Viktigt vinna elevernas tillit

Elever som av olika anledningar inte lyckats tillgodogöra sig undervisningen i ordinarie skola kan få stöd i de kommungemensamma särskilda undervisningsgrupperna. Sådana finns bland annat på Eriksfältsskolan i Malmö, där det är ett högt söktryck till platserna. I det här avsnittet av Pedagog Malmös podd Podagog Malmö träffar vi Lotta Mårtensson, Mohammed Esget och Lena Viberg Nielsen som arbetar med särskilda undervisningsgrupper.

Alla elever som placeras i särskilda undervisningsgrupper har sin hemskola kvar. På Eriksfältsskolan finns tre undervisningsgrupper med tolv platser i varje. Den senaste tiden har söktrycket varit högt till framför allt högstadiegrupperna.
– Det är elever med NPF, bland annat autism och adhd, elever som har missat mycket skola, som har haft trauman i sina liv, säger Mohammed Esget.

– De flesta av dem är ju också i språklig sårbarhet eller har läs- och skrivsvårigheter, säger Lena Viberg Nielsen.

– De har ofta väldigt kort uthållighet i sitt skolarbete, så även om de är i skolan så orkar man inte lika länge och man hinner inte riktigt med det som de jämnåriga gör, säger Lotta Mårtensson och fortsätter:

– Våra lektionspass är ju kortare; 40 minuter rent schematekniskt, men ibland orkar man inte med det utan vi får jobba i tio minuter, paus, tio minuter, paus. Där måste vi hela tiden vara följsamma och anpassa.

– Många har svårt att inte reagera på stimuli av olika slag. Det är hela tiden en balansgång att anpassa så att det blir tillräckligt lugnt, men ändå se till att de får vara sig själva och få utlopp för lite energi. Att bara sitta helt tyst och stilla hela tiden kanske inte heller är önskvärt, säger Lena Viberg Nielsen.

Lyssna på hela samtalet i senaste avsnittet av Podagog Malmö!

Podagog Malmö är en podd som lyfter pedagogiken och arbetet i Malmö skolor och den görs av redaktionen på Pedagog Malmö. Bland gästerna finns pedagoger, rektorer och annan skolpersonal. Lyssna på podden här eller till exempel på Spotify!

Transkription av avsnittet:

Elever som av olika anledningar inte lyckas tillgodogöra sig i undervisningen i ordinarie skola kan få stöd i de kommungemensamma särskilda undervisningsgrupperna. Sådana finns bland annat på Eriksfältsskolan i Malmö där det är ett högt tryck på platserna. Ja, Lotta Mårtensson, Mohammed Esget och Lena Viberg Nilesen från Eriksfältsskolan, välkomna till Podagog Malmö. Vi ska strax gå in närmare på det här med särskilda undervisningsgrupper och vad det är för någonting. Men först vill ni bara presentera er och berätta om era roller på skolan.

Ja, det är jag som är Lotta Mårtensson och jag är sektionschef på Eriksfält.

Och jag är Mohamed Esket som är engelska lärare på Eriksfältsskolan.

Och jag är Lena Viberg Nielsen som jobbar som bildlärare men också blivande speciallärare.

Ja, ska vi börja med att bara ge en bild av Eriksfältsskolan och i stort verksamheten där helt enkelt.

Ja, Eriksfälts särskilda undervisningsgrupper är en verksamhet för elever med särskilda behov på olika sätt. Där de vanligaste diagnoserna är ADHD, autism, språkstörning. Och vi har elever från årskurs fem upp till årskurs nio. Alla eleverna har. De har sin hemskola kvar så att de har en grundskola som de tillhör.
Och sen så har de då en placering hos oss i form av särskilt stöd. Och hur många elever? På Eriksfält är det tre undervisningsgrupper och i varje grupp är det tolv elevplatser. Så tolv gånger tre.

Och ni brukar fylla upp de platserna så att säga? Eller hur är trycket på?

Ja, det är tryck på de platserna. Just nu framförallt i våra högstadiegrupper är det. Ja, det är tryck.

Hur ser det ut? Är det någon speciell övervikt så att säga? Eller är det någon speciell ålder där eleverna brukar komma till er?

Ja, det är ju två av våra grupper är ju sju till nio grupper. Så vi har ju flest högstadieelever. Och så är det då den tredje gruppen som är just nu en årskurs fem och sen resten årskurs sex elever. Så övervägande högstadieelever och övervägande pojkar. Egentligen nästan bara pojkar.

Ja, vilka är eleverna som kommer till er för att få hjälp och stöd? Kan man se någon röd tråd där? Eller finns det någon liksom, ska vi säga, bakgrund man brukar ha?

Ja, det är ju elever med NPF, bland annat autism, ADHD. Det är elever som har missat väldigt mycket skola. Som har haft bland annat… Trauman i sina liv. De flesta av dem är ju också i språklig sårbarheter eller har läs- och skrivsvårigheter.

Du nämnde det här med att man har missat stora bitar av sin skolgång. Vad kan det vara för… Vad kan ligga bakom det?

Ja, men det som jag sa innan, det kan ju vara trauman. Det kan ju vara svåra hemförhållanden. De har kanske varit hemma mycket och kanske varit ute.
Och ja, jag har bara skippat skolan, kan man säga. Eller undvikit skolan, rättare sagt.

Ja, vad kan man säga? Ungefär hur lång tid? Eller när, så att säga, kommer ni in i bilden där? Så att säga, från att man har börjat kanske få en frånvaro. Och när är det typiskt att ni träder in, så att säga, här? Vill du säga någonting om det?

Ja, jag vet inte om det är något riktigt typiskt. Det finns ju andra gästergrupper i vår förvaltning som tar emot yngre elever. Elever än våra också ibland. För är det elever som kommer från dem till oss som har varit i en annan sån här verksamhet innan? Så det kan vara när som helst under deras skolgång. Vissa när de är yngre och vissa när de är äldre. Men tillbaks till det Mohamed pratar om när de har missat. Ibland är det, de har ju väldigt kort uthållighet i sitt skolarbete också.

Så att även om de är i skolan så råkar man lite kortare. Och ja, på det viset så hinner man inte riktigt allting med. Det som de jämna åriga i övrigt gör. Kort.
Kort uthållighet säger du. Hur kan du ge mig en bild av det så att säga. Hur det yttrar sig där. Våra lektionspass är ju kortare. De är 40 minuter rent schematekniskt.

Det är många gånger att vi inte orkar det. Utan man får jobba kanske ibland till och med i 10 minuters sjokpaus. 10 minuter paus. Beroende på deras uthållighet. Och det kanske funkar lite längre på förmiddagen och på eftermiddagen när de tröttar. Och då är det kortare. Så där måste vi hela tiden vara följsamma och anpassa. Det låter som att ni måste vara på tånader så att säga och vara väldigt flexibla. Men jag kan tänka mig att det låter som att varje skoldag är ingen skoldag liknande en annan så att säga. Nej men precis. Det är nog så där.

Du beskrev att korta pass kan vara 10 minuter åt gången. Eller vad kan det vara om man köper en jämbygd. En av frågorna här var ju liksom en vanlig skoldag. Men nu förstår jag att den frågan kanske är lite felställd egentligen. Men det finns ju någon rutin. En dag kanske.

Vi har ju vanligtvis längre morgonrutiner än kanske vanliga skolor. Vi startar upp, om vi ska bara ta exempelvis vår grupp, med lite läsning och sen har man lite fika kanske. Och så kanske påbörjar skoldagen ordentligt därefter. Så det är beroende på att de här eleverna kanske behöver lite större startsträcka så har vi en längre morgonrutin. På morgonen till exempel. Och så har vi ju de här regelbundna pauserna under lektionerna men också lite längre emellan. Och det är ju korta lektioner, precis som Lotta nämnde. Max 40 minuter. Mer orkar de nog inte.

Är det något speciellt ni behöver tänka på när det gäller just den här starten säger du? När det gäller startsträckan och sådär. Vad kan ni göra då liksom? Eller hur får man den? Hur blir den bra?

Ja men starten är ju oerhört viktig har man märkt. Går det fel vid starten så kommer nog inte resten av skoldagen funka för många av de här eleverna.
Så det är väldigt viktigt att starta bra såklart. Starta bra.

Och det handlar bara om att samlas och få en lugn start?

Ja det kan ju börja till exempel med att vi samlas lite. Prata lite, fråga hur gårdagen har varit, kvällen har varit. Prata lite. Enkelt småprat. Sen kanske man börjar med att vi har haft högläsning och vi har haft läsning tillsammans. Och så lite fika, spela lite spel kanske. Då får de slappna av. Och så börjar skoldagen ordentligt. Det stora skillnaden är ju att vi är färre elever. Så att grupperna är ju mindre. Om man skulle dela så är de kanske max sex elever i ett klassrum.
Vi har ju också flexibiliteten att vi kan titta över gruppsammansättningen och förändra den flera gånger under terminens gång. Vilket ju är mycket enklare hos oss såklart än på en stor skola.

Och det är någonting ni gör kontinuerligt eller man får känna efter att man får?

Man utvärderar och pratar ihop oss och funderar och provar och sen blir det rätt och ibland blir det fel och så får vi ändra om igen. Men flexibilitet är kanske något som är tydligt för en särskild undervisningsgrupp.

Hur ser det ut i, du nämnde ju att det är ganska små grupper och sådär, men inom de grupperna så att säga. Hur ser det ut med möjligheter och liksom avskärmar eller några elever som behöver sitta mer själva liksom? Hur ser sådana möjligheter till anpassningar ut?

Ja, vi har ju skärmar i klassrum så man kan skärma av sig, mycket eller lite. Det finns hörselkåpor, det finns möjlighet att vända på bänkar och vi kan jobba rätt mycket med placering och hjälpmedel som kåpor eller hörlurar eller…Stressbollar? Mm, precis. Allt möjligt. Ja. Alltså det är rätt mycket man kan ha som verktyg för att reducera, hur ska man säga, distraktion. Ja. Så det finns ju skärmar, kåpor, stressbollar och ibland får de lyssna på musik om det funkar. Så det har de alltid till hands. Mm. Om de behöver det. Mm.

Är det där till exempel som har, jag tänkte på, att det har varit jobbigt på den ordinarie skolan så att säga. Kan det vara en sak att man inte har kunnat liksom, ja att man inte har funnit ro liksom i klassrummet eller?

En svårighet är ju att de, många har ju svårt att reagera, att inte reagera på stimuli av olika slag. Och i ett stort klassrum så är det ju mer. Vi har ju mindre, men samtidigt har vi kanske flera elever med samma svårighet. Så det är ju hela tiden liksom en balansgång där att anpassa så att det blir liksom tillräckligt lugnt.
Men så att de ändå får vara sig själva och liksom få utlopp för lite energi för att bara sitta helt tyst och stilla hela tiden. Det är inte heller kanske helt önskvärt ens en gång för just de här. För att de ska funka så bra som möjligt.

Vad tror du, hur, vad är hemligheten bakom att hitta den, hitta den gyllene medelvägen där så att säga?

Ja, det är ju det svåra. Jag brukar säga att det är både fingertoppskänsla och det är mycket, det handlar om faktiskt om det som Mohamed säger. Att lyssna på och känna in eleverna. Känna in både dagsform. Men faktiskt höra vad de säger. De kan ge jättemycket tips och strategier för det som funkar. Och många av dem har kanske inte känt sig hemma i skolan eller känt som att de hör till. Och de har ganska många trasiga vuxenrelationer bakom sig. Kanske både hemma och i skolan. Och det vi måste göra är liksom att vinna tilliten. Och att de verkligen ska tro på att vi lyssnar på dem.

Och tro på att vi liksom vill deras bästa. Så att efter det ofta, ibland en ganska lång tid. En lång inkörsperiod. Så kan man komma dit här. När de faktiskt nästan talar om vad de behöver. Och då är det ju lättare för oss. Mm. Ja, det låter som ett långsiktigt arbete, helt enkelt.

Jag vet inte ungefär, kan man säga någonting om i genomsnitt hur länge de går hos er, eleverna? Det är ju väldigt olika. Vi har haft de som går en termin.
Och så har de kunnat, ja, få de verktygen de har behövt för att kunna återgå till deras jobb. Den vanliga skolan, om man ska säga sådär. Så nu har vi ju de som har varit där i flera år. Som inte riktigt har kunnat, ja, få alla verktyg som behövs.

För att det var ju kanske ett vanligt klassrumsklimat med kanske 20 plus elever. Mm. Men det betyder ju inte såklart att de inte utvecklas. Nej. De utvecklas ju.
Vad kan det där vara för verktyg de får med sig som gör att de tar den här, det här klivet tillbaka på tröskeln till den andra skolan? Eller vad kan det vara för, ja.
För vissa tänker jag bara faktiskt självförtroende. Att tro på sig själv igen. Att tro att man kan, att man är en som kan. Att man inte bara är en som stökar eller en som får skäll eller en som det rings hem till.

Att man faktiskt är en elev som kan lära sig saker. En del har ju känt sig som att de inte är en del av skolan redan sedan lågstadiet. Så att det är, det är liksom en kamp. Men det, det tror jag är grunden. Att man faktiskt tror på sig själv. Men sen kan det vara de att lära dem läsförståelse, strategier, hur man använder kompenserande hjälpmedel. Övning bara i hur man tar sig an en text eller en uppgift. Det kan vara så att de har missat så mycket att de faktiskt inte vet hur man gör. När man får liksom en uppgift framför sig.

Vad skulle du säga, vilka är de vanligaste missuppfattningarna om er verksamhet?

Ja, det kan ju vara till exempel att det är garanterat betyg. Ibland när de kommer att, det är en känsla att kom jag hit så får man betyg. Det kan ju också vara att, från elevernas håll så tycker de att det är en, kan de först tycka att det är en, vad kallar de det? Ja, det är lite hemskt att säga. Det är lite hemskt att säga. Fängelse, handikappsskola. Ja, de här orden. Ja, det är lite hemskt att säga. Fängelse, handikappsskola. Ja, de här orden. använder dem ibland. Men sen kanske de vänjer sig och förstår att det är riktigt anpassat för deras skull och att det är där de trivs som bäst. Efter ett tag brukar de flesta, i alla fall jag har träffat, alla faktiskt, efter ett tag så känner de att okej, nu har jag hittat min plats här.

Och det finns en anledning till att jag finns här. Vilka krav ställs det på personalen som jobbar på Riksvällsskolan? Utan rent så här, jag tänkte vilka formella kompetenser behöver ni? Ja, på många sätt så är det ju samma formella kompetenser som i skolan. Vi är en skola med en hög lärartäthet och har en väldigt hög lärarbehörighet. I princip i alla ämnen har vi lärarbehörighet. Sen har vi personal också som är mer, med lite beteendevetenskap och socionom och så. För att det är ju, vi har pratat en del om att de har stora utmaningar i sitt lärande. Där är ju också utmaningar i det sociala. Men skickliga pedagoger som har ett genuint intresse för de här eleverna och hitta strategier för lärandet för varandra. Så goda relationsbyggare och ett stort mått tålamod behöver man vara utrustad med.

Ja, sociala utmaningar pratar de om. Hur kan det yttra sig?

Det ligger i deras låga impulskontroll. Att man inte har lika lätt för att sätta sig in i en annan människas känslor och förstå varför en annan människa gör som den gör och så. Som innebär att man kommer i situationer som kan bli konfliktfyllda, man missförstår. Det kan vara att språket inte, man har en språklig sårbarhet som gör att man missförstår varandra. Och impulskontrollen i kombination med ett stort rörelsebehov så kan det hända plötsliga och oväntade saker som ställer till det socialt för dem.

Du har beskrivit innan också, om vi har haft lite kontakt här, om det här jobbet som ett känslobad och att det ställer stora krav på den relationella förmågan. Vad kan det,kan ni ge några exempel på situationer där den här förmågan sätts på prov?

Bara för att förtydliga det, våra elever har starka känslor. Är de glada, är de väldigt glada? Är de arga så är de oftast väldigt arga och så vidare.
Det blir starka känslor. Har eleverna starka känslor så påverkar det oss vuxna som jobbar där också. Det är ju en affektsmitta eller en känslosmitta i det.
Vad sa du tillbaka till det? Ja, den här känslobadet som du beskriver, hur kan man finns det exempel på när den här verkligen relationella förmågan hos personalen sätts på prov eller något?

Vi brukar ju prata att man ska sätta in på relationskontot så fort det är positiva situationer att du sätter in för den. Den dagen det kärvar, när eleven inte har en bra dag och det har blivit en affekt eller så, så behöver du som vuxen kunna plocka ut lite på det kontot för att du ska kunna där säga ifrån eller vad du behöver i den situationen. Och har du då inte det relationskapitalet från början så blir det svårt när vi behöver. Och vad kan det vara att sätta in på det här känslokontot som du säger? Vad kan det vara? Är det praktiskt? Kulvett? Ta pratstunderna, ta alla positiva förstärkningar i alla situationer du har möjlighet som vuxen att vara. Lärarna som jobbar hos oss de är ju oerhört mycket med eleverna. Och det är ju färre elever om man är med dem hela dagen. Så lärarna och eleverna får ju nära relationer.

Man kan ju, nu har vi varit inne lite grann på det, men man kan ju lätt föreställa sig att det lätt kan bli ett stigma för en elev att man utmärker sig att man inte har klarat den vanliga skolan och hamnar här då som en speciallösning och sådär. Är det någonting ni märker mycket på elever som kommer till er?

Alltså på flera stycken märker man faktiskt. Man ska ju tänka på att de flesta elever som hamnar hos oss vill inte hamna hos oss. En tonåring vill vara med sina kompisar i sitt sammanhang. Så det är liksom inte bara att hamna hos oss redan det är inte positivt. Och som de pratar om eller som man kanske, de bland varandra pratar om sådana här grupper när de kallar det liksom för fängelse eller handikappsskola. Det är ju inget epitet man kanske liksom vill sätta på sig själv. Så det märks absolut. Och det är ju något att jobba mot som är svårt och det är mycket med relationen, att stå pall. Jag brukar säga att det är en del av känslobadet där när man får en ny elev som är väldigt liksom negativt inställd och kanske har otroligt många kraschade vuxenrelationer.

Och ska testa den och testa den i början. Står du pall? Står du kvar? Man provar med ord, man provar med handlingar och så står man kvar och lyssnar och står kvar. Och ibland får man stå där i veckor innan det lossnar. Men ja, det är väl också en del av den kompetens som krävs lite av oss faktiskt att tåla modet och verkligen visa att man tycker om eleven bakom alla ord och handlingar.

Kan ni så att säga arbeta tror ni för att stärka de elevernas självkänsla då? Och minska det här stigmat? Du har ju varit inne litegrann på det.

Det är ju att man kan ju jobba med att tydliggöra syftet och målet med hela den här anledningen till att de just befinner sig på den här skolan. Och det är som Lena sa, det är väldigt jobbigt i början. De testar den och det är en det brukar vara att de känner en stark negativ känsla mot skolan. Men det händer ju att när de väl har börjat förstå okej, nu är min plats här, så börjar de acceptera det. Och att det här är det bästa stället för dem att kunna nå sina betyg och för att kunna få den framtid de egentligen vill ha.

Eller för att kunna få en att kunna klara skolan egentligen. Och ja, med tiden så brukar det släppa det här negativa. Jag tänker om att det handlar om att vi liksom skapar möjligheter för dem att lyckas och att vi synliggör alla framgångar stora som små. Så att de själva får syn på att det händer någonting och utvecklas. Och om det handlar om liksom socialt, om det handlar om närvaro, om det handlar om hur mycket man jobbar på lektion eller att man faktiskt liksom lyckas med en konkret uppgift. Men det är att vi ska hitta nivån så att de får lyckas med saker.

Det finns ju en ganska stor lärartätthet och ganska många vuxna kring de här eleverna och sådär. Hur ser ni på den här balansen då? Att samtidigt ska ni stötta dem, men samtidigt göra dem förberedda för vidare studier och göra dem så självständiga som möjligt så att säga för framtiden och framtida studier och sådär. Hur ser ni på den balansgången där liksom?

Målet är ju att hitta det stödet som varje individ behöver. Och sedan successivt släppa lite. Låta dem bli mer självständiga. Och det kan ju vara
tillgick med att man vid slutskedet börjar låta dem gå någon lektion på sin vanliga skola, sin hemskola och känna efter. Och så ökar man successivt så släpper man med tiden mer och mer av det här stödet. Och förhoppningsvis så klarar de sig utom de här stödgylen till sist.

Jag ska avrunda här med en fråga som får kanske gå laget runt. Man kan ju lätt inse att det finns många utmaningar i ert uppdrag och sådär. Men kan ni ge exempel på vad som ger kraft i jobbet? Vem vill börja?

Ja, det är ju kollegor och chef. Stödet från kollegor och chef. Det är ju extremt viktigt. Det är ju som sagt ett känslobad. Det är väldigt mycket psykiskt påfrestande ibland. Och just kollegorna och ledningen är ju de som förstår vad man går igenom kanske. Och stödet därifrån är oerhört viktigt. Sen är det ju också de små vinsterna man får. Det kanske inte är lika tydligt med de här vinsterna som på en annan skola, en vanlig skola. Men man får ta vara på dem och vara lite stolt över sig själv så att man känner att man har man har gjort någonting och att det inte känns värdelöst. Inte värdelöst men
ja. Det känns som att man har gjort något i alla fall.

Jag håller helt med dig där om att det handlar att se alla små framgångar också för sin egen del och liksom glädjas åt dem och glädjas med eleverna och sen skratta med dem alltså ta tillvara på alla de små roliga och konstiga saker som ibland händer. Sen kan det ju de här små framgångarna, vinsterna vara ju väldigt små i våra ögon eller andras ögon i det stora samhället men för eleven kan det vara extremt stort. Det kan ju vara att en elev vägrar skriva en bokstav och har kommit fram till att de har börjat skriva meningar nu. Så det är ju en stor produktion för dem.

Och sen fortsätter ju det förhoppningsvis så de vinsterna måste man ta med sig. Det är inte bara betygen man ska stirra blind på. Det kan vara små detaljer också som är starten på något större också. Jag håller med om det som är sagt här. Det här att vi behöver varandra det är ingen som klarar det här jobbet själv utan vi behöver alla som är i huset behöver vi varandra på olika sätt. Det är en viktig del i att sen är det att följa elevernas utveckling och se när det faktiskt tar steg framåt. Och följa dem som individer. Det är fantastiska unga människor och bara sitta och höra deras berättelser om olika saker. Värma ens hjärta många gånger.

Lotta Mårtensson, Mohammed Esget och Lena Viberg Nielsen. Tack så mycket för att ni var med i Podagog Malmö.

Tack så mycket.

Du har lyssnat på Podagog Malmö. En podd som görs av redaktionen på Pedagog Malmö. Vem skulle du vilja höra i podden framöver?
Maila oss med tips på pedagog.malmo@malmo.se. Vi finns också på Facebook och där heter vi Pedagog Malmö.