Vad SKA vi göra? Språkutveckla! (del 12)

Men detta inlägg kommer framförallt att fokusera på hur vi skapar gemensamma målbilder att förhålla oss till i syfte att skapa och bibehålla samsyn och gemensamt fokus när ledarskapet för våra många förbättringsprocesser distribueras i verksamheten och risken att delarna inte alltid landar i den gemensamma helheten ökar.

I arbetet, som vi gör bland annat  tillsammans med Skolverket i satsningen Samverkan för bästa skola, där vi analyserar vår verksamhet har vi vid flera tillfällen fått frågan: “Men hur ser det ut då när ni har nått era mål? Hur ser det ut i er skola? Hur ser man det på eleverna och på personalen?”. Detta parat med samtal med medarbetare kring mål och visioner, kopplingen till vår fortbildningsdag i november där vi visualiserade våra visioner och vägen dit i tv-showens form (del 10) samt vikten av vårt gemensamma “varför?” fick mig att fundera över vilken form som skulle kunna förena alla dessa tankar på ett sätt som både inspirerar alla i verksamheten, elever och vuxna, samt ger en tydlig bild av vad våra ansträngningar inom olika områden strävar mot.

En målbild ska beskriva vår skola när vi arbetat med alla våra åtaganden, nuvarande och framtida, och på vägen fungera som en karta att navigera utifrån. Hur nära eller långt ifrån den är vi i dess olika delar och var behöver vi då lägga vårt fokus? Enligt Viviane Robinson ska målsättande få medarbetarna att känna sig personligt engagerade, de ska tro på att de har kapacitet att uppnå dem och de ska vara specificerade så det går att följa framstegen för att nå dem. (Elevnära skolledarskap, s. 59). Jag vill också att målbilden är formulerad på ett sätt så det går att engagera eleverna i den. Önskelistan är lång och grubblerierna var många.

På vägen hem en dag fick jag så en idé. Vad kan väl måla upp en tydlig bild av ett önskvärt framtidsscenario bättre än en text i berättelsens format? Så föddes begreppet målbildsberättelse.

På fortbildningsdagen förra veckan delades den ännu ej helt färdiga målbildsberättelsen med hela kollegiet. Texten består i nuläget av en inledning och en avslutning. Mittavsnitten kommer att färdigställas under våren utifrån att vi just nu är igång att justera kompassen inför kommande läsår och bedöma nya eller uppdaterade behov inför den fortsatta seglatsen. Min tro på transparens och att lyfta fram för alla i verksamheten var vi befinner oss i olika processer gjorde att jag valde att presentera den ännu inte färdiga texten för övriga på skolan, inte minst för att även lyssna in om detta kunde vara en framkomlig väg. Därför kommer jag nu att dela denna ramtext även med er bloggläsare. Punkterna i mitten representerar de målbilder (hur syns det i klassrummen? Hur pratar pedagogerna om lärande?) de högst aktuella processerna kommer att generera. Varsågoda! (Har du tankar eller idéer kring greppet med målbildsberättelse, kanske kopplat till din egen verksamhet,  vore det jätteroligt med respons!)

Skolan                                                                                             

Höstens sista flämtande solstrålar letar sig in genom glaset i entrédörren som stängs med ett knirr och en duns bakom mig. Jag drar lite klumpigt av mig vantarna då jag har min tunga väska tryckt under ena armen, det är inte mer än början på oktober men kylan har kommit tidigt i år. Det är nog inte rast hinner jag tänka, för det råder ett nästan högtidligt lugn i den rymliga hallen jag just klivit in i. Jag passerar några ungdomar som sitter fördjupade i samtal om något de ser på en skärm framför sig och på avstånd hör jag röster och skratt i olika tonarter.

–       Hej, söker du någon? Kan jag hjälpa dig?

En pojke i nedre tonåren, förmodligen elev på Skolan bedömer jag utifrån hans tröja med skolans namn och logga tryckt på bröstet, tittar vänligt frågande på mig.

–       Ja, jag skulle träffa Skolans elevråd, vet du var jag kan hitta dem?

–       De brukar ha möte med skolledningen vid den här tiden, så de är nog på expeditionen. Du går rakt fram och till höger, det är bara att gå in, de har alltid dörren öppen.

På vägen framåt passerar jag en vaktmästarklädd man som hälsar vänligt och jag noterar också elevarbetena som pryder väggarna; det är allt från olja och akvarell till lerfigurer och fotografier som vittnar om att estetiska uttrycksformer fortfarande är en del av verksamheten i huset även om dess tid som konsthögskola är förbi.

–      Hej, är det du som är från SVT? Jag heter Jamilla och är ordförande för elevrådet och jag och Ali och Svante här, hon gestikulerar med handen mot två killar som står bredvid henne, kommer att visa dig runt på skolan och berätta hur vi arbetar med vårt lärande för att nå den höga måluppfyllelse vi har, och som jag förstår är anledningen till att du ville komma hit…?

Plötsligt känner jag något som trycker mot min fot och tittar ner, men jag hinner inte säga något innan en vuxen och en elev i kör utbrister ”förlåt, det var inte meningen” och flickan fortsätter, nästan som om hon pratade för sig själv, ”vi måste ha missat något i koden, den skulle ju svänga höger här…”. Föremålet som krockat mot min fot ser ut som en rimligt stor ödla, men jag förstår direkt att det är en robot som eleven försökt programmera.

…

Ett par timmar senare slår den tunga ekdörren igen bakom mig med samma duns som när jag klev in och jag lämnar värmen för att än en gång ge mig ut i den regngrå oktoberkylan. Inombords bär jag dock med mig värmen från de elever och vuxna jag mött under dagen. Mitt huvud är fullt av tankar och en fast övertygelse om att det innanför dessa väggar finns material och inspiration för flera program kring skola, lärande, skolledarskap och skolutveckling på riktigt, inte ”bara” en tidens trend utan ageranden och framförallt förhållningssätt som inte bara givit framgång på kort sikt och för några, utan satt sig ”i väggarna”. Än en gång kan man kalla huset ”Folkskola” och då mena det i ordets rätta betydelse – varje elev i Malmö som börjar här har verkligen fått sin bästa skola!

Författat av: Ulrika Wirgin & Nina Svensson

Del 11