Skolverkets förslag och den digitala skolan (del 1)

Jag kommer att skriva några bloggar med utgångspunkt från dem. Den första handlar om själva förslaget, vad det innehåller och lite tankar runt det.

Efterföljande blogg(ar) kommer att handla om skolans digitalisering betraktat som en innovationsprocess. Vad är det vi behöver förändra? Det handlar om arbetet i klassrummet förstås, men det handlar också i hög grad om de strukturer som ramar in undervisningen. Går skolans traditionella organisationsmönster på tvärs mot de krav som digitaliseringen ställer?

På uppdrag av regeringen har Skolverket nyligen (2016-03-18) kommit med ett första förslag på hur digital kompetens och programmering ska komma in i undervisningen.

Mot bakgrund av samhällets internationalisering, migration och digitalisering, konstaterar skolverket att eleverna måste ”kunna orientera sig och agera i en komplex verklighet med stort informationsflöde och snabb förändringstakt”.

Under rubriken ”Skolans uppdrag” har följande stycke tillkommit:

I ett allt mer digitaliserat samhälle ska skolan också bidra till att utveckla elevernas digitala kompetens. Eleverna ska ges möjlighet att utveckla förståelse av och förmåga att använda digital teknik för lärande, kommunikation, skapande, informationsbearbetning och problemlösning.

Därtill ska eleverna ges möjlighet att utveckla ett kritiskt och ansvarsfullt förhållningssätt för att kunna värdera information, förstå risker och se möjligheter samt ta ansvar för sitt eget handlande vid användning av digitala medier. Därigenom utvecklar eleverna förmågor som är värdefulla i arbets- och samhällslivet och vid vidare studier.

Med detta stycke definierar skolverket digital kompetens och ringar in vad eleverna ska lära sig. Ordalydelsen är lika för både grundskolan, gymnasieskolan och vuxenutbildningen. För grundskolan har dock den sista meningen utgått av någon anledning.

Nytt kunskapsmål

Under ”Kunskaper” har det tillkommit ett helt nytt kunskapsmål. Det är skolans ansvar att

varje elev kan använda såväl digitala som andra verktyg och medier för kunskapssökande, informationsbearbetning, problemlösning, skapande, kommunikation och lärande.

Detta gäller både grund-, gymnasieskola och vuxenutbildning. I avsnittet ”Riktlinjer” så kommer det ett nytt krav på läraren: läraren ska organisera undervisningen så att eleven

får använda digitala verktyg i sitt lärande.

Ytterligare en liten förändring finns i samma stycke: eleven ska få

möjligheter att arbeta ämnesövergripande.

Tidigare stod det möjlighet i singularform, nu är det skrivet i plural, så ämnesövergripande arbete måste alltså ske mer än en gång.

Ämnesplanerna

Om vi så tittar på förändringar i ämnesplanerna som följer av allt detta, så kan vi konstatera att för grundskolan har programmering skrivits in i matte- och teknikämnena. Detta är den största och mest påtagliga förändringen. Inom alla skolformer har samhällskunskap fått skarpare skrivningar om media- och informationskunnighet och om hur samhället påverkas av digitaliseringen. I svenska ska man arbeta med digitalt skrivande och läsning samt använda digitala verktyg, så att ”eleverna ges förutsättningar att utveckla sin förmåga att orientera sig i, läsa, sovra och kommunicera i en vidgad digital textvärld med interaktiva och föränderliga texter”.

Rektors ansvar

Rektor har redan tidigare ansvarat för att kompetensutveckling sker. Nu föreslår skolverket att det blir rektors ansvar att organisera kollegialt lärande, att personalen

kontinuerligt ges möjlighet att dela med sig av sin kunskap och att lära av varandra för att utveckla utbildningen.

I detta sammanhang (och flera andra) nämns också skolbibliotekets roll för att stärka elevens språkliga och digitala kompetens.

Summa summarum: digitaliseringskravet spikas fast och preciseras. Kollegialt lärande pekas ut som kompetensutvecklingsmetod.

Vad innebär då dessa läroplansförändringar?

På kort sikt innebär det att alla grundskoleelever kommer att få programmera. Det är bra. Har man sysslat med algoritmer och kodning så framstår inte den digitala världen som något ”magiskt”, man har en grundläggande förståelse för vad digital teknik är och kan därmed förhålla sig både kritiskt och kreativt.

Skolverkets förslag medför även att lärare inte längre kan smita från att använda digitala verktyg(?). Det var tidigare möjligt. I och med att läroplanstexterna pekar ut ”digitala verktyg” så måste sådana användas. I vilken omfattning de kommer till användning i det dagliga skolarbetet, är förstås fortfarande en tolkningsfråga och upp till läraren.

Men, i ljuset av det nya kunskapsmålet – att varje elev ska kunna ”använda såväl digitala som andra verktyg och medier för kunskapssökande, informationsbearbetning, problemlösning, skapande, kommunikation och lärande” – så lyfter man frågan om hela digitaliseringen och vad skolan ska rusta våra unga med för kunskaper. Nu handlar det om att kunna bemästra det digitala landskapet. Kunna navigera, selektera, att med kritisk blick bedöma och värdera, att vara medveten om faror, etik och de olika krafter som opererar. Men inte bara det: eleven ses som en handlande agent och ska kunna skapa, kommunicera och problemlösa för att lära.

Allt detta är mycket bra. Det öppnar upp för framtiden. Det nya kunskapsmålet inkluderar den digitala världen i skolans arbete.

Vad saknas?

Vad saknas i de nya skrivningarna? Främst två saker: För det första skulle jag önskat tydligare skrivningar i alla ämnesplaner om att ”kunskapssökande, informationsbearbetning, problemlösning, skapande, kommunikation och lärande” ska ske i en digital lärmiljö. Det skulle tydliggöra den enskilda lärarens ansvar. För det andra skulle jag önskat tydligare skrivningar om rektors ansvar för skolans digitalisering. Som pedagogisk ansvarig ligger detta redan på rektor, men med tanke på förändringsarbetets omfattning så tycker jag nog att rektors roll som förändringsledare skulle uttryckts med större klarhet.

Nu vidtar en remissrunda där formuleringar och ordval ska stötas och blötas. Men från det nya kunskapsmålet får man inte backa, anser jag.

Nästa blogg

Nu är det ju så att förändringar i styrande dokument inte med automatik leder till förändring i verksamheten. Nästa blogg handlar om det: villkoren för innovation i skolan och frågan om vad det egentligen är som behöver förändras. Vad är det i vårt hävdvunna sätt att organisera utbildning och skola som behöver ses över? Och vilka förutsättningar måste råda för att lyckas?

Text: Lars Meding