Närvarande skolor och frånvarande elever – eller tvärtom?

Det handlar framför allt om elever i introduktionsprogram; elever som i många fall står inför hot om utvisning eller som redan har fått ett utvisningsbeslut från migrationsverket.  Frånvaron uppges ha att göra med en omsorgskultur som har varit generellt förekommande i Sverige, alltså inte bara i Landskrona. Skolan har förhållit sig alldeles för passiv och accepterat elevernas frånvaro med hänvisning till att de mår så dåligt.

Alldeles för många av de elever som bäst behöver skolan har alltså inte varit närvarande.  Skolledningen vid Öresundsgymnasiet har därför bestämt sig för att satsa genom att sätta in mer lärarresurser och genom att ta kontakt med frånvarande elever och vuxna i deras närhet i syfte att övertyga och motivera eleverna att komma tillbaka till skolan.

Journalisten vill att jag ska uttala mig om detta, vilket jag också gör. Situationen vid Öresundsgymnasiet är långtifrån unik, även om Landskrona tydligen ligger i topp i frånvarostatistiken bland Skånes gymnasieskolor. Den hårdnande asylpolitiken har medfört att många av eleverna riskerar att utvisas i samband med att de fyller 18 år. En del av dem fyller dessutom år i enlighet med svenska myndigheters metoder för ålderbestämning. Inte undra på att många av dem mår dåligt och att vissa av dem så dåligt att de tar sina liv. Så illa gick det 17-årige Ismat Sachi som kom till Malmö 2015 och fick sin ålder omvandlad till 19 år samt ett utvisningsbeslut. Efter två försök lyckades han till slut ta sitt liv i februari i år. Ismats berättelse finns här: http://ismat.story.aftonbladet.se/

Det bär mig emot att definiera ”omsorgskultur” som en orsak till den höga frånvaron bland elever som befinner sig i en situation liknande Ismats. Istället vill jag hellre se att skolledningens initiativ vid Öresundsgymnasiet präglas av ett engagemang som i grunden handlar om just omsorg om eleverna och en intention att få de frånvarande eleverna tillbaka till skolan. De behöver mötas av engagemang och närvaro.

Det är snarare skolans och vuxenvärldens frånvaro som behöver åtgärdas för att få till stånd en ökad närvaro bland eleverna. Det verkar skolledningen vid Öresundsgymnasiet vara väl medveten om. Det finns dock gränser för skolans handlingsutrymme och påverkan. Utvisningshoten, åldersklassificeringarna och den hårda asylpolitiken är allestädes närvarande oavsett närvaro, engagemang och omsorg från skolans sida.