No hands up- formativt förhållningssätt i klassrummet eller inga elever under radarn

Det går ut på att undvika att bara ge de elever som räcker upp handen möjlighet att svara på våra frågor. Syftet är också att göra fler aktiva och resultat visar att inlärningen ökar med detta arbetssätt. Det finns också forskning som visar att vi som lärare allt för snabbt bestämmer oss för vem som ska få svara på våra frågor. En del elever behöver få tid på sig att tänka ut svaret på våra frågor och en del elever ”håller sig under radarn”. Viktigt att fundera över syftet med våra frågor vi ställer. Är det för att bedöma, kolla av att alla förstår eller för att få eleverna aktiva i diskussionen.

Dylan Wiliams beskriver” No hands up, except to ask a question” på följande sätt

Walk into a classroom almost anywhere in the world, and you will see the same script being played out. The teacher asks a question, and a number of students raise their hands to signal they wish to respond. Then, the teacher almost always selects one of the students with his or her hand raised, and that student responds to the question.

But if the aim of questioning is to help the teacher find out what the students know, it makes little sense to select a respondent from the volunteers, because generally, students only raise their hands when they are confident they have the correct answer. Instead, if the teacher is asking the question, students should be given time to think about the question, and then it should be the teacher who selects the student or students to respond, at random.

– Det handlar ju om att fördela ordet på ett sätt som gör att läraren kan få ett bättre grepp om alla elevers kunskaper, och också lättare kunna få med sig eleverna i kunskapsutvecklingen. Professor Dylan William från University of London är en av förespåkarna. Han åker runt i världen och föreläser om hur lärare kan försäkra sig om att eleverna förstår undervisningen de bedriver. Här kan du se hur han beskriver verktyget (på engelska).­­

Det kan se ut så här i många klassrum idag

Läraren ställer en fråga till klassen, och sedan får någon av de ivriga eleverna som räcker upp handen svara. Eller kanske skriks svaret ut innan läraren gett ordet till någon? Det är en scen som de flesta känner igen från sin barndoms klassrum.

Men kanske är det snart slut på handuppräckning i klassrummen – en ny trend där läraren istället slumpar fram vem som ska få svara håller på att bli riktigt stor ute på skolorna

Tänk dej ett klassrum där den gyllene regeln är ”No-hands-up”. Alltså, ingen handuppräckning där bara en elev får möjlighet att svara på en fråga. Istället får alla möjlighet att delta och aktiveras. Alla inkluderas. Det handlar om att synliggöra lärandet och inkludera alla elever. Att faktiskt ”tvinga” alla elever att delta i diskussioner och lärprocesser:

Utmaningar, fördelar och nackdelar med ”No Hands Up”

Ofta märker både lärare och elever av en stor förändring avseende elevaktiviteten i klassrummet när man inför detta moment. Genom att använda ”No hands up”-tekniken behöver lärare inte själv komma ihåg vilka elever som senast fått ordet eller se till att det inte alltid är samma elever som nyttjar talutrymmet under lektionstiden. Att ”No hands up” är välbehövligt och nyttigt i klassrumssammanhang brukar bli särskilt tydligt när man utvärderar hur talutrymmet ser ut fördelat på könen. I läroplanen står bland annat att läraren ska verka för att flickor och pojkar får ett lika stort inflytande över och utrymme i undervisningen (Skolverket, 2011). I många klassrum kan läraren behöva arbeta aktivt för att få till en jämnare fördelning av talutrymmet. Då kan den här tekniken vara ett alternativ att prova.

Utmaningar med ”No hands up” När denna teknik introduceras brukar upplägget spela stor roll och eleverna kan initialt bli lite förbryllade över det nya arbetssättet. De elever som annars får mycket talutrymme uttrycker ibland att de upplever att de inte får komma till tals alls, och de elever som brukar vara mer passiva i klassrummet känner ibland inledningsvis att det är ovant att tala inför resten av gruppen. De mest negativa eleverna står ofta att finna bland dem som tidigare fått mycket talutrymme i klassrummet. Dessa elever är ibland frustrerade över att de inte får svara när de kan svaret och istället får frågan när de inte riktigt kan formulera sig. Detta är enligt Wiliam (2013) en ganska vanlig elevreaktion på ”No hands up”, det vill säga att de som gillar att prata mycket inte får göra det i samma utsträckning medan de som är mindre bekväma med att prata inför gruppen får fler möjligheter att öva på det. Ofta går detta att lösa genom att läraren förklarar det bakomliggande syftet med ”No hands up” kopplat till det formativa arbetet. Det kan ibland räcka med att be dem fundera några minuter över talutrymmet i klassrummet och sitt eget aktiva deltagande för att få dem att inse att detta kanske är något som kan och bör göras annorlunda.

En annan utmaning är förstås de elever som av olika anledningar inte vill prata inför resten av gruppen. Med en digital namnslumpare kan man välja vilka namn som ska finnas med i urvalet och inte. Du kan prova denna länk itg webbtools som hjälper dig med slumpgenerator för klassrummet och även skapar grupper. Lika enkelt lägger man till ett namn när någon elev känner sig redo att delta igen. Detta görs utan att resten av gruppen behöver märka något. Det kan också vara bra att som lärare i förväg fundera över hur du ska förhålla dig till att elever som får ordet av någon anledning inte vill eller kan. Ett exempel på en anpassning kan vara att låta det vara tillåtet att ta hjälp av en klasskamrat. Detta kan göra att de mer osäkra eleverna känner sig tryggare.

Fördelen med detta är att man skapar ett engagerande klassrumsklimat där det blir svårare för elever att utveckla undvikandestrategier. Man tillåter helt enkelt inte elever att räkna med att läraren inte ska fråga dem så länge de inte räcker upp handen. Detta gör eleverna mer koncentrerade på lektionen och gör så att de anstränger sig mer för att faktiskt ha något att svara.

För läraren har detta flera fördelar. Denne behöver inte oroa sig för att i högre utsträckning ge ordet till en viss grupp elever. Till exempel så finns det många studier som visar på att vi tillåter manliga elever att uppta mer av talutrymmet än kvinnliga. Men det är också vanligt att man frågar de elever som ivrigast håller upp handen eller de som man vet ger ett bra svar. Detta i sin tur ger eleverna som inte tror att de har ett bra svar möjlighet att tänka på annat än det som pågår i undervisningen.

Man skulle kunna tro att de flesta elever inte tycker om den här metoden. Att de skulle tycka att det är jobbigt att bli utpekad om man inte hade ett bra svar. Mina erfarenheter är dock det motsatta. De flesta elever verkar uppskatta metoden. Den enda elev som har uttryckt ett missnöje var en pojke som normalt sett alltid satt med handen i vädret. Jag tror verkligen att eleverna uppskattar att alla i klassrummet har möjlighet att få komma till tals och att allas svar är lika mycket värda. Det handlar inte om att peka ut det som inte kan utan om att ge alla möjlighet att visa att de kan saker.

Det viktigaste att tänka på när man använder metoden är att skapa ett tillåtande klassrumsklimat där det är helt accepterat att inte kunna.

Skapa din egen Random name picker här:

Eller prova ett freeware-program som heter NTI randomizer och är skrivet av Itlararen, Jesper Nilsson. Man lägger in sina elever i en txt-fil och kan därefter slumpa fram ett namn ur denna. En annan fördel med programmet är att man på en milliesekund kan slumpa fram gruppindelningar. Detta är ett mycket användbart alternativ till att räkna in grupper eller att lotta på annat sätt. Vill man så kan man använda programmet till att slumpa fram i stort sett vad som helst.

Zip-filen med programmet laddar du ned härifrån. Därefter packar du upp den någonstans på din dator och dubbelklickar på filen: setup.

En instruktionsfilm för programmet finns på itlararen.se

Lycka till i klassrummet.

Referens

Dylan Wiliams