Våldets grepp om pojkarna

Bråk, slagsmål, svordomar och skrik – detta är ord som skulle kunna beskriva en kravall efter en fotbollsmatch. Sanningen är att detta är en vanlig dag på mitt jobb. Det som förenar våldet är den rådande mansnormen i samhället. Varje dag möter jag pojkar som använder våld mot varandra på olika sätt. Våldet pågår ständigt. Framförallt dyker våldet upp i lekar som Ninja Go. Då finns det åtminstone ett samförstånd pojkarna emellan, iallafall innan våldet eskalerar och blir till konflikter. När en konflikt ska lösas är det sedermera våldet som pojkarna plockar fram som redskap. Starkast vinner. Denna maktkamp får sällan ett lyckligt slut. Ingen vinner på våldet helt enkelt.

Den destruktiva mansnormen

Grunden till denna problematik är utan tvekan den destruktiva mansnormen. Både av omgivningen och i populärkulturen proppas unga pojkar med ett mansideal där våldet har en central roll. Det är ingen slump att just pojkar dras till Ninja go. Barn hämtar inspiration till sin lek från filmer, tv-spel, reklam och det som de möter i sin vardag. Inte heller är det förvånande att fäder lär sina söner att lösa konflikter genom våld. Själv fick jag höra från min pappa att ”slå tillbaks om de är dumma mot dig”. Budskapet är ärvt sedan generationer tillbaks. En man överlever endast genom fysisk överlägsenhet och inte genom samarbete och empati.

Åtskillig forskning visar att våld ses som en ”naturlig” del i den sociala processen att bli pojke/man. Självklart innebär inte det att alla pojkar är våldsamma. Däremot ingår våldskulturen i processen att socialisera vissa barn till att bli pojkar/män. Mansnormen hänger också ihop med den heterosexuella normen. Våldet blir nämligen ett sätt för pojkar att säkerställa sin heterosexuella maskulina identitet. På så sätt kan de utöva kontroll över andra ”svagare” individer, såsom flickor, ”feminina” pojkar och/eller pojkar med annan etnisk tillhörighet. Detta beskrivs i exempelvis ”Pralin”.

Våldet tar vid där orden slutar

Men lika mycket utrymme som pojkar får till att vara arga, lika lite utrymme får de att visa andra känslor. Att vara ledsen eller rädd är inget som premieras. Hur visar du att du är ledsen om du inte fått verktygen till det? Istället blir du våldsam och då går det heller inte att bli tröstad. Alltså finns det en mängd arga pojkar som egentligen bara behöver bli tröstade. Det är sorgligt. Jag är också övertygad om att många pojkar som hamnar i ”skojbråk” känner otrygghet men vågar inte säga ifrån.

Gör pojkar till fredsutövare

Här måste vi vuxna steppa in och visa en alternativ väg. Dels behöver pojkar få se en annan bild av vad en pojke kan vara. Pojkar är inte lika med våldsbejakare. Pojkar kan lika väl vara fredsutövare. För att komma vidare i arbetet med jämställdhet behöver vi därför ett normkritiskt perspektiv. Vi måste hitta metoder som stärker barn att säga ifrån och stå upp för sina och sina medmänniskors välbefinnande. Förskolan måste också få stöd från övriga samhället. Det räcker inte att vi pedagoger stödjer pojkarna, det är alla vuxnas ansvar.