Skolan och den onda postmodernismen

Frestelsen att förenkla om än aldrig så lite är stor, att få skapa en pågående berättelse där det finns ett tydligt rätt och fel, skurkar och hjältar. Men vi värjer oss från frestelsen väl medvetna om att verkligheten är komplex och även medvetna om vad förenklingar kan leda till.

I populistiska narrativ står hemlandet ofta inför någon form av nationell katastrof, en apokalyps skapad av en konspiration av personer som i det godas namn förstör vårt land. Skolvärlden är inte befriad från den här typen av berättelser, särskilt inte i tider när det finns dåliga resultat att peka på och särskilt inte när det är valtider. Den senaste populistiska berättelsen är den om den ondskefulla postmodernismen.  

För att belysa denna företeelse och i viss mån kanske bemöta den har jag valt ut en krönika, Kunskapsrelativism förstör skolan, skriven av en läraren och skoltyckaren Isak Skogstad.

Eftersom Skogstad i sin krönika berättar om eller kanske snarare lovsjunger, en nyutkommen antologi, Kunskapssynen och pedagogiken (Dialogos) får vi med flera namnkunniga skoltyckare (som t.ex. Martin Ingvar, Inger Enkvist och Magnus Henrekson). Skogstad pekar initialt på att han är en utomstående betraktare, men ju längre in i texten vi kommer desto tydligare blir det att så inte är fallet.

Den grundläggande tesen hos författarna är enligt Skogstad att “lösningen på skolans problem varken ligger i mindre klasser eller mer pengar; ska skolans resultat vända och återigen bli den samhällsinstitutionen som möjliggjorde social mobilitet så krävs ett paradigmskifte. Postmodernismen och kunskapsrelativismen måste helt enkelt väck.”

Vad innebär då postmodernism och kunskapsrelativism i förhållande till skolan? För att helt kunna gå till botten med att belysa detta kommer jag att ta två blogginlägg i anspråk. I det första kommer jag att se texten utifrån ett allmänpedagogiskt perspektiv och i det andra kommer jag att diskutera postmodernismens vara eller icke var utifrån ett ämnesdidaktiskt perspektiv (historia). Jag ber därför om ursäkt till er som väntat på en beskrivning av orsak och konsekvens i historieundervisningen. Jag lovar er att leverera detta inom en inte alltför avlägsen framtid.

Nåväl låt oss ta itu med det allmänpedagogiska! I sin krönika lyfter Skogstad först Inger Enkvist, professor i spanska och skoldebattör för att visa på den förhatliga postmodernismen. Enkvist menar att den svenska skolan vill “att eleverna ska uttrycka sina egna åsikter framför att tillgodogöra sig rena ämneskunskaper” och att i “de fall då läroplanen skriver om faktakunskaper så handlar det snarare om fakta ska diskuteras eller ses i ett personligt sammanhang av eleverna” vilket ger att “[d]e postmoderna idéerna, där processen betonas framför resultatet, genomsyrar” skolans styrdokument.

Inger Enkvist använder här formuleringen “rena ämneskunskaper” och “faktakunskaper”. Vad är det? De här kunskaperna ska alltså gå att inta utan att de “diskuteras” eller “ses i ett personligt sammanhang”. I Enkvist uttalande som de återges av Skogstad får vi alltså en upplevelse att det existerar en objektiv riktig kunskap utanför individen (“utanför ett personligt sammanhang”). Jag frågar mig, står detta uttalande på något vis i konflikt med skolans kunskapssyn? Har vi hittat de förhatliga postmoderna idéerna?

Jag ber på förhand ursäkt om jag nu kommer att tråka ut er genom att servera välbekanta teorier, men för eventuella läsare som inte harvat på lärarutbildningen eller studerat pedagogik och psykologi vill jag ändå förklara en viss bakgrund.

Den kunskapssyn som modern pedagogik och den svenska skolan grundar sig i kallas som vi känner till från våra år på lärarhögskolan för konstruktivism. Den kan i sig ses utifrån två aspekter, den individuella konstruktivismen som utgår från Jean Piagets teorier och den sociala konstruktivismen där Piagets tankar vidareutvecklas av Lev Vygotskij. Även den amerikanske pedagogen John Dewey har varit en viktig figur i den svenska skolans utformande.

Grundtanken i konstruktivism är att kunskap är något vi människor konstruerar, skapar själva. Kunskap existerar alltså inte i sig själv som något objektivt utan skapas av oss i den process vi kallar lärande. I den individuella konstruktivismen uppstår kunskap i individen efter denne interagerat med sin omgivningen. Kunskap är alltså inte något som överförs från en individ till en annan utan skapas i och av individen som lär sig. Därigenom är kunskap individuell (subjektiv) och föränderlig. Enligt Piaget har inte heller lärandet någon ändpunkt där vi kan bryta och säga att processen är slutförd, att kunskapen nu är överförd. Kunskap är alltså inte något statiskt, inget enkelt som kan mätas.

Jean Piaget är synnerligen spännande eftersom hans teorier kring kognitiva scheman ligger bakom det som blivit kognitionsforskning, men mer om detta i senare inlägg.

Hos Vygotskij (den sociala konstruktivismen) uppstår kunskap i två steg, först genom social interaktion mellan individer, t ex mellan lärare och elev och sedan genom att eleven interagerar med sig själv, talar med sig själv. Kodordet för lärande är alltså interaktion, först med med omvärlden sedan med sig själv.

Är det alltså konstruktivismen, Piaget och kanske främst Vygotskij som är det onda som ska rensas bort?

Ja det verkar så om vi söker vidare i Skogstads text. I ett annat resonemang lyfter han en annan av antologins författare, idéhistorikern Ingrid Wållgren. Hon påpekar, enligt Skogstad, att “auktoritet ses som något suspekt inom den postmoderna idéskolan. Det har givit upphov till att lärarens roll har omvandlats från att vara en kunskapsförmedlande auktoritet till en social coach för eleverna.”

Både Vygotskij och senare Dewey menar att läraren inte är någon som förmedlar kunskap. Läraren är istället medkonstruktör av kunskap, tillsammans med eleven. Därigenom blir läraren ett slags dirigent, närvarande i processen men samtidigt den som ska ha helhetsperspektivet och stoppa när det blir för svårt.

Om vi jämför vad Wållgren vill ha, “kunskapsförmedlande auktoritet”, med vad den svenska skolan vill ge henne (en med eleven interagerande dirigent) så förstår vi hennes missnöje. Allt går dock tillbaka på att både hon och Enkvist upplever kunskap som något som med hjälp av auktoritet kan förmedlas utan något socialt coachande.

Den kunskapssyn som jag upplever att Wållgren och Enkvist (i Skogstads beskrivning) står för är den behaviorismen använde sig av. I behaviorismen kan kunskap föras från en individ till en annan. Detta görs genom att läraren (alltså överföraren) ger positiv stimulans när den lärande gör rätt i form av beröm och negativ stimulans när det blir fel.

Minns ni Nannyakuten och Supernanny, ett slags dokusåpaprogram där hopplösa barn i hopplösa familjer med hjälp av särskilt utbildade nannys lärde sig rätt beteende? En förenklad och vulgariserad form av behaviorism (eller inte) men tydlig för att visa dess princip.

En konsekvens av denna modell av lärande blir: betyg tidigt, kunskap är mätbar vilket ger fler nationella prov, goda relationer mellan lärare och elev förbättrar inte lärandet, elevernas motivation att lära kommer främst från att de kan få goda betyg samt mer katederundervisning.

I slutet av krönikan vänder sig Skogstad till sitt trumfkort, läkaren Martin Ingvar. De moderna pedagogiska idéer, börjar Skogstad, som innebär att “eleven själv ska ta ett större ansvar för sin egen inlärning” (här syftar Skogstad alltså på Vygotskij) och “där lärarens uppgift är att skapa en miljö som främjar lärande” (fortfarande Vygotskij) är direkt destruktiva enligt Martin Ingvar. Varför? Jo, menar Skogstad, detta eftersom Ingvar har sagt att  “skolbarns hjärnor kräver en tydlig struktur och studiero”.

Jag är mållös. Kan ni koppla samman dessa slutsatser åt mig? För det första är det nog ingen pedagog i detta land som tror att skolbarns hjärnor inte kräver struktur och studiero. Och för det andra, var och när påstår Vygotskij att barn skulle må bra av en kaotisk studiesituation, och för det tredje, finns det någon skola som inte jobbar med att försöka skapa god studiero och struktur? Detta lyckas inte alla skolor med och det är en tragik, men jag tror inte att det finns någon skola som menar att det är något positivt.

Skogstad fortsätter att referera till vad Ingvar, “Ingvar menar att elever lär sig bäst av att ha lärare som med auktoritet kan leda undervisningen framåt”. Nu vet jag inte vad Skogstad och Ingvar lägger i ordet “auktoritet”, men förutsatt att de inte menar auktoritär så är det inget jag invänder mot. Läraren är en ledare i klassrummet. Möjligen kan jag tänka mig att de ser på ursprunget till denna auktoritet på annat sätt än vi andra. Jag är av den fulla övertygelsen att auktoritet byggs upp genom den relation läraren skapar med sina elever. Det är ett slags överenskommelse, ett kontrakt, som uppkommer genom att eleven frivilligt lägger sitt förtroende hos läraren eftersom eleven litar på att läraren vill hens bästa. Kanske menar Ingvar och Skogstad att auktoritet är något som byggs upp utifrån? Det säger Skogstad inget om.

Skogstad refererar en sista gång till Ingvar i artikeln och nu summeras deras gemensamma ståndpunkt. Det “postmoderna paradigmet som härskar i skolan ger upphov till ett ojämlikhetsmaskineri; de största förlorarna på stökiga klassrum och flummig pedagogik är de elever som inte har välutbildade föräldrar”. Jag tänker återkomma till det postmoderna paradigmet i nästa text, men om “flummig pedagogik” likställs med den pedagogik som grundar sig i Piaget och Vygotskij så står jag stum och gapar åt dumheten. Hur skulle en pedagogik där läraren jämsides med eleven, vägleder och stöttar densamme i den kunskapsskapande processen göra de elever som inte har välutbildade föräldrar till förlorare?

Vad gäller stökiga klassrum så har jag trillat på alltför många sådana i mina dar, men sällan har de haft en pedagog vid styråran som haft sitt fokus på att skapa goda relationer och jobba tillsammans med eleverna.

Nu undrar jag om ni ser samma sak som jag? Ser ni också den vulgariserade förenklingen och förvanskningen av fakta? I mina ögon är detta samma sorts narrativ, samma lögnaktiga gallimatias som vi ser i den politiska populismen där Sverige hotas av en ondskefull blobb av flummig mjukispolitik, ett odjur skapad av pk-elit och feministmaffia.