Antisemitismprojektet på tur till Berlin

Det finns gott om muséer, minnesmärken och organisationer som påminner om Förintelsen och det historiska arvet, men det finns också en välutvecklad kunskap om hur man kan arbeta med antisemitism idag. Därför bestämde vi oss för att resa till Berlin för att få kunskap och inspiration från institutioner och utbildare där. Här kommer en liten berättelse om vad vi tog med oss därifrån.

På resans första dag besökte vi Judiska muséet i Kreuzberg. Muséet spänner över hela den tysk-judiska historien, behandlar judisk religion, judisk identitet idag och givetvis Förintelsen. Vad tog vi med oss från detta besök?

Rebecca: Det starkaste intrycket jag tog med mig var en videoinstallation på slutet av muséets runda, där de hade intervjuat olika judiska personer i Berlin som talade till oss från olika skärmar i rummet. De hade en mängd olika bakgrunder, religiositet och olika sätt att identifiera sig som judar. Men de var alla judar med tillhörighet till den identiteten. Vad jag tänker att de ville säga med ett inslag där de tillsammans sjunger en judisk sång från Pesach (Ma Nishtana – de fyra frågorna) var att de har en gemensam tillhörighet och historia, vilket är en central del i den judiska identiteten. Samtidigt finns det så många sätt att vara jude och leva judiskt på, så många ansikten.

Björn: Mitt intryck av att ha gått igenom det här muséet blev hur tydligt det är att den judiska identiteten är öppen för att ingå i andra identiteter. Den judiska historien har alltid utvecklats utifrån var olika judiska grupper har befunnit sig geografiskt. Genom historien har det funnits en öppenhet för att delta i de olika samhällen där judar har bott, men de mothugg i form av bestämmelser, lagar, regler för kläder och i värsta fall utvisning och utrotning som dessa samhällen har givit, har satt hinder för den judiska gruppen att få lov att inkluderas och tillåtas bli en del av Europa. Detta är genomgående för hela den judiska historien i Europa. Judar har starkt bidragit till den europeiska historien och kulturen men har ständigt stött på motstånd. Det var sorgligt att se detta så tydligt.

Den andra dagen besökte vi muséet för Wannsee-konferensen, som var den plats där naziregimen beslutade om “den slutliga lösningen” på den judiska frågan, vilket förstärkte utrotningspolitiken under Förintelsen. Där hade vi möte med muséets föreståndare, som också tidigare arbetat som utbildare på Yad Vashem i Israel.

Rebecca:  Jag tog med mig ett viktigt resonemang om att alla bär på olika berättelser och känslor när man kommer till Förintelsens minnesplatser och att det är viktigt för pedagoger och guider att göra plats för dem. Det är helt enkelt viktigt att vara öppen inför existensen av känslor i rummet och diskutera varför vissa känslor kommer fram. Varför säger en person t ex något provokativt om Israel just när de är på Wannsee-konferensen, vad är det som väcks? Det kan vara mer fruktbart att föra ett samtal om det än att bara slå ned på det. För att kunna göra det måste utbildaren ha en förståelse för sina egna känslor och eventuella fördomar. Föreståndaren lyfte också hur viktigt det är att lyfta det judiska perspektivet på antisemitism, konkreta upplevelser och livsberättelser alltså, och det tycker jag är inspirerande att tänka vidare på.

Under vår sista dag hade vi möte med organisationen Kreuzberg Initiative gegen Antisemitismus (KIGA) och träffade två av deras utbildare. KIGA håller workshops på skolor och utbildar lärare om antisemitism, rasism och Mellanösternkonflikten. Det var ett mycket inspirerande och rikt samtal. Om viska lyfta något av allt som sades, vad var det särskilt då?

Björn: En central pedagogisk lärdom är hur viktigt det är att ta ett steg tillbaka och lyssna. Vi lärare tänker ofta med munnen! Om en elev säger något provokativt så fortsätter vi prata istället för att andas lite och försöka smälta och förstå vad eleven faktiskt sagt. De tryckte på att man ska ta ett steg tillbaka en stund istället för att direkt gå in i en förklaring eller moralisering kring det som sagts. Därför måste läraren vara vaksam på sina strategier inför kontroversiella teman. Annars kan läraren bli ett slags hinder för att hen själv tar med sig så mycket in i klassrummet, vilket sätter ett tak på lärandet. 

Rebecca: Det är viktigt att förstå att de här svåra frågorna ofta är starkt kopplade till elevernas identitet, vilket kan vara svårt att ta till sig för en lärare som inte har insikt. Ett ifrågasättande av en elevs känslor kan innebära ett ifrågasättande av en elevs hela identitet och familjehistoria. Men det är intressant hur många som inte har en direkt koppling till de här frågorna men som ändå har starka känslor kring dem, inte minst läraren, vilket lärare själva behöver vara medvetna om och vaksamma på.

Sammantaget återvänder vi till Malmö klokare, förhoppningsvis lite kunnigare och garanterat med en fördjupad förståelse för hur pedagoger och institutioner i det land där frågan om antisemitism kanske är som mest laddad tar sig an detta. Hur viktigt det är för pedagogen att ha empati, tillåta känslor och ha förståelse för elevernas identiteter, berättelser och uttryck var kanske kärnan i det vi tar med oss tillbaka.