”Låt tusen röster höras och synas”

Två barn springer längs med grusväg.
Hej läsare, Jag arbetar numera heltid i det pedagogiska utvecklingsteamet i område norr inom föreskoleförvaltningen i Malmö stad.

Det har jag gjort sedan höstens början. En gång i tiden började jag min yrkesbana på Beijers Parks förskola som ju låg just i område norr. I dagens blogg tänker jag skriva om vad jag tycker är sig likt respektive vad som har förändrats inom förskoleverksamheten.

Då på 70 och 80-talet var vi noga med att bedriva en verksamhet som vi tänkte att föräldrar, barn och vi själva gillade. Vi gjorde det för att vi tyckte förskolan, eller dagiset, var en viktig plats i samhället. Där gjorde barn och pedagoger viktiga saker som vi menade skulle synas och höras i resten av samhället. Nu i efterhand kan jag se att det i mycket var pedagogernas tankar som styrde.

Jag kommer inte ihåg någon som pratade om att stanna upp och försöka se den dagliga verksamheten ur barnens perspektiv. Vi pratade om vikten av att ha ett bra barnperspektiv, och det tyckte vi att vi omfattade, men att verkligen använda all vår lyhördhet och närvaro för att stanna upp och försöka förstå och utgå från barnets och barnens perspektiv det var vi inte medvetna om att ens sträva efter. Vi tänkte helt enkelt inte i de banorna.

Nu är det annorlunda. Nu pratar vi ganska generellt om vikten av att förstå skillnaden mellan barnperspektiv och barns perspektiv. Oavsett om vi förespråkar en verksamhet som syftar till ett lärande av bestämda mål eller om vi förespråkar ett mera fritt undersökande och prövande av möjliga tankar och förståelser så tycks det råda en enighet om vikten av att utvärdera verksamheten ur barnens perspektiv. Det är först då vi närmar oss en förståelse av vad verksamheten betyder och får för konsekvenser för det enskilda barnet.

Ju mer jag har funderat över vad barns perspektiv kan betyda för en förståelse av vad en verksamhet innehåller, ju mer respekt har jag fått för utmaningen av att verkligen sträva efter att förstå barns perspektiv. Det låter sig inte göras med enkäter eller styrande frågor. Det tycks kräva all vår fantasi och öppenhet för det oväntade för att lyckas. Svenska Filminstitutet har producerat en bildberättelse som kan hjälpa oss att få upp ögonen för både hur enkelt och komplicerat det kan vara att fånga och synliggöra barns perspektiv.

Denna film är för närvarande inte tillgänglig eftersom den inte är tillgänglighetsanpassad med textning och/eller syntolkning. Redaktionen arbetar kontinuerligt med att tillgängliggöra så mycket material som möjligt och hoppas på er förståelse. Har du frågor, kontakta pedagogmalmo@malmo.se

Jag vet inte hur du reagerar över bilderna och rösten. Själv blir jag lite varm inombords och tänker för mig själv, ”ja, hur svårt kan det vara?”
Med tanke på den otroligt tillgängliga digitala tekniken så borde vi översvämmas av barns röster och tankar synliggjorda på olika sätt. Jag tycker inte riktigt att det är så, och det borde leda till en rimlig utmaning för pedagogisk verksamhet inom förskolan som är värd att anta.

Jag tänker att jag inte är ensam om att vilja se och försöka förstå barns tankar om sin vardag, sin värld och sin framtid. Så låt tusen röster höras och synas.
Jag trodde att det var en sådan önskan som låg bakom att InnoCarnivalen 2018 också är öppen för förskolebarns tankar och fantasi om ett hållbart samhälle och vår gemensamma framtid. Så trodde jag att det var tänkt, men så är det tydligen inte.

I kommande blogginlägg tänker jag titta närmare på InnoCarnivalen och skriva vidare om möjligheter att låta barns perspektiv bli synligt och tillåtas påverka förskoleverksamhet.

Foto: Colourbox