En ovanlig dag på jobbet – eller dagen då jag kontaktade en islamolog

Pianist som jag är, har jag blåsor på alla vänsterhandens fingertoppar när jag slutligen gör entré i musiksalen. Stämningen är hög. Samtliga elever i gruppen vänder sina förväntansfulla ansikten mot mig och jag konstaterar att de är lagom tröttuppspelta. Hela stödet – ända från golvet – behövs för att få tyst och sätta igång lektionen.

Haraam

Jag presenterar låten vi ska spela och skriver upp ackord på tavlan. Alla hämtar gitarrer och vi har just börjat känna på A och E7, när tjejen från Somalia plötsligt utbrister: “Musik är haraam i islam. Det står i Koranen!” Jag tittar förvånat på henne, hon som så gärna vill spela och sjunga… En kille från Afghanistan protesterar “Det står ingenstans i Koranen att musik är förbjudet!”. “Det gör det visst!”, vidhåller tjejen. Killen vänder sig till mig och säger “Hon har fel, det står ingenstans!” Tjejen säger sårat “Jo Anna, det gör, jag lovar!”

Gammelfarfar slätar över

Jag försöker få ner diskussionen i ett lugnare tonläge utan att lägga mig i sakfrågan. För vad vet jag? Jag har inte lusläst Koranen. För att liksom släta över den upprörda stämningen berättar jag istället om min gammelfarfar som var rättare vid Sturefors slott i Östergötland vid förra sekelskiftet. Han hade en fiol som han spelade på ibland – ända tills prästen i Vist församling sa att fiolen var djävulens instrument. Då stoppade gammelfarfar ner fiolen i en låda och rörde den aldrig mer. Nu hänger den på väggen hemma hos mig.

En extra kroppsdel

När jag har avslutat lektionen och återvänt till mitt arbetsrum känner jag mig förvirrad. Varför skulle man ha en sådan regel? På vilket sätt skulle musik kunna vara skadligt? Hur kan människor gå med på någonting sådant? Kommer plötsligt ihåg ett avsnitt ur radioprogrammet Klingan i P2 som jag lyssnade på för ett tag sedan. Det handlade om de världsberömda musikerna från Mali och hur de fick sina musikinstrument sönderslagna när islamisterna “tog över” norra delen av landet. Musik förbjöds genast, skolornas sånger ersattes av högläsning ur Koranen (flickorna fick så klart gå hem) och alla som ertappades med att ha musik i sin mobil fick åtta piskrapp. Jag minns att jag fick tårar i ögonen när jag hörde det. Mest för musikernas skull. Jag vet hur instrumentet kan bli ens bästa vän – en oumbärlig livskamrat som nästan fungerar som en extra kroppsdel.

Från pärm till pärm

Jag diskuterar saken med mina kollegor och en av dem menar att det verkligen inte står någonstans i Koranen att musik är haraam. Kollegan är själv muslim och läser Koranen från pärm till pärm en gång om året. En annan kollega säger att hon har upplevt ett musikförbud i vissa kretsar, men hon vet inte om det står i Koranen. Jag googlar och det visar sig att ämnet tas upp på flera olika muslimska sajter. På vissa håll står det att musik verkligen är haraam, veriferat av en mängd citat från olika tolkningar av Koranen. Bland annat läser jag i en mycket krånglig text att det är förbjudet att betala för sång, men källan är oklar. Det är då jag bestämmer mig för att kontakta en expert.

Islamolog med musik som forskningsområde

Jag går in på Lunds Universitet, söker rätt på en islamolog vid centrum för teologi och religionsvetenskap, Johan Cato, och skickar ett ganska långt mail till honom där jag förklarar läget. Det tar några timmar innan han svarar. Han är på konferens i USA och hänvisar till en kollega – docent Jonas Otterbeck – som är ganska ensam i Sverige om att forska om just islam och musik. Jag mailar honom och får nästan genast ett långt, fint svar med två artiklar att läsa.

“—I stort sett kan man hävda att båda har rätt. Det finns mycket gamla etablerade tolkningar av islams centrala texter som gör musik, musikinstrument (särskilt sträng och blåsinstrument) och sång antingen tillåtet eller förbjudet. Samtidigt är människan musisk som vi alla vet och har över hela klotet en lång historia av folkmusik. Det som gör det extra känsligt i en diskussion mellan en somalier och en afghan är att musikfrågan är symbolisk både för somalisk islamism (t.ex. ash-shabab) och för afghansk islamism (t.ex. talibanerna). Det gör allt mycket infekterat och svårutrett.—”

(Jonas Otterbeck ur mail till mig den 10 oktober 2013)

En annan historia

Jag är inte förvånad över hans svar. Det finns olika sätt att tolka Koranen, precis som Bibeln – och varför inte Läroplanen…? “Min verklighet är inte verkligheten”, som det så klokt heter. I boken “Maktspelet” skriver Henrik Fexeus att “Alla mänskliga handlingar styrs av samma grundläggande mänskliga behov” (sid. 55) och nämner “social tillhörighet och acceptans” som ett av de starkaste. Att musik skulle vara förbjudet i Sverige, eller i något annat land heller för den delen, är en avlägsen tanke för mig. Ändå var det bara drygt 100 år sedan min gammelfarfar lät sig påverkas av prästen, trots att han älskade att spela fiol och trots att det inte fanns något stöd i svensk lagstiftning. Han ville inte riskera att bli utfryst ur församlingen. Så var det då och så är det idag, fast på andra sätt… Men det får bli en annan historia.

P.S. Samtalet (och eventuellt samarbetet) med Jonas Otterbeck fortsätter.