det läraren som är den viktigaste. Sen så gör jag så gott jag kan för att hjälpa till och stötta här och där, säger han.

Text och foto: Johanna Ravhed