Roboten blev länken till skolan

Lösningen med en robot som kopplas upp via wifi kan under vissa förutsättningar vara en brygga till att kunna fortsätta vara delaktig i skolarbetet, menar lärare på skolan.

För några år sedan blev en av Sarah Hederstiernas och Sema Björks elever allvarligt sjuk och kunde inte vistas i skolan under flera månader. Skolans rektor Caroline Sjölin, som nyligen fått AV1-roboten presenterad för sig på en utbildning, föreslog att de skulle testa den. De fick en introduktion och deltog i en workshop om hur den funkade.

– Sedan hade vi ju så klart ett samtal med eleven och vårdnadshavare, om det här skulle kännas som ett bra alternativ. Skulle det vara en hjälp, som ett bra sätt att tillgodogöra sig undervisningen? Vi hade också ett extrainsatt föräldramöte för att informera om att nu har vi det här i klassrummet och att det funkar på det här sättet, säger Sarah Hederstierna, SO-lärare i årskurs 7–9.

Kopplas upp mot wi-fi

Roboten kopplas upp mot skolans wi-fi och placeras på en lämplig plats i klassrummet, i det här fallet längst fram på elevens vanliga plats. Hemma får eleven en förinställd lärplatta som när den kopplas upp kan se och höra det roboten gör. Eleven kan snurra runt robotens huvud 360 grader, ändra på ögonuttrycken, ”räcka upp handen” och ställa frågor. Samtidigt kan lärare och klasskamrater se när roboten är uppkopplad.

– Eleven tyckte det var väldigt bra att kunna vara med på lektionerna. Framför allt bidrog det till att hen kunde vara med hela dagen; på luncherna, rasterna…så det är ju inte bara lektionssituationer, säger Sema Björk, lärare i engelska och hemkunskap, årskurs 6–9.

Med på raster

När eleven ville vara med på en rast var det någon kompis som ansvarade för roboten.

– Det var utifrån elevens behov, hur mycket den ville vara med. Det var det som styrde, säger Sema Björk.

De menar att en av förutsättningarna för att det här skulle fungera var att eleven kunde välja att vara med som “passiv deltagare” utifrån hur mycket hen orkade just den dagen.

– Hen kunde sitta hemma och bara titta och höra, men så att man ändå känner att man är med och ser vad som händer i skolan. Andra, piggare dagar kunde hen räcka upp handen och prata, samt vara aktiv, säger Sarah Hederstierna.

– Hur fungerade det här i undervisningen?

– Jag tycker inte det påverkade så mycket. Visst var det lite spännande i början och de skulle gå fram och titta, men sedan vande de sig. Det var inget konstigt. Sedan tänker jag att det bygger mycket på att det är eleven som bestämmer. Hen kunde ju skicka meddelanden, ”Sarah, jag vill vara med i dag” eller ”jag orkar inte, så du behöver inte plocka in roboten”, säger Sarah Hederstierna.

När eleven deltog i diskussioner i klassrummet blinkade roboten när hen ville säga något, och då tystnade alla i klassrummet.

– Det funkade väldigt bra i den här gruppen och alla engagerade sig. Roboten fick ju till och med ett eget namn och eleverna dekorerade den. Men det behöver kanske inte vara så, säger Sema Björk.

– Jag tror inte det är jättebra för alla. Det beror ganska mycket på vilken elev det handlar om. Är det en hemmasittare som kanske inte märks så mycket… skulle ingen ta med sig roboten ut på rasterna så kan det ju bli som ett dubbelt ”misslyckande” eller nederlag. De eleverna kommer ju inte till skolan av en anledning, kanske för att de inte trivs i klassen, säger Sarah Hederstierna.

– Ser ni några andra användningsområden för den här tekniken?

– Vi har använt den på elever som inte varit i klassrummet, som till exempel suttit i en annan byggnad tillsammans med en assistent. Där har man ju kunnat delta i undervisningen ändå, säger Sarah Hederstierna.