Högläsningens betydelse som språkstödjande insats

De behöver inspireras och få in någon utifrån som kan se med nya ögon för att de i sin tur ska kunna engagera och inspirera barnen till språkande individer genom högläsning och böckernas magiska värld … Svaret blir ett enat ja.

Sagt och gjort. Tove Axelsson, utvecklingspedagog/språkutvecklare från pedagogiska utvecklingsteamet, i område C kopplas in. Syftet och målet med Toves insats var att få in mer användandet av böcker i projekt, miljö samt i de planerade och spontana lässtunderna under dagen. Men också att inspirera till hur vi i undervisningen kan använda böcker på olika sätt genom b la boksamtal, bildpromenader och iscensättning av böcker genom bland annat rekvisita. Med andra ord – högläsningen som ett pedagogiskt verktyg i undervisningen och utbildningen.

Tove och jag startade därmed ett samarbete. Tove utifrån sin roll som språkstödjare och utvecklingspedagog och jag utifrån min roll som förste förskollärare. Vi ansåg detta vara av största vikt för att kunna stötta arbetslaget på flera olika sätt och med olika infallsvinklar, utifrån våra olika roller. Tillsammans hade vi som mål att stärka arbetslaget mot deras väg till att bli läsande pedagoger.

Vi började tillsammans att se över de dagliga rutinerna för barngruppen och arbetslaget – hur ser strukturen över en dag ut? Detta för att kartlägga när det kunde passa bäst för stunder med högläsning så att de blir av systematiskt … Sedan satte sig arbetslaget för att se över tre mindre läsgrupper, här var arbetslaget de självklara experterna. De visste vilka grupper som behövdes för att kunna utmana barnen individuellt utifrån rätt språklig nivå och för gruppens betydelse i det lilla sammanhanget. Eriksson (2017) skriver om vikten av att läsa av barnen för att kunna fånga upp meningsfulla sammanhang för dem och att undervisningen därmed kan växa fram i samspel mellan barn, pedagog och saga. De små sammanhangen tänkte vi skulle det göra det lättare för pedagogerna att göra just detta – fånga upp barnen och deras tankar, idéer och intresse.

I arbetslagets reflektion var det sedan dags för att titta närmare på några böcker som kunde vara aktuella för högläsning. De didaktiska frågorna blev nu viktiga – vad, hur och varför. Valet var viktigt för oss för att hitta böcker med möjligheter, där det fanns en mångfald av karaktärer och miljöer. Valet föll på tre olika böcker och Tove gav därefter pedagogerna i uppgift att sätta sig in i respektive bok. ”När du förbereder sagan, bege dig in i bilderna, lev dem, smaka på dem, låt dina sinnen tala!” skriver Oelrich (2012) i sin artikel. Det var precis detta som vi ville att pedagogerna skulle få uppleva för att kunna använda högläsningen som ett pedagogiskt verktyg …

Det var dags för barnen att få möta de böcker som valts – Haren och sköldpaddan, fyra hönor och en tupp samt Bu och Bä i skogen. Nu var det viktigt för oss hur böckerna introducerades för barnen, för att väcka ett intresse på ett för barnen meningsfullt och begripligt sätt. Som ett led i detta var det viktigt för oss att skapa upplevelser kopplat till högläsningen där det lustfyllda var i fokus men som lockade till ett språkande. Eriksson (2017) menar att språkligt meningsskapande handlar mycket om att möta barnen i deras lust och vilja att uttrycka och berätta saker. När vi ger barnen tillgång till olika uttrycksformer ger vi dem också möjlighet till att kommunicera sina tankar menar författaren. Därav blev även rekvisita och iscensättning viktig för barnen och arbetslaget i deras möte med böckerna. Tove blev arbetslagets bollplank och inspiratör i deras arbeta med att låta böckerna väcka förundran hos barnen.

I arbetslagets reflektion, där min roll är att leda och stötta arbetslaget så att de kan fortsätta att utveckla och bedriva sin undervisning, reflekterade och analyserade vi högläsningsstunderna. Till vår hjälp hade vi stundtals pedagogisk dokumentation som underlag. Vi kunde då se hur en av grupperna inte nämnvärt fastnat för eller intresserat sig för den bok som pedagogen valt från början. ”Men vad intresserar barnen då?” undrar jag, pedagogen svarar utan att tveka ”Superhjältar”. Det blev ett besök till biblioteket där barnbibliotekarien plockade ihop ett gäng böcker anpassade för oss.

”Närvaro, lyhördhet, dokumentation och reflektion hjälper oss att förstå barnens tankar och ger vägledning i hur vi ska bygga upp verksamheten med barnens nyfikenhet som utgångspunkt” (Eriksson, 2017, s70). Nu sattes ett språkande och ett meningsskapande igång utifrån ett hundraspråkligt perspektiv. Mantlar syddes till barnen som plockades ut på gården där vi kunde gå in i rollen som superhjältar … För att förstärka känslan ytterligare fanns där även ansiktsmålning att tillgå där mängder olika superhjältar växte fram med diverse olika styrkor och förmågor. Likaså fick barnen, precis som Bu & Bä, uppleva picknick i skogen – med blåbär. Begrepp som ”labb” fick vi anledning att undersöka närmare då vi stötte på detta i boken om superhjältarna, självklart var vi då tvungna att ha vårt eget labb med egna experiment.

Ett halvår senare kan vi se hur högläsningen blivit ett pedagogiskt verktyg för arbetslaget där de tydligt kan se vinsterna med att koppla upplevelser till läsning och böcker för att göra det meningsfullt för barnen och därmed öka språkandet. Engagemanget och det lustfyllda lärandet är i fokus där hundraspråkligheten råder för att öka möjligheten till kommunikation och språkande. Vi ser självständiga pedagoger som insett vikten av förberedelserna inför högläsningen men likaså efterarbetet utav dessa – dvs reflektion och analys. I dessa har det varit fokus på hur det vi erbjudit barnen förändrat gruppens och enskilda barns möjlighet till utveckling och lärande.

I efterhand kan vi också se att arbetslagets gruppsammansättning av barnen och gruppens betydelse i de mindre sammanhangen var en framgångsfaktor för att nå de resultat som önskades. Inte minst för barnens utveckling och lärande men också utifrån det relationella perspektivet – pedagogerna har kunnat stötta och möta barnen individuellt i de mindre sammanhangen som de ingått i. Det blir passande att avsluta med de första meningarna ur pedagogernas månadsbrev från denna månad till vårdnadshavarna:

”Tänk vad tiden går fort, en hel termin har sprungit förbi i hög hastighet, men oj vad vi har hunnit med mycket. Under denna termin har vi lagt väldigt mycket fokus på barnens språk och wow vilken skillnad det har blivit. Det har varit otroligt roligt att följa era barns utveckling denna termin …”

 Referenser:

• Eriksson, Marie. 2017.Barnbokens magi, lärande samspel i sagans värld, Lärarförlaget.
• Oelrich, I. (2012). Utveckla berättandet på förskolan. Förskoleforum. Hämtat från:

https://forskoleforum.se/artiklar/utveckla-berattandet-pa-forskolan