”I behov av ökad struktur”- vad menas?

I samtal med elevhälsans personal och i många av de utredningar om särskilt stöd som jag tagit del av beskrivs ofta att ”eleven är i behov av ökad struktur”.

Vid en beskrivning av hur detta behov tillgodosetts kan det handla om att lektionerna börjar och slutar på samma sätt eller att eleverna har samma plats i klassrummet. Ofta betyder det att informationen för lektionsinnehållet ges både muntligt och skriftligt och att det finns ett schema, med text eller bilder, för dagens aktiviteter uppsatta på tavlan. Den struktur som beskrivs och som ibland också kommer fram i pedagogiska utredningar och i åtgärdsprogram är bra – för de flesta elever. Men för en del elever, som är i behov av just ökad struktur, tror jag inte detta alltid är tillräckligt.

Ibland måste strukturen utformas för att passa en elevs individuella behov och det är först när strukturen utformas utifrån en specifik elevs behov som den kan kallas för en extra anpassning eller särskilt stöd (beroende på varaktighet och omfattning). Även om gränsen mellan ledning och stimulans, extra anpassningar och särskilt stöd är luddig så kan generella strukturer, som riktar sig till alla elever i klassen, omöjligt vara extra anpassningar för att tillgodose en elevs individuella behov. Däremot är det fullt möjligt att de generella strukturerna gagnar eleven och minskar hans eller hennes behov av extra anpassningar, men om de inte är tillräckliga måste eleven få ett strukturstöd som är anpassat för just honom eller henne. Men hur kan man bygga en individuellt utformad stödstruktur i en klass med låt oss säga 27 andra elever? Ja, var ska man börja?

Själv har jag blivit hjälpt av SPSMs modell för tillgänglig utbildning som gör den komplexa skolverkligheten något mer begriplig. Lite förenklat består modellen av en triangel där de tre hörnen representerar den fysiska miljön, den pedagogiska miljön och den sociala miljön. När de tre hörnen i modellen samspelar utifrån elevens behov och förutsättningar blir utbildningen tillgänglig.

Eftersom brister i strukturen i den fysiska miljön ofta är relativt lätta att upptäcka så börjar jag med att bygga strukturen i den fysiska miljön. Jag tänker att ”rummen ska tala”, det vill säga att rummen ska tala om för eleven vad de ska användas till. En elev i behov av ökad struktur måste veta var hen ska arbeta själv, var hen ska arbeta tillsammans med andra, var undervisningsmaterialet förvaras, var ytterkläder förvaras och en del elever behöver också en plats för återhämtning. Viktigt att tänka på är strukturen i matsal- och rastsituationer, övergångar, förflyttningar och korridorer. Vet eleven var den kan sitta vid måltiden, vet eleven vad en kö är? Behöver eleven få information och/eller stöd under rasten? Är det ljudligt, trängsel, ringklockor och pratande elever i korridorer och uppehållsrum som kan göra att eleven i behov av struktur inte förmår ta in mer när lektionen väl börjar? Är det många övergångar, långa transportsträckor, ska materialet tas med eller finns det på plast? Hittar eleven? Behöver vi hjälpa eleven som har behov av strukturstöd att hitta rätt, att komma i tid, att ta med sig rätt saker?

Därefter måste vi titta på den pedagogiska miljön. I den pedagogiska miljön finns själva undervisningen, lektionsplaneringen och det arbete som oftast förknippas med kunskapskraven. Här tror jag att det är viktigt att ta reda på om strukturen på lektionen är tillräcklig för att alla elever ska förstå vad som förväntas av dem. Förstår alla elever, även den elev som är i behov av struktur, instruktionerna? Vet eleven att de instruktioner som står på tavlan också gäller honom eller henne? Behöver eleven en individuellt utformad instruktion? Ska den individuella informationen i så fall vara muntlig eller skriftlig? Ska den sitta på bänken, bäras med, eller ska den finnas i datorn eller kanske i telefonen? Många elever i behov av struktur har kanske svårt att se meningen med uppgiften, och att inte förstå meningen med saker och ting påverkar motivationen. Även om det är omöjligt att göra olika uppgifter till 27 elever, så kanske det går att utforma några olika uppgifter som bygger på lite olika intresseområde? Eller det kanske går att bryta ner en uppgift i mindre delar där varje del kan bokas av på en lista? Och det kanske är möjligt att ge en stödstruktur för hur en skriftlig uppgift ska organiseras?

Och slutligen den sociala miljön. Elever i behov av högre struktur än andra elever behöver kanske också struktur för att förstå och hantera det sociala sammanhanget. Det kan handla om att utöver den visuella instruktionen för lektionsinnehållet också utforma en stödstruktur för hur eleven förväntas bete sig i skolsammanhang. Eleven behöver få reda på vad eleven ska göra men också hur. När är det ok att prata, när ska eleven vara tyst, när ska eleven räcka upp handen och när ska eleven vänta på sin tur? Det finns många både uttalade och outtalade regler att förhålla sig till i skolmiljön. Den komplexa skolmiljön låter sig naturligtvis inte fångas av att vi använder en tankemodell som innehåller de tre miljöerna: fysisk, pedagogisk och social, men jag tror att modellen kan vara ett gott stöd för att upptäcka strukturerna på den egna skolan, och också upptäcka och minska det glapp som kan finnas mellan en elevs individuella behov av struktur och skolans sätt att strukturera sin miljö. Vill ni föra samtal om hur ni på skolan kan bygga strukturer som gör lärmiljön tillgänglig för elever i behov av strukturstöd, är ni välkomna in med en ansökan till centrala specialistteamet.