Äventyrspedagogik – en inre resa mot ett gemensamt mål

Ungefär efter sin första mening hade han fångat oss, det blev knäppt tyst i rummet. Ni som tidigare träffat pedagoger i grupp vet hur svårt det är för oss att hålla tyst, men nu kunde vi nästan höra en knappnål falla. Förväntningarna fanns i luften och de verkade kunna infrias under denna soliga fredag i slutet av augusti …

Calle Ulmert, äventyrspedagog, hade kommit till oss på Lindängehus förskola på vår verksamhetsutvecklingsdag för att arbeta med oss som grupp. Hjälpa oss att få syn på vad samarbete innebär, dess svårigheter men också dess styrkor när man som grupp får till ett bra och produktivt samarbete.
Vi började därför med att identifiera samarbete som begrepp – vad innebär det?
Vi smakade på ord som kommunikation, respekt, trygghet, tillit, acceptans och tolerans. Stora ord som var och en utav oss har olika relation till och därför också tillskriver olika mening och betydelse. En pedagog satte ord på just detta ”Men om vi alla vet allt detta – varför fungerar det inte så i praktiken, då?” Kanske är det just därför, vi tolkar och tillskriver begrepp så olika utifrån våra egna preferenser – men det är också därför vi denna soliga fredag tar avstamp i det tillsammans … För att börja resan tillsammans, men den måste också börja hos oss själva.

När vi vänt och vridit på begreppen en stund var det dags för första gruppövningen som gick ut på att ta sig tid till att verkligen se varandra – hur ofta gör vi egentligen det i vår vardag? Med vars tre papper och en penna gick vi runt i rummet och ritade av varandra. Utan att titta på vårt papper (vi skulle titta varandra i ögonen) och med ”fel hand” dessutom skulle vi göra porträtt av tre olika kollegor. När porträtten var klara bytte vi papper vilket innebar att när övningen var slut hade var och en av oss tre porträtt på oss själva. Därefter presenterades ett utvalt porträtt från alla deltagare för övriga gruppen. Många skratt senare och med en avslutade kommentar ”Jag har aldrig tänk på att min kollega har ett sådant fint ansikte, det tänker jag aldrig på annars sådär i vardagen” kan vi konstatera att övningen lyckades, vi var igång.

Vi förflyttade oss ut, till en stor gröning. Vi blev ombedda att ställa oss i en stor cirkel varpå varannan av oss skulle sätta sig på huk där vi fick sitta en kort stund. Efteråt reflekterade vi en stund över hur det kändes för dem som var ”lägre” respektive för dem som var ”högre” än sina kollegor – hur är känslan av att se upp eller ner på sin kollega?

Vi stod kvar i ringen, hand i hand. Plötsligt skickades en rockring runt, den skulle vandra runt ringen men utan att vi släppte händerna. Efter ett tag kom det ytterligare en rockring och ytterligare en, med tillägget att de inte fick mötas … Vad hände i gruppen? Vi börjar kommunicera för att tillsammans klara uppgiften ”Sakta ner lite där, men ni kan öka tempot” ”Akta nu där borta” eller ”Om vi gör såhär …” Behöver det tilläggas att vi klarade det?

Tillbaka till cirkeln, denna gång med en kon i mitten. Nu skulle vi parvis med den person vi stod mittemot springa in mot konen, ta armkrok och springa ett och ett halvt varv runt konen, sedan byta plats. Hur lång tid kommer detta ta för gruppen? Vi gissade på cirka 90 sekunder … Vad det faktiskt tog? Nästan två minuter. Nästa utmaning var att nu göra detta snabbare och komma fram till en gemensam lösning för att lyckas … Hur gör gruppen för att nå ett gemensamt mål? Det blev nu tydligt för oss vem som intog ledarroll, vem som blev passiv och vem som ifrågasatte. Men vad vi kunde enas om var återigen vikten av kommunikation – det blev också tydligt hur viktigt det är att kolla av så att alla har förstått vad som kommunicerats för att kunna nå målet tillsammans. Tiden vi gissade på nu var inte mer än 30 sekunder. Lösningen? Att vartannat par nu skulle springa in i mitten samtidigt, lägga händerna ovanpå varandra, springa runt konen och sedan byta plats. Därefter sprang resterande … Tiden vi faktiskt klarade det på? 45 sekunder. Vi hade alltså klarat och löst uppgiften tillsammans.

Efter ytterligare någon övning ute med fokus på lösning och gemensamt mål som grupp var det dags att gå in och avrunda dagen. Avslutningsvis delades vi in i fyra grupper och en sattes med ryggen mot grupperna med en duplokonstruktion i handen. Utmaningen var att förklara och ge instruktioner över konstruktionen till de fyra grupperna som tillsammans i respektive grupp skulle bygga en likadan konstruktion av de duploklossar de hade utspridda framför sig. Vilket resultat de olika grupperna fick berodde på kommunikationen sinsemellan, hur de tolkade och tog instruktionerna men också förmågan att sätta sig in i vad den som beskriver ser framför sig – förmågan att kunna ta någon annans perspektiv och lyssna.

Vi avslutade dagen med en hel del ny kunskap, b la hur vi fungerar som grupp – vilka våra styrkor respektive svagheter är, vad vi behöver arbeta med mer framöver för att få till ett produktivt samarbete där kommunikation, respekt, trygghet, tillit, acceptans och tolerans råder. Calle skickade även med oss tre frågor som vi berört på olika sätt under dagen och kommer fortsätta att beröra framöver:

• Vad krävs av mig för att kunna samarbeta?
• När kan jag och gruppen samarbeta bra?
• Hur känns det när jag och gruppen samarbetar bra?