Gå direkt till innehållet
Karin Wiknertz och Elin Kattler med en blå trafikskylt. Kulturpedagogerna Karin Wiknertz till vänster och Elin Kattler till höger. Foto: Privat

Publicerat:

Håligheter med möjligheter

Att skapa möten med barn som bidrar till en känsla av uttrycksfrihet, det är målet för Karin Wiknertz och Elin Kattler, kulturpedagoger på förskoleförvaltningens utvecklingsenhet. Genom så kallade hål-vandringar vill de synliggöra det osynliga.
– Ofta är man bra på att måla ner berättelser eller skulptera, men vårt uppdrag formades utifrån en brist på kunskapen om hur vi jobbar med dans, drama och rörelse inom förskolan. Och att också tillåtas vara i rörelsen, säger Elin Kattler.

Vad är ett hål och var tar hålet vägen? Vad finns efter hålet? Ett hål kan finnas i mackan som vi äter, mellan två moln långt uppe i himlen, i en strumpa, det kan vara naveln eller ett hål i en mur. Under våren har Karin Wiknertz och Elin Kattler, i ett samarbete med Bid (Boende, integration och delaktighet i Malmö) utforskat barnens närmiljöer för att se hur deras röster kan höras för om möjligt påverka stadsmiljön. Det gör de bland annat genom så kallade ”hål-vandringar”. I projektet har de bland annat varit vid Södervärns vattentorn. Vilka hål som är intressanta är upp till barnen att bestämma.
– Där var några rör som kom ut från vattentornet, då kom barnen fram till att det var Coca cola och Fanta som kom ut där, berättar Elin Kattler.
Syftet är att sätta igång berättelser och att kommunicera kring vad som finns runt omkring oss samtidigt som fantasin får mycket spelrum.
– Barnen får en chans att verkligen ta plats i en offentlig miljö. Det kan vara platser som de ofta besöker eller går förbi men att den berikas och blir deras egen. En plats där de fått göra något som sticker ut, säger Karin Wiknertz.

 

Södervärns vattentorn och rockringar i förgrunden.
En del av hål-vandringarna har skett vid vattentornet på Södervärn. Foto: Karin Wiknertz och Elin Kattler

 

Rörelsespråklig kompetens

Karin Wiknertz och Elin Kattler har ofta med sig olika material till platserna som gör det möjligt för barnen att kommunicera utan ord. Istället uppmuntras de att prata med hela kroppen och att inspireras av materialet.
– Det föds ett samtal mellan oss där vi inte exakt vet vad som sägs men vi har ändå en överenskommelse genom musiken, materialet och platsen. Att vi delar den här stunden, förklarar Karin Wiknertz.
Materialet kan till exempel vara ett stort tygstycke med hål i eller mängder med rockringar som satts ihop med hjälp av kardborrband. De kan ligga på marken och bjuda in till att hoppa, springa eller krypa eller hållas upp i luften på olika sätt så barnen kan gå igenom dem.
– Rockringar är tacksamma för de är bekanta för de flesta av barnen men de kan samtidigt ses på nya sätt beroende vad vi gör med dem. Att vi har så många skapar möjligheten att delta på olika sätt, det finns plats att vara mer iakttagande i en rockring eller vara där kollektivt med många andra, eller att dra sig undan i en rockring och vara i den, säger Elin Kattler.
Elin Kattler berättar att barnen har en rörelsespråklig kompetens som är en mycket närmare resurs än hos oss vuxna.
– Jag tror att vi ibland har en tanke om att det ska vara så mycket mer, att dans ska vara jazzdans eller balett men att mötas med kroppen och rörelsen gör vi hela tiden. Barn är verkligen experter på att vara i ett rum med hela kroppen på alla nivåer. Men vi vuxna måste medvetandegöra oss om våra möjligheter att möta dom i det.

Bruna kartonger uppställda som en mur med lite hål, i ett av hålen sitter en person.
Foto: Karin Wiknertz och Elin Kattler.

Vara i nuet

Under våren har deras workshops förflyttats utomhus på grund av pandemin. Något som inneburit både utmaningar och möjligheter. Utomhus är det lätt att det uppstår saker som inte gått att förutse.
– En gång kom det en person som öppnade dörren och gick in i vattentornet vilket gjorde att vi kunde fortsätta med våra berättelser och fantasier tillsammans med barnen utifrån det, säger Elin Kattler.
Just vikten av att tillåta berättelsen att vara både realistisk och lekfull tror både Karin Wiknertz och Elin Kattler är viktigt.
– Att väcka kreativiteten och tillåta sig att lämna det realistiska och låta barnen vara i det, säger Karin Wiknertz.
– Jag tror så mycket på kraften i att tillåta nuet. Många pedagoger är pressade av att kunna hänvisa allt till undervisningsbegrepp och läroplan, men när vi är i de här situationerna är vi i nuet och det är nuet som är meningen. Det måste inte bli en produkt som någon ska bedöma utan det är varje stund i nuet som är det hela. Det är en befrielse tycker jag själv också, att få vara i de sammanhangen, säger Elin Kattler.

Ett stort svart skynke med hål i uppställt på en gård.
Tygstycket med hål i är återkommande under Karins och Elins workshops. Foto: Karin Wiknertz och Elin Kattler.

Text: Matilda Lundahl