Publicerat:

Tankar från ICSEI 2016

Jag har, tillsammans med bland andra Marie Sjöblom och Anders Karlsson (se även deras bloggar) varit på ICSEI 2016 som är en internationell konferens om skolutveckling. I år hölls den i Glasgow (regn, kiltar, säckpipor och whisky, tyvärr i den ordningen). Här kommer några tankar från denna konferens.

I Skottland har man nyligen antagit en “Curriculum for excellence” och Pasi Sahlberg ställde i sin storföreläsning, frågan om man skulle satsa på kunskapsresultat (excellence) eller likvärdighet (equity) när skolor eller utbildningssystem ska utvecklas/förbättras. Mycket av det jag tar med mig från konferensen handlar om just likvärdighet och hur man kan göra för att öka denna (förhoppningsvis inte på bekostnad av kunskapsresultat) med förslag från olika länder, utbildningssystem och projekt.

PISA
En annan sak som jag verkligen tar med mig är att PISA’s roll äntligen börjar ifrågasättas (det har kanske gjorts länge i denna värld av skolutvecklare, politiker, skolledare m.fl. men jag har inte uppfattat det så, i alla fall inte på en lokal nivå). Jag tänker mest skriva om likvärdighet här men jag måste säga ett par saker om PISA först. Enligt Pasi Sahlberg kan man visa att de länder det går dåligt för i PISA är de vars utbildningssystem är grundat på bland annat “competition, standardisation [och] test-based accountability” (se bild nedan).Paradoxen, enligt mig, ligger i att det är just detta PISA uppmuntrar. 

CYRNjk-WcAAieC9
Men om vi, bara för sakens skull antar att PISA-undersökningen säger oss något relevant, så är det att likvärdigheten i Sverige minskar. Det vill säga klyftorna mellan de högpresterande och de lågpresterande elevgrupperna ökar och Sverige är ett av de länder där denna klyfta ökar mest. I alla fall i det PISA påstår sig mäta: naturvetenskap, läsförståelse och matematik. Varför man mäter just dessa kanske är självklart för många och jag kan tycka att läsförståelsen är en självklar del. Varför naturvetenskap och matematik mäts, jämförs och tävlas i är för mig inte lika självklart. Jag tror det handlar om bevarande av maktstrukturer i samhället men som sagt; denna blogg ska inte handla om PISA eller matematikens roll utan om likvärdighet och skolans kompensatoriska uppdrag.

Exempel 1
I en mindre stad i delstaten New York i USA, Middletown, har de lyckats vända en negativ spiral av utanförskap och segregation. Det är en stad med många minoriteter (ca 80% i skolan) och med mycket fattigdom. De har arbetat mycket för att få bort känslan av fattigdom hos eleverna (the feel and look of poverty). Bland annat såg de att de elever med “extra curricilum activities” (aktiviteter utanför det vanliga skolarbetet men på något sätt anordnat av skolan) presterade mycket bättre. Detta är något som de fattiga inte har råd med eller som de inte tar tag i av andra anledningar. Alla elever fick då välja ett stränginstrument som skolan köpte till dem och som de fick lektioner i (feel of poverty). De fixade även mycket med skolan och omgivningen (fotbollsplan, park, träd…) så att det såg ut som en “vanlig” skola (look of poverty). Förutom att öka kunskapsresultaten på skolan så ökade likvärdigheten. De som presterade sämst ökade mest. De gjorde även andra saker såsom kompetensutveckla lärare  och arbetade mycket med “blended learning”, men dessa förändringar hade påvisbara effekter, framförallt på likvärdigheten.

Exempel 2
Ett annat exempel kommer från en skola vi besökte, Abercorn Secondary School. Det var en skola för elever med särskilda behov (allt ifrån särskilda diagnoser till att de inte riktigt “passade” i den vanliga skolan). De flesta av dessa elever kom även (i de flesta fall) från familjer med väldigt låg socioekonomisk status och de hade föräldrar som säkerligen varit i behov av särskilt stöd när de var unga även om de i de flesta fall inte fått detta stöd. Här arbetade man mycket med att eleverna skulle få chans att känna sig som, och få göra saker som många andra får göra. Till exempel lärde man dem åka skidor, fixade skidkläder och utrustning, och tog med dem på en veckans skidåkning i franska alperna. (Det bör nämnas att detta var en statligt finansierad, icke avgiftsbelagd skola och alltså ingen lyxskola.) De ställde även samma krav som på alla andra elever i skolan: till exempel läste de två främmande språk (vilket är obligatoriskt i vanliga skolor i Skottland men som inte är det för denna sorts skolor).

Slutsats
För att öka likvärdigheten tror jag dessa arbetsmetoder är oerhört viktiga. Likvärdighet handlar, förutom om kunskapsresultat, om att alla ska känna sig delaktiga och som fullvärdiga medlemmar i samhället. Utanförskap är en känsla och om vi kan bort denna känsla minskar med andra ord utanförskapet i sig. Om vi visar att vi satsar på alla, vill kanske alla satsa. Frågan är vad vi behöver och kan göra i Malmö. Förslag, nån?

/Jonas Dahl

 

1 Kommentarer

    Tack för ditt inlägg. Föreslår att du kontaktar UMIS, Sofielundsskolan och Apelgårdsskolan. Bägge dessa skolor satsar fullt på att, kopplat till skolan, erbjuda elever ”fritidsaktiviteter”…i anslutning till skolan. Jag är inblandad i Apels processen. Har även drivit en process kopplat till nyanländas inkludering i civilasamhället…kopplat till skolorna eleverna går in. Mer likvärdighet genom en känsla av sammanhang och delaktighet….motivation och rättigheter.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.