En enkel skolledares betraktelser

Förhoppningsvis sitter en del och skäms idag över att de lyckades tuta i stora delar av lärarkåren om att de skulle ta ett steg tillbaka och låta eleverna “forska”. För det har vi väl slutat med???

Nu tänker jag bli rejält anekdotisk, varnar känsliga forskarsjälar för det. Jag gick i skolan under 60-70-talet den period som vi nu pratar om som “då vi var så bra i PISA-resultaten”. Vi var de första i Ängelholm som gick i grundskolan, min storebror var den siste som tog realen (vi var sist i landet med grundskolereformen). Jag minns hur alla förfasade sig över vilket kunskapstapp som skulle ske i o m detta. Det var helt enkelt synd om oss. Nå, vi blev undervisade av lärarna från realskolan och sorterades ganska rejält så skillnaden blev nog inte jättestor.

Ibland i debatten låter det som om det alltid var bättre förr med en hög och jämn kvalitet på undervisningen. Så var det naturligtvis inte, vi kan säkert alla se tillbaka på vår skoltid och konstatera att kvaliteten var mycket varierande.

Jag vet precis vilken lärare som tände mitt intresse för matematik och vem som dödade det, likadant med franska. Jag vet vilka lärare som hade planerat sina lektioner väl och vilka som kom, gav oss en uppgift för att sedan försvinna till personalrummet. Jag vet vilka jag minns med värme och glädje och vilka som inte borde ha fått undervisa. Jag visste redan då vilka jag tyckte om för att de var “trevliga” och vilka jag uppskattade för att de gjorde sitt ämne så makalöst intressant.

Jag minns 40-minuterslektioner som kändes som en evighet och dubbeltimmar som gick alldeles för fort. Jag minns tristessen i förutsägbarheten på vissa lektioner, hur läraren la sin planering och sin klocka på katedern och strök punkter under lektionens gång. man hade 3 sekunder på sig att svara sedan gick frågan vidare (hen blev galen om det kom någon från expeditionen och knackade på och förstörde tidsschemat, det ströks ilsket…) Jag minns lärare som jag inte gillade som personer men som var extremt kunniga och som jag ändå uppskattade för att de hade något som jag behövde.
Jag minns elever som lärde sig texter utantill lekande lätt och de som kämpade med klent resultat. Jag minns hur viktig läsningen var, hur plågsamt det var för vissa i början med högläsning och hur flera fick hjälp av talfröken, läsfröken och specialfröken.

Framförallt, och det här är kanske en efterhandskonstruktion, så var vi elever; kan inte minnas någon lärare som var intresserad av vilka vi var eller vilka hemförhållanden vi hade. Vi var helt enkelt i skolan för att lära oss. Mina allra bästa lärare brydde sig inte om vem jag var utan var intresserad av hur min kunskap och mina tankar kring ämnet utvecklades. De levande diskussionerna i klassrummet som leddes av läraren och där vi lärde oss, både av varandras frågor och av lärarens förmåga att fånga upp och fördjupa våra frågor och tankegångar.

Tänk, i mångt och mycket tror jag att det är likadant fortfarande. Läraren är den enskilt viktigaste faktorn för att fånga elevers intresse och ta dem från tyckande till vetande. Oavsett om man arbetar i ett enskilt ämne eller tvärvetenskapligt. Det har naturligtvis hänt mycket sedan jag gick i skolan, något till det bättre, annat till det sämre. En del förändringar är oundvikliga för att skolan förändras med samhället.

Något som är bekymmersamt, tycker jag, är att vi nu tar in hela människor i skolan, att det finns någon slags mantra om att se “hela barnet”. Jag tycker mig erfara att alltför stor koncentration på elevers mående kan stå i vägen för att de skall lära sig, att vi borde kunna säga “Jag ser att du inte mår riktigt bra, men nu räknar vi”. Skolan skulle kunna vara en fristad. Vi kan hjälpa många elever när de själva står i vägen för att klara sin skola genom att se dem som just elever. Nu arbetar jag på gymnasiet och kan bara uttala mig för det stadiet, men kan se att i vår genomindividualiserade värld hade det varit befriande för en del att bara få vara elever. Har ibland en gnagande känsla av att vi genom att ta alltför mycket hänsyn kan öka på problemen istället för att minska dem. Det här är säkert kontroversiellt men det är en verklighet som många skolor möter dagligen, vi gör allt vi kan, men jag är inte säker på att vi alltid gör rätt saker.

Detta fråntar naturligtvis inte skolans skyldighet att arbeta med särskilda insatser och kompensatoriska åtgärder för elever som har behov av det pedagogiska stödet. Gärna så tidigt som möjligt!!! Det som bekymrar mig riktigt mycket är att förmågan att läsa och skriva har minskat. Det är verkligen alarmerande, det är ju förutsättningen för att kunna lära sig under hela livet och grunden för att fullvärdigt kunna verka i samhället. Nu är jag, och har alltid varit, en läsande människa som med glädje tänker tillbaka på all den litteratur vi fick ta del av under min skolgång. Undrar om de som läser franska på gymnasiet fortfarande läser L´Étranger? Har mitt tummade ex i bokhyllan. Det ropas på en litteraturkanon, det är kanske vettigt även om den inte ser ut som den gjorde på 70-talet.

Digitaliseringen har jag skrivit om tidigare, den skall vi ta hand om på ett klokt sätt där lärarens roll är viktigare än någonsin. Den största positiva förändringen gentemot min 70-talsskola är nog ändå det kollegiala lärandet (nu kommer många skolgurus att protestera). Att vara lärare behöver inte längre vara ett ensamarbete, skillnaden mellan den erfarna och den nya läraren behöver inte vara lika stor om vi arbetar tillsammans med att utveckla undervisningen, kopplat till forskning och beprövad erfarenhet. Jag är övertygad om att om vi får riktig snurr på det här så kommer den likvärdiga undervisningen att öka. Här har skolledningen ett stort arbete att göra både genom att organisera, frigöra tid och möjliggöra för kvalitativa möten.

Som ni förstår gör de här reflektionerna inga anspråk på att ta något helhetsgrepp över skolans utveckling utan är bara en enkel skolledares betraktelser en lördag förmiddag. Två saker slår jag dock fast med emfas:
Läraren är livsviktig! Innehåll är viktigare än form! Alltid.
Låt oss inte glömma det i vår “sköna nya värld”.

Maria Jarlsdotter