Culture eats strategy for breakfast

Han fann att de tre faktorer som påverkar elevers lärande som allra mest alla är kopplade till kulturen på skolan. Vi kan med gott samvete säga att all forskning stödjer antagandet om att de skolor där det finns en (hög) tro på att alla elever kan lära sig – där lär sig elever mer. Dessa skolor präglas då av en kultur som tycks vara mer orienterad mot förändring och utveckling.

Anthony Muhammad (2017) studerade 34 amerikanska skolor, observerade möten och intervjuade hela kollegier. Han kunde se att det tycks som att det ofta finns grupperingar som är mer förändringsbenägna och grupperingar som värjer sig mot förändring. På ett övergripande plan kategoriserade han lärare i fyra fack, han kallade dem för ”Belivers”, Tweeners”, ”Survivors” och ”Fundamentalister”. Kategoriseringen gjordes inte efter vilka beteenden som uppvisades i en given situation, utan mer utifrån grundläggande motiv och värderingar. Hur man känner inför förändring, och hur och vad som motiverar till förändring. Denna distinktion är viktig – en förändringsbenägen lärare värjer sig rimligen mot förslag som inte anses gynna alla elever.

Dr Muhammads studie påvisar att det tycks finnas grupperingar med olika inställning till förändring, det råder konkurrerande antagande, förväntningar och idéer kring så fundamentala frågor som: Varför har vi skola? Kan alla elever lära sig? Vilken skola ska vi sträva efter att skapa? Vilka är mina ansvarsområden som lärare?

Det bör dock påpekas att bara för att du går med ett moraliskt övervägande att alla elever kan lära sig så gör det dig inte per automatik till en effektiv lärare. På samma sätt så är det inte så att ett behov av att bevara status quo nödvändigtvis gör dig till en ineffektiv lärare. De olika kategorierna är inte bättre eller sämre, men de kommer att ha olika inverkan och påverkan på den kultur skolan utvecklar och upprätthåller. Det handlar således inte om ett krig mellan bra och dåliga lärare, utan om olika typer av personer som agerar i linje med vad som är deras världsbild och därmed påverkar kulturen i olika riktning.

”Believers”, enligt Muhammad, är de som gjort ett åtagande att arbeta för inlärning hos alla elever, och går med en djup tro på att deras ansträngningar faktiskt kommer att göra skillnad för inlärningen hos eleverna. ”Om jag gör det där lilla extra, så kommer mina elever att utvecklas mer”. De tror på djupet att alla elever kan lära sig, att alla kan höja sig. De tycks också vara präglade av en tro på att man som lärare konstant behöver utvecklas, och att det behöver ligga i linje med forskning. Den här gruppen tycks präglas av en tro på gränser, men också en tro på att flexibilitet kan behövas i vissa fall. Kopplat till detta så leder dessa lärare sina klassrum genom positivt laddade relationer till eleverna, samtidigt som relationen är en målstyrd allians. Det vill säga, relationen bygger på målet att eleverna ska lära sig.

”Tweeners” är de nya lärarna, som mest försöker förstå och lära sig yrket. De försöker hitta sin plats i organisationen och förstå hur kulturen fungerar.

”Survivors” är så pass överväldigade av alla krav och förväntningar att de bara försöker överleva dagen, veckan och året. I sammanhanget framförs att all forskning visar på hur stor inverkar och påverkan lärarens tro på elevens förmåga att lära sig faktiskt är. Det är ”motorn” för motivation för många elever. En lärare som bara försöker överleva dagen klarar sannolikt inte av att förmedla den energin, den tron och höga förväntningen på eleven. ”Avbytarbänken” kan vara direkt nödvändigt, för elevernas skull.

”Fundamentalisterna” är de som söker bevara status quo. De kommer ofta från den traditionella skolan, och där gick det bra för dem. I den traditionella skolan hade läraren en väldigt hög grad av autonomi och skydd från insyn. Det fanns en grundläggande idé om att duktiga lärare kan, bör och ska lösa sitt uppdrag på egen hand. Om man ser sig som en duktig lärare, så blir det elevens fel om denne inte lär sig. Kopplat till detta tycks finnas en tro på ”normalfördelningen”. D.v.s. att i ditt klassrum kommer vissa elever vara duktiga, många ganska bra och vissa dåliga. Inte mycket att göra åt det.

Dr Muhammad gör ytterligare två observationer viktiga för hur ett förändringsarbete kan bedrivas. För det första tycks den sistnämnda gruppen ofta driva och använda emotionellt präglade diskurser, och för det andra tycks dessa emotionellt präglade diskurser trivas i mer informella sammanhang. Det blir därför viktigt för förändringsledare att skapa formella sammanhang där åsikter kan uttryckas och höras och därefter bemötas sakligt och på en intellektuell nivå.

Att inte förstå varför behovet finns, varför det är viktigt just nu och hur det ser ut när en förändring är genomförd skapar rimligen motstånd hos många. Folk behöver generellt sett logiska skäl till att genomföra en förändring. Ge dem det. Ge dem data, forskning och en tydlig målbild. På så sätt finns något att bidra till. Svårt att bidra om man inte (tydligt) vet till vad.

Om man inte känner tillit till sin ledare, så kommer man rimligen att opponera sig. Tillit uppstår ur olika källor, men det behövs att lärare litar på (1) kompetens hos sin ledare och (2) karaktär hos sin ledare, att denne inte agerar utifrån en självisk agenda utan med en grundmurad omtanke för elever och personal. Som ledare kan du inte vara intellektuellt lat, du behöver läsa. Se till att ligga i framkant och ha koll på läget. Vill du att andra ska utvecklas, behöver du gå i bräschen. Säg vad du ska göra, och gör sedan det. Håll det du lovar, så lova inte för mycket. Säg ”vi” när du talar om framgångar, ta själv ansvar när det går emot. Till exempel: ”det har gått väldigt bra för oss i svenskan, i matten däremot har jag inte lyckats ge er tillräckligt bra förutsättningar för att utveckla undervisningen”. Om du vill att andra ska titta inåt vid motgång, behöver du själv alltid göra det. Ansvarstagande är smittsamt.

Om man inte känner att man kan, så kommer man rimligen att opponera sig. Många behöver förstå hur en förändring ska genomföras, och få känna sig förberedda inför en förändring. Forskning visar att förändringsprojekt utan en implementeringsplan i väldigt liten grad medför förändring. De flesta lärare upplever dessutom ofta tidsbrist och att många uppgifter brådskar. En plan för implementering behöver därmed visa tydligt hur den medför att man växer som lärare. Många behöver förstå hur en insats är bra för dem personligen.

Avslutningsvis, det kommer alltid att finnas de som identifierar sig som ”motståndet”. Med dessa finns inte mycket annat att göra än att ställa tydliga krav, följa upp och driva igenom. Men dessa är färre än du tror. Även om förändring i slutändan aldrig kan vara frivilligt, du behöver utkräva ett ansvar från dina pedagoger, så kommer det att vara mycket mer konstruktivt att börja med att hjälpa folk att förstå varför förändring behövs, hur det ska gå till och visa dem att de kan lita på dig och på sin egen förmåga.

Referenser
Hattie, J. (2012). Synligt lärande för lärare. Stockholm: Natur och Kultur
Bandura, A. (2000). Exercise of human agency through collective efficacy. Current Directions in Psychological Science, 9(3), 75-78
Donohoo, J. & Katz, S. (2020). Quality Implementation: Leveraging Collective Efficacy to Make ‘What Works’ Actually Work. Thousand Oaks: SAGE Publication Inc.
Mohammad, A. (2017). Transforming School Culture: How to Overcome Staff Division. Bloomington: Solution Tree Press