Utan skapande är lärande en omöjlighet

Ett lärande där de inte pressas till mer prestation utan får möjlighet att använda sin kreativitet för att få tillgång till ny kunskap.

Anna Klerfelt, fritidspedagog, filosofie doktor och lektor i pedagogik med inriktning fritidspedagogik i Jönköping, föreläste under rubriken ”Kultur, estetik och barns rätt i pedagogiken -Fritidshemmet som kulturell praktik”, inom Skolsatsning 2012 för fritidspedagoger och skolledare den 28 maj i Malmö.

Anna utgår ifrån Vygotskijs tankar om att fantasi och kreativitet är livsviktigt och att utan skapande är lärande en omöjlighet. Estetiska uttryckssätt är ett effektivt medel för att få tillgång till kunskap. Skapandet av ny kunskap är socialt och utvecklas i dialog med tidigare generationer och när vi väl förstått så har världen förändrats igen. Vi får en ny utgångspunkt för kunskapandet.

Hur gör barn kunskap?

Barns lärande, skapande av ny kunskap, uppstår i brist på anpassning. Något måste förändras i ett sammanhang för att kunna göras till en del i meningsfullheten. Till hjälp för detta använder barn den skapande fantasins mekanismer. De undersöker, vrider, vänder, förstorar, sätter ihop. Ju rikare världen är desto fler möjligheter har de att skapa något nytt, ett nytt sätt att se på och förstå världen. I det man skapar blir man också till själv. I det skapade synliggörs den egna identiteten för andra. Barns kunskapande är en del av livets ständiga flöde; att ta till sig av, återskapa och dela med sig av ständigt ny kunskap

Synkretism och intersubjektivitet

Fritidshemmet har unika förutsättningar för att detta ska kunna ske genom ett synkretiskt förhållningssätt, det vill säga motsatsen till att dela upp i olika ämnen. På fritidshemmet undersöker barn genom lek, estetiskt skapande och i dialog med andra med utgångspunkt i det de är intresserade av. Språkligheten och kommunikationen kring ämnet blir verktyg för att undersöka och inte mål i sig.

Annas föreläsning får mig att tänka på när jag arbetade på en skola/ett fritis där barnen var uppfyllda av Pokemon-figurer. De ritade Pokemon, de sydde figurer, Pokemonfigurerna var utgångspunkt för rollekar och dramatiseringar. I Pokemonvärlden fanns poängsystem som utmanade barnens matematiska tänkande. Lekarna med figurerna kunde vara tysta och hemliga i små mörka krypin eller ta plats i vilda utelekar. Det fanns oändliga möjligheter till undersökande och identifiering. Lärandet pågick i månader och helt utifrån barnens initiativ och nyfikenhet. Till att börja med skedde detta på fritistid men barnens hängivenhet gjorde Pokemonfigurerna angelägna även när tiden hette skola.

På fritidshemmet ges också utrymme för interrsubjektivitet. Att vara subjekt innebär att man är sig själv i sitt liv. Intersubjektiviteten handlar om processer mellan olika subjekt, olika barn och vuxna. För att förstå andra behöver vi tillägna oss förmågan att sätta oss in i hur andra tänker, gå i deras skor en stund. På fritis är skapande oftast socialt. Det uppstår när vi är med andra till exempel i lek. Språket får bli ett verktyg för att ta del av och dela erfarenheter. Olika språk, som i exemplet om Pokemon: bild, matematik och rörelse, gör möjligt att kristallisera, visualisera upplevelser och dela med andra.

Inlärning, utlärning och kunskapande

I skolan och fritidshemmet lever ofta olika kulturer och traditioner kring synen på lärande. Skoltraditionens in- och utlärning bygger på ett kognitivt perspektiv, läraren överför sina kunskaper in i elevens huvud och tankar. Roger Säljö, modern uppföljare till Vygotskij, menar att den tanken inte är relevant för fritidsverksamheten. Detta är en egen praktik som behöver sin egen terminologi, sina egna begrepp för det som sker. Fritidshemmet har en särställning för barnen eftersom den gränsar till flera av andra praktiker som är betydelsefulla i barnens liv som skolan, hemmet, barns egna aktiviteter, kultur och medievärldar.

Men, kan man fråga sig, är då detta relevant i skolan? Säljö och Klefelt menar att det är just i dessa brottytor mellan barns olika praktiker det finns möjlighet till gränsbrytning, överskridande, nya sätt att tänka, kommunicera och bygga broar; helt enkelt skapa och förstå ny kunskap. På fritidshemmet har barnet initiativet att själv välja vad som ger meningsfullhet i deras liv.

Anna avslutar sin föreläsning med diskussioner i smågrupper och samlar upp det som sägs i ett gemensamt samtal i hela föreläsningssalen. I de olika definitionerna och tolkningarna av ord, frågeinnehåll och formuleringar växer komplexiteten i hennes frågeställningarna. Teorier och tankar från föreläsningen kommer till sin rätt och fördjupas. Hela övningen med frågorna blir ett tydligt exempel på och en sammanfattning av det Anna föreläser om nämligen hur vi bygger ny kunskap av input, upplevelser och tidigare erfarenheter.

Text & bild: Ina Alm