Hur mår våra barn och unga?
Kanadakonferens stärkte tron på kollegialt lärande
Den sistnämnda berättar för Edico om trions intryck och vad de själva kunde lära ut om kollegialt lärande på konferensen.
ICSEI (International Congress for School Effectiveness and Improvement) är en utbildningskonferens som hålls varje år med deltagare från ett 50-tal länder.
– Det är deltagare från alla håll. Både politiker, forskare och folk från praktiken, berättar Marie Sjöblom.
På konferensen blandas storföreläsningar och presentationer av forskning med diskussioner och workshops.
– Det är som ett smörgåsbord. Vi började varje morgon med att titta i katalogen. Vad ska vi göra idag?, förklarar Marie.
Marie, Jens och Eva presenterade även egna forskningspapers och höll i rundabordssamtal. Ett av dessa paper har rubriken “Utvärdera och leda kollegialt lärande: hur vet vi att det vi gör är rätt”. Det behandlar en undersökning av hur förstelärare och skolledare i Malmö arbetar med kollegialt lärande. Marie berättar att man bland annat talade om begreppet “leading from the middle”.
– Begreppet beskriver att utvecklingsarbete – i detta fall kollegialt lärande – drivs av personer i mitten av en organisation, istället för att drivas uppifrån (”top-down”) eller nerifrån (”bottom up”).
Något man också har tittat på är vad som är viktigt för att det kollegiala lärandet ska fungera. En sådan sak är tid. Marie fortsätter:
– En fördel vi har här inom gymnasieskolan och vuxenutbildningen i Malmö är att åtminstone förstelärarna faktiskt har tid att driva processer kring kollegialt lärande. 20 procent av deras tjänster är ju avsatta till utvecklingsarbete. Så är det inte överallt.
En annan sak som är viktig för att kunna genomföra ett meningsfullt kollegialt lärande är att det finns ett beslut om att alla lärare ska delta. Dessutom behövs en tydlig organisation.
– Det måste dock vara anpassat till vad som fungerar på just den skolan och till skolkulturen där, inflikar Marie.
Hon poängterar också att kollegialt lärande fordrar långsiktighet och planering. Att några lärare sitter och pratar i fikarummet är inte kollegialt lärande.
– Kollegialt lärande innebär att man på ett strukturerat, fokuserat och långsiktigt sätt tillsammans utvecklar kunskaper och färdigheter. En sak vi har sett är att man inte kan springa på alla bollar samtidigt.
Det måste alltså vara en helhet där man inte ständigt hoppar mellan olika projekt. Läslyftet är ett typiskt exempel på kollegialt lärande.
En skillnad mellan Sverige och Kanada när det gäller professionsutveckling är att vi i Sverige ofta lär av varandra inom kollegiet på en skola. I Kanada tar man ibland in så kallade “instructional coaches” utifrån. En nackdel med detta kan vara att det finns en risk att processen inte fortsätter när dessa försvinner. Att det bara blir en tillfällig insats som inte följs upp.
– Jag tänker att det är lättare att driva långsiktiga processer om man använder personer som finns på skolan. Det ena behöver ju dock inte utesluta det andra, säger Marie Sjöblom.
Deltagarnas samlade intryck från Ottawa är att det kollegiala lärandet i olika former är på snart sagt allas läppar och att deltagandet i konferensen stärkt deltagarna i deras fortsatta arbete på hemmaplan.
– Vi var fulla av intryck när vi lämnade Ottawa. Konferensen var en bekräftelse på att vi är på rätt väg på arbetsmarknads-, gymnasie- och vuxenutbildningsförvaltningen, samtidigt som det finns mycket mera att göra!
Text: Jonas Nilsson
Foto: Edward Jensinger
Artikeln publicerades först i Edico. Läs mer här.