Att mäta det omätbara

Dessa kapitel hoppas nog över ibland och fokus i vardagen blir på det mer mätbara. Det är förståeligt, det är den kunskap som kan mätas som också ofta diskuteras, inte minst i samband med Pisa-undersökningar och andra nationella och internationella jämförelser. Och inom en del mätbara ämnen ryms självklart en del av ovanstående kunskaper. Men all kunskap och erfarenhet som behövs för att bli en hel människa låter sig inte mätas. Så hur ska vi då jobba med det omätbara? Hur vet vi att det ges utrymme för det i skolans vardag, kan vi mäta det?

I kapitel 2 under rubriken kunskaper står bland annat att eleven ska kunna ”använda och ta del av många olika uttrycksformer såsom språk, bild, musik, drama och dans samt har utvecklat kännedom om samhällets kulturutbud”. Ett sätt för oss att undersöka om skolorna uppfyller detta är ju att titta på statistik över skolornas kulturbesök och/eller hur de använder Skapande skola i sin verksamhet.

Under de senaste tre åren har grundskoleförvaltningen och kulturförvaltningen gjort en gemensam ansträngning i att kartlägga hur skolorna använder Malmö stads rika kulturutbud. Detta görs dels för att kulturförvaltningen ska få syn på vilket utbud skolorna efterfrågar och nyttjar och dels för att grundskoleförvaltningen ska få syn på om skolorna arbetar med ”kulturuppdraget” så som det beskrivs i kapitel 1 och 2 i läroplanen.

Vi har haft vissa teser när vi tittat på de senaste årens statistik. Teser som grundar sig i en del ”sanningar” vi gått och burit på i våra respektive förvaltningar och även i en del frågor om vilka strukturella förutsättningar som krävs för att öka tillgången till det utbud som finns.

En tes vi hade var: Klassmentor eller arbetslag påverkar om eleven får tillgång till kulturaktiviteter

När vi borrar oss ner i statistiken kan vi se på enskilda skolor att en klass kan ha gått tre år utan att få ta del av en enda aktivitet via Kulturkartans utbud, trots att skolan generellt är bra på att ta del av utbudet. Om den klassen dessutom har oturen att gå på en skola som inte arbetar med Skapande skola under dessa tre år så har dessa elever alltså inte fått några kulturupplevelser alls från samhällets kulturutbud på tre år. Hur utvecklar man då en kännedom om samhällets kulturutbud?

Vi konstaterade att där denna typ av ojämlikhet fanns så kunde man se indikationer på att det är samma mentor eller arbetslag som brister i att ge eleverna tillgång till utbudet. Detta alltså trots att det i andra klasser på skolan kan vara en hög kulturaktivitet.

När vi fördjupat statistikundersökningen med djupintervjuer ser vi att väldigt små skolor kan klara sig med informella strukturer på skolan och ändå erbjuda en likvärdig tillgång till kulturutbudet för sina elever. Man har ofta en gemensam plan som omfattar alla elever på den lilla enheten och det blir därmed inte personbundet om en klass får tillgång till kulturutbudet eller ej. På medelstora och stora skolor däremot krävs det mer formella strukturer för att bibehålla en likvärdig tillgång till kultur. Det kan vara några enstaka kulturombud som driver frågan men det behöver finnas återkommande sammanhang där kultur diskuteras och där fler är med och påverkar.

På högstadiet kan vi i statistiken se att deltagandet sjunker drastiskt, kanske för att ansvaret för elevens skolgång delas av väldigt många olika vuxna på högstadiet. Man kan tänka att en formell struktur för likvärdig tillgång till kultur blir ännu viktigare då.

En annan tes vi hade var att: Långt avstånd till ”kulturinstitutionerna” minskar aktivitetsnivån (avseende kultur).

För detta kunde vi inte hitta någon evidens alls. Kanske beror det på att Kulturförvaltningen arbetat aktivt med gratis Kulturbussar genom åren och därmed lyckats utjämna de orättvisor som geografiskt avstånd till kulturens rum kan medföra.

Vår tredje tes var: Högindexskolor har lägre aktivitetsnivå (avseende kultur).

Från statlig nivå (Kulturrådet t ex) finns en strävan att utjämna olikheter mellan områden av olika socioekonomisk karaktär, det som i skolans värld kallas hög- och lågindexskolor när det gäller tillgång till kultur. På riksnivå finns en bild av att barn och unga i socioekonomiskt utsatta områden (högindex) har sämre tillgång till samhällets kulturutbud. Vi ville veta om detta stämde inom ramen för kultur i skolan i Malmö.

Vi kunde inte se någon skillnad alls på högindex och lågindexskolor i Malmö. Det finns lika stora skillnader lågindexskolor emellan och högindexskolor emellan som mellan hög/lågindex. Vår slutsats var därför att detta inte är en faktor vi behöver fokusera på i nuläget när det gäller kultur genom skolans försorg.

Däremot stämmer det att barn i socioekonomiskt utsatta områden har sämre tillgång till kultur på sin fritid. Detta vet vi att en del högindexskolor också har fokuserat på inom ramen för sitt kompensatoriska uppdrag och därför erbjuder kultur på fritiden genom t e x El Sistema i samarbete med Kulturskolan.

Generellt ser det bra ut i Malmö, Kulturförvaltningen erbjuder i samarbete med institutionerna ett brett utbud och skolorna tar del i väldigt hög grad, många är dessutom regelbundet med i Skapande skola. Men vi har långt kvar när det gäller likvärdigheten… Det finns fortfarande stora skillnader både mellan skolor men framförallt mellan klasser på enskilda skolor och det är inte okej.

Genom djupintervjuerna ser vi att tidsbrist, obefintliga strukturer för kulturarbetet och otydligt mandat för kulturombuden påverkar elevernas likvärdiga tillgång till kultur. På de skolor där det finns väl fungerande strukturer för hur kultur ska integreras i skolans arbete och där det finns tydliga mandat för kulturombuden verkar inte tidsbristen spela så stor roll, den finns där, som i allas vardag, men står inte i vägen för likvärdigheten.

Hur går vi vidare nu då, nu när vi försökt mäta det omätbara? Vårt verktyg, statistik, visar bara om elever får möta kultur på olika sätt, det säger inget om vad som händer med eleven i de mötena. Men för att skolan ska kunna arbeta med sitt kulturuppdrag, så som det beskrivs i kapitel 2, så måste det ju till att börja med ske ett möte med samhällets kulturutbud och olika estetiska uttryck. Det är liksom en grundförutsättning.

Vi har genom fördjupade frågor fått syn på några strukturer som behövs för att dessa möten inte ska vara slumpmässiga och personberoende utan likvärdiga. Nu ska vi återkoppla till skolledare och kulturombud så att varje skola kan fortsätta arbeta för en likvärdig tillgång till kultur utifrån deras elever och nuläge.