Digital kompetens i förskolans läroplan och i praktiken

Dessutom skriver jag om vad jag sett under mina fallstudier i två förskoleområden i Malmö under våren 2022.

Vad säger förskolans läroplan om digital kompetens?

Digital kompetens skrevs in i förskolans läroplan år 2018 men begreppet i sig förekommer endast en gång i läroplanen. Det nämns i några meningar under rubriken kommunikation och skapande, i det första kapitlet som heter Förskolans värdegrund och uppdrag. I förskolans läroplan står följande;

”Utbildningen ska också ge barnen förutsättningar att utveckla adekvat digital kompetens genom att ge dem möjlighet att utveckla en förståelse för den digitalisering de möter i vardagen. Barnen ska ges möjlighet att grundlägga ett kritiskt och ansvarsfullt förhållningssätt till digital teknik, för att de på sikt ska kunna se möjligheter och förstå risker samt kunna värdera information.”

Formuleringarna liknar de som finns i läroplaner för senare delar av utbildningsväsendet och syftar sannolikt till att visa på en röd tråd i de olika dokumenten och genom skolväsendet.

I avsnittet innan står det att barnen ”ska ges tid, rum och ro till eget skapande”, de ska få möjlighet ”att utforska, reflektera kring och beskriva sin omvärld” samt ”uppleva gestalta och kommunicera genom olika estetiska uttrycksformer”. Här nämns även ordet digital som en benämning på material och tekniker som barnen ska få möjlighet att använda för att konstruera, forma och skapa.

Digital kompetens och det digitala som ett material eller teknik skrivs alltså fram i det första kapitlet som något som barnen ska få möjlighet att utveckla en förståelse för och som de ska få möjlighet att använda för att kommunicera och skapa.

Nästa gång ordet digital dyker upp i förskolans läroplan är under rubriken omsorg, utveckling och lärande i kapitel två. I ett av de 25 mål som förskolan ska ge varje barn förutsättningar att utveckla står det att barnen ska få möjlighet att utveckla ett ”intresse för berättelser, bilder och texter, såväl digitala som andra”. Barnen ska även ges möjlighet att använda sig av, tolka, ifrågasätta och samtala om de berättelser, bilder och texter som de möter.

Ordet digital nämns igen i riktlinjerna för vilket ansvar förskollärare, arbetslaget och rektor har. Förskollärare har ansvar för att barnen ”får använda digitala verktyg på ett sätt som stimulerar utveckling och lärande”. Arbetslaget ansvarar för att barnen får utveckla sin förmåga att kommunicera, dokumentera och förmedla upplevelser, erfarenheter, idéer och tankar med hjälp av olika uttrycksformer, såväl med som utan digitala verktyg. Rektorns ansvar handlar om en god och tillgänglig miljö, ”med tillgång till såväl digitala som andra lärverktyg”.

Sammanlagt finns ordet digital med 8 gånger i läroplanen. Det är för mig ganska svårt att förstå hur det som står i läroplanen om digitalisering kan beskrivas som att digitalisering blivit ”obligatorisk” (se till exempel Intervju: Lotta Edholm (L) kritisk till skärmarna i skolan | SvD Ledare) och att skrivningarna i läroplanen skulle innebära att förskolebarn blir lämnade ensamma med skärmar eller blir stillasittande på förskolan istället för att leka och röra på sig (se till exempel https://www.aftonbladet.se/ledare/a/47pVkg/hur-lang-skarmtid-ska-barn-fa-ha-i-forskolan). Inte heller har jag under de senaste året då jag vistats i förskolemiljöer med jämna mellanrum sett något som tyder på att så är fallet. Tvärtom, har jag upplevt att pedagoger ofta använder sig av digital teknik för att på olika sätt möta och vidga barnens värld, inte minst i relation till berättelser och sagor.

Hur ser digital kompetens ut i praktiken?

Till vad, och hur, digitala verktyg används på olika förskolor varierar givetvis och beror t.ex. på  personal och förutsättningar i olika verksamheter. Min upplevelse är att de förskolor som jag varit på i Malmö stad har god tillgång till digitala verktyg av olika slag och att pedagoger gör sitt yttersta för att använda dessa verktyg på ett sätt som stimulerar barnens utveckling och lärande.

I arbetet med de minsta barnen (1-3 år) använder pedagoger ofta projiceringar för att barnen ska få upptäcka och utforska färger och former. Likaså används musik ofta tillsammans med projiceringar och barnen uppmuntras då till lek och rörelse.

I linje med målet i läroplanen och oberoende av barnens ålder kopplas användningen av digitala verktyg av olika slag ofta till berättelser. Det kan handla om att små barn får interagera med projiceringar av böcker eller att pedagoger skapar egna berättelser med figurer som de filmar och visar för barnen. Äldre barn kan, genom s.k. green screen, bli en del av en berättelse och se ut att befinna sig mitt en miljö hämtad från en bok. Att barnen på detta sätt blir en del av en miljö blir även föremål för kritiska reflektioner där barnen och pedagogerna resonerar kring vad som är ”på riktigt”.

Det här är bara några exempel på hur jag sett digitala verktyg användas i barngrupper i förskolan. Ett fåtal gånger har jag sett att barn får lov att ha paddor själva och gå in på några av de applikationer eller program som förskolan laddat ner. Men detta har alltid skett inom en tidsbegränsning på 5-10 min innan det är någon annans tur. Under dessa stunder väljer barnen ibland att samarbeta och hjälpas åt att förstå vad de ska göra i appen.

Är oron över digital kompetens i förskolan befogad?

Utifrån det relativt begränsade område som digitalisering och digital kompetens ges i läroplanen och utifrån de observationer i förskolemiljö som jag gjort det senaste året så har jag svårt för att se att införandet av digital kompetens i förskolans läroplan för med sig allvarliga negativa konsekvenser för barnen. Tvärtom menar jag att förskolan är en plats där barn kan ges förutsättningar att utveckla en likvärdig och medveten användning av digitala verktyg för att lära och utvecklas.

I intervjuer med pedagoger säger många att de ser det som en del av deras kompensatoriska uppdrag att se till att alla barn till exempel får skapa berättelser med det digitala som ett material att arbeta med. Även om de flesta barn i Sverige idag tidigt kommer i kontakt med digitala verktyg så kan vad de kommer i kontakt med skilja sig åt. Här har förskolan ett tydligt uppdrag: att bidra till att alla barn får möjlighet att förstå den digitala samtid de lever i, att alla barn får möjlighet att kommunicera och skapa även digitalt och att alla, på sikt, ska utveckla ett kritiskt förhållningssätt till digitaliseringen av samhället i stort.

Det är här som jag menar att de kritiker som hävdar att digitala verktyg inte har någon plats i förskolan går vilse. Ett centralt uppdrag för skolväsendet i stort är att utbilda aktiva samhällsmedborgare. I ett digitalt samhälle behöver det uppväxande släktet därför lära sig hantera, använda och vara kritiska till digitala verktyg av olika slag. Att prata om skärmtid i relation till förskola är, enligt mig, sällan relevant. Både i förskolans läroplan och i förslaget till ny digitaliseringsstrategi (https://www.skolverket.se/publikationsserier/regeringsuppdrag/2022/forslag-pa-en-nationell-digitaliseringsstrategi-for-skolvasendet-2023-2027) framhålls vikten av ett tydligt syfte för barnens möte med digitaliseringen på förskolan samt att det ska bidra till deras utveckling och lärande. Det är alltså vad barn, unga eller vuxna gör på eller med skärmarna som bör vara i fokus och syftet med aktiviteterna, snarare än tiden.

När vi pratar om små barn och digitala verktyg behöver vi se till barnets liv i sin helhet. Är det att digital kompetens skrivits in i förskolans läroplan som är problemet eller handlar det snarare om en oro och osäkerhet i samhället i stort om vad det innebär att vara barn och samhällsmedborgare i en digitaliserad värld?