Nytt på Malmö delar
Den tredje elefanten
Ett barn kommer ut från ett rum med ett nedstämt ansiktsuttryck. Jag sitter vid några kuddar en bit därifrån och läser en bok för några barn. Han kommer bort och sätter sig i närheten.
– Är du arg, Malik?
Han skakar på huvudet. Den som ställde frågan är en annan av våra treåringar. Hon kan precis som Malik också få tilldelas ett fingerat namn; Elin.
– Är du glad?
Malik skakar på huvudet igen.
– Är du ledsen?
Malik tänker lite och nickar sen bekräftande.
De båda sitter i en hörna där det finns flera djur att leka med. Elin berättar för Malik att det endast finns två elefanter där. Det ska finnas tre!
Malik tittar noga efter själv, sen lyfter han upp de två elefanterna han kan hitta och ropar till mig.
– Alex!! Titta, bara två elefanter!
Jag blir ordentligt förvånad.
– VA! Var är den tredje?!
Elin vänder sig mot Malik.
– Vi måste gå på elefantjakt!!
Malik tvekar inte en sekund utan tar skrattandes Elins hand och sen beger de sig ut på avdelningen för att leta efter den tredje elefanten.
Att studera såna här små ögonblick kan vara värdefullt. Det går att få syn på och diskutera allt från barnens förståelse för känslor, omsorgsförmåga, lekkoder och tillträdesstrategier. Eller det matematiska inslaget?
Vilket socialt och emotionellt stöd ger Elin till Malik i denna situationen? Kan vi se ett liknande stöd från pedagoger till barnen vid olika tillfällen? Mellan pedagoger? Hur upplever vi att vi har det idag på avdelningen och hur hade vi velat ha det imorgon? Vad lägger vi vårt fokus på?
