Heteronormer i familjeleken – intervju med Lena Sotevik

I hennes avhandling har hon bland annat undersökt barns familjelek på förskolan. I min intervju med henne diskuterar vi kring vilka normer som upprätthålls och bryts i familjeleken.

I din avhandling ser du att barnen i sin familjelek återskapar normer kring kön och genus. Samtidigt finner du i samtal med barnen att de reflekterar över att familjer kan se olika ut, exempelvis bestående av två mammor. Vad tror du är det som gör att barnen trots sin vetskap om samkönade familjer väljer att leka mer heteronormativt?

– Kontexten har stor betydelse här, leken har sitt specifika narrativ som inte speglar hela barns kunskap om ett fenomen. Leken verkade ha vissa begränsningar, så som två mammor vilket barnen återkommande hade konflikter om när flera barn ville vara mamma. Men på andra sätt överskred barnen kärnfamiljsnormer genom att en familj t i leken ofta var en mamma och flera barn. Barnen kallade dock leken ”mamma, pappa, barn” även när det endast var mamma
och barn, eller storasyster och lillasyster som fanns i leken.

Det som jag fann intressant i din avhandling var också avsaknaden av pappor. Medan mamman verkar vara en attraktiv roll att leka så är papparollen inte lika intressant. Vad beror detta på tror du?

– Mammapositionen verkade vara en mycket mer inflytelserik roll, den som var mamma hade stort inflytande över handlingen i leken och över de som var barn i leken. Jag tolkar det som att mammapositionen var attraktiv just eftersom den hade hög status och gav mycket handlingsutrymme. I de fall en pappa fanns med i leken hade han inte en lika framträdande roll som mamman. Det hände också att en pojke som inte var så involverad i leken tillskrevs och fick behålla rollen som pappa även om han sedan gick iväg och lekte något annat.

På min förskola ser jag att det ofta är flickor som leker denna typ av lek medan pojkar väljer att leka andra typer av rollekar som innehåller mer våld. Här känner jag personligen att heteronormen blir som tydligast. Har du sett ett liknande mönster?

– På förskolan där jag genomförde min fältstudie var det mest flickor som deltog i familjelekar, detta tror jag också bidrog till avsaknaden av pappor eftersom barnen ofta valde en lekposition som var könskodad på samma sätt som de själva. I andra lekar var pojkar och flickor ofta delaktiga tillsammans, så familjeleken urskilde sig som en mer könssegregerad lek än andra. Jag såg inte många exempel på lekar som innehåller våld, dock mer actionfyllda
lekar som ”wild kids” (inspirerat av äventyrsprogrammet för barn) där både flickor och pojkar deltog och ”Ninjago” där det mest var pojkar som deltog.

När väl en pojke väljer att vara med i en familjelek, har du sett några mönster där i din forskning? Får han automatiskt en papparoll eller tillåts han spela en annan roll? vad händer med dynamiken i familjeleken när en pojke träder in?

– Det fanns en tendens att rekrytera pojkar till just papparollen, om en pojke visade intresse för leken så kunde andra barn säga ”du kan vara pappan”. Men det förekom också att pojkar i leken ville vara barn eller bebis, vilka kunde vara icke-könade positioner.

I din avhandling har du sett att rollen ”barn” och ”bebis” alltid finns med i familjeleken. Ofta är det de yngre barnen på avdelningen som får spela denna roll. Varför är just barnet så centralt i familjeleken tror du?

– Det stämmer att jag kunde konstatera att det alltid fanns åldersskillnad representerat i dessa lekar, men inte alltid könsskillnad. Barnen återkom även i samtal om familjeleken till att om det inte fanns barn var det inte ”mamma, pappa barn”, vilket skiljde sig från papparollen men också mammarollen som inte alltid fanns med. Jag tolkar detta att ur barnens perspektiv handlar familjelek mycket om åldersrelationer mellan framförallt vuxen och barn. Men det stämmer även överens med samhällsnormer om att det i familjer förväntas finnas barn, vuxna utan barn ses inte lika självklart som en familj.

Avslutningsvis, vad tro du gör mest påverkan på barns familjelek? Är det att läsa olika sagor om stjärnfamiljer eller finns det andra sätt att utmana?

– Jag tror att vi kan bli mycket tydligare och mer aktiva i arbetet med barnen. Det är lätt att både böcker och vi pedagoger talar om ”olika familjekonstellationer” utan att explicit göra att det är två mammor eller två pappor, eller att både barn och vuxna blir kära i personer av samma kön. Är vi säkra på att budskapet har gått fram till barnen då? Jag såg att pedagoger använder sig av strategin att låta barnen ta initiativ till samtal som angränsar till hbtq-frågor eller sexualitet, vilket skiljer sig från hur pedagogerna agerade vad gällde kön och genus där man intog en mer aktiv pedagogroll som vill utmana barnen.

Jag tror att pedagoger är oroliga att det ska uppfattas som för sexuellt eller politiskt att prata om hbtq, men vi pratar ju obemärkt om heterosexualitet ofta! Jag vill också uppmuntra till att tänka bortom diskrimineringsperspektivet som utgår från lagens definitioner om sexuell läggning, det riskerar att blir ett vuxencentrerat perspektiv. Utgå från barnens här och nu, och deras tankar om familj, vänskap, kärlek och framtid. Det kan öppna för att se bortom fasta kategorier som homosexuell eller heterosexuell. Normer om sexualitet rör alla barn och vuxna, inte bara de som du redan vet bryter mot förväntningarna. Utgå från känslor istället för identiteter.

Läs avhandlingen i sin helhet här: ”Barbiebröllop & Homohundar: barn och barndomar i relation till queerhet och (hetero)normativa livslinjer”