Auschwitz. Not long ago. Not far away

Utställningen ger en fantastisk möjlighet för lärare i grundskola, gymnasium och vuxenutbildning att lära elever om Förintelsen. Att besöka utställningen ligger nära upplevelsen av att besöka Auschwitz-Birkenau museum and memorial. Riktiga artefakter har lånats ut och Paul Salmons, en av Europas skickligaste museepedagoger, har gett dem ett sammanhang. Kibitz besökte utställningen i Kansas city i november 2021.

Framför mig står ett svart skrivbord. Åren har slitit på det men det är fint, påminner om mitt eget därhemma. Det som jag ärvt av tant Linnea. Bordet framför mig har tillhört Alfons Haberfeld, polsk jude från den lilla staden Oświęcim. Han drev en familjefirma, en fabrik som framställde likör och vodka. Företaget var framgångsrikt och från Oświęcim rullade tågvagnar med klirrande flaskor ut i Europa. Alfons var gift med Felicia och tillsammans fick de en dotter, Franciszka Henryka.

För ett företag med så stor omsättning var det viktigt med representation och 1939 lämnade Alfons och Felicia sin tvååriga dotter till hennes farföräldrar för att åka till världsutställningen i New York. När paret skulle återvända hade Polen anfallits av Tyskland och gränserna var stängda. Franciszka Henryka och hennes farmor mördades i Belzec, ett av nazisternas dödsläger, och samma tågräls som fört flaskor från Oświęcim förde nu människor till ett gigantiskt läger utanför staden, ett läger som fått stadens tyska namn, Auschwitz.

Berättelsen som utgår från Alfons Haberfelds svarta skrivbord är en av många som berättas i utställningen Auschwitz not long ago. Not far away. En stor mängd artefakter utgör utställningens hjärta och dessa föremål får tala. Det är en mosaik av starka berättelser om människor som på ett eller annat sätt kan kopplas till nazisternas jättelika döds- och koncentrationsläger Auschwitz. Platsen, lägret och den fasansfulla funktion det hade åren 1940 – 1945 utgör huvudhistorien. Och det är en mörk historia. “Auschwitz is one of the darkest chapters in history; a constant reminder of the worst human civilization is capable of ”, konstaterar audioguidens berättarröst. 

En fråga som ställs i inledningen av utställningen och som besökaren får bära med sig under de två timmar den tar att gå igenom är; “how did a society, very similar to our own and made up of people just like you and me, create such a place?”

Vi får möta den lilla staden Oświęcim, en stad med rötter från medeltiden med 13000 invånare, där hälften var judar. På grund av sin strategiska position mellan floderna Wisla och Sola valde tyskarna att bygga ett koncentrationsläger där, ursprungligen med avsikten att hantera alla de polacker som skulle fängslas eller mördas när tyskarna monterade ner Polen som stat.

När Tyskland anföll Sovjetunionen byggdes lägret ut. Till Auschwitz II eller Birkenau skickades krigsfångar från Östfronten. Oświęcim var också en järnvägsknut och när nazisterna beslutade om den slutgiltiga lösningen av judefrågan skickades godståg efter godståg med mänsklig last från hela det ockuperade Europa. 1,3 miljoner människor tvångsdeporterades till lägret. Av dem mördades 1,1 miljoner och av dessa var en miljon judar.

I utställningen möter vi både offer och förövare, och både parterna väcks till liv för att hjälpa oss att förstå vidden av det fruktansvärda men också för att vi ska få hjälp med frågan vi bär, hur kunde det ske?

I ett av rummen står ett skrivbord liknande det som Alfons Haberfeld ägde, men detta är Rudolf Höss skrivbord. Mannen som under stora delar av lägrets historia var dess kommendant. ”Tystlåten, en kontorist i en livsmedelsaffär” menade en av åklagarna under rättegången mot honom. Han styrde lägret effektivt och var med om att omvandla Auschwitz från arbetsläger till dödsfabrik. Samtidigt var Höss en omtänksam far och en kärleksfull make, vi ser honom på fotografier med sin familj. 

Den stora merparten av de som mördades i lägret var som redan nämnts judar, men till Auschwitz skickade även andra. Polacker, ryssar, politiska fångar och homosexuella var några av lägrets kategorier, ofta med sin egen färg. Romerna som tillsammans med judarna skulle utplånas för att skydda den germanska rasen, fick i det stora lägerkomplexet Birkenau sin egen avdelning.

En av utställningens mest hjärtskärande berättelser är den om familjen Grunwald som består av pappa Kurt, mamma Vilma och sönerna John och Misa. De förflyttades från nazisternas läger i Tjeckien, Theresienstadt (Terezin). Syftet med förflyttningen av dem och många andra tjeckiska judar var att skapa en medial bild av Auschwitz att visa upp för Röda korset. En bild av ett humant arbetsläger där familjer inte splittrades utan fick bo tillsammans, en lögn om att fångarna fick mat så att de blev mätta. I själva verket fick fångarna i Auschwitz en vattnig soppa kokad på potatisskal som gjorde att de sakta svalt ihjäl.

När röda korset 1944 fortfarande inte hade dykt upp behövde illusionen inte längre upprätthållas och det tjeckiska lägret likviderades. De som bedömdes kunna arbeta förflyttades till arbetsbarackerna och de andra skickades till gaskamrarna. John klarade inte inspektionen och Vilma klarade inte att låta pojken dö ensam. Frivilligt följde hon sin son i döden. Hon skrev ett brev till sin man och detta brev finns på utställningen. I brevet ber hon sin man att inte klandra sig för det som händer och att ta väl hand om deras son Misa, och att pappa Kurt ska hålla igen lite på all den kärlek han bär för sonen så att han inte ska bli alltför bortskämd. 

Många av de fotografier som visas på utställningen är hämtade från två fotoalbum. De brukar kallas The Auschwitz album och the Höcker album. Det är förövarnas fotografier. Hjärtlöst dokumenteras de ungerska judar som kommer till Birkenaus selektionsramp 1944. Det är gamla och unga, kvinnor och män. Där finns barn omskakade efter den hemska färden i godsvagnarna där många dött av hetta och uttorkning. Där finns familjer som slits isär i den hjärtlösa selektionen, gå till höger eller gå till vänster. Alla stirrar de skräckslagna på oss, på fotografen. Fotografierna har förstorats till naturlig storlek och att gå mellan dem ger en upplevelse av att gå genom ett fruset ögonblick i historien. Vi ser människor färdas mot sin död, särskilt gamla och barn. De ansågs värdelösa eftersom de inte kunde arbeta. I små grupper vandrar de den steniga vägen mot gaskamrarna. 

Kontrasten till bilderna från det andra fotoalbumet utgör en avgrund. De fotografier som SS-mannen Karl-Friedrich Höcker tagit med sin kamera visar lyckliga och välmående män och kvinnor som äter blåbär, solar sig, dansar till dragspel och sjunger allsång. Bilderna är tagna i Solahütte, det lilla semesterparadis som skapades åt dem som arbetade i lägret. Här vid stranden till sjön Międzybrodzkie kan de äntligen få koppla av, slippa tänka på död och lidande och ge sig hän åt promenader under vackra lövträd och simturer i blått svalkande vatten.

Hur är det möjligt att mamman som jobbar i Auschwitz telefonväxel inte ser att den flicka som tvingas gå över den steniga marken mot gaskamrarna är ett barn precis som det hon själv gungar i sitt knä i solstolen? Hur kan dessa människor sjunga och äta blåbär, skoja och tramsa, medan människor genom deras göranden förödmjukas, plågas och mördas?

En av mina elever sa efter ett besök på Auschwitzmuséet att minnet av Förintelsen är ett sår som aldrig får läka, utan evigt måste vara och värka så att det aldrig glöms bort. I den tumultartade blandning av ilska, hat, ångest och förtvivlan som skapas i kontrasten mellan bilderna rivs verkligen detta sår upp och någon läkning verkar inte möjlig.

Och ändå finns här berättelser om hopp, om solidaritet och motstånd.

En fläckig och trådsliten talitt, en judisk bönesjal, ger oss berättelsen om Mendel Landau, en religiös ung man. Mendel lånar en tallit från en nyanländ ungersk jude för att be. Trots att han bär den under sin skjorta upptäcker en SS-man honom. Mendel blir misshandlad och vakten kastar den nu blodiga sjalen mot det strömförande stängslet. Med fara för sitt eget liv kryper den skadade Mendel fram till stängslet och räddar talitten. Under hela sin tid i lägret skyddar och bevarar Mendel sjalen och till slut följer den honom därifrån. Mendel överlever och flyttar 1950 till USA.

På ett fotografi ser vi en kvinna, Ala Gertner. Tillsammans med en annan kvinna Róża Robota ingick hon i en konspiration av fångar som ville förstöra gaskamrarna. Dag efter dag smugglade de in krut i lägret. Den sjunde oktober anföll de fångar som arbetade i gaskamrarna sina vakter med yxor, stenar och hammare. Med hjälp av krutet satte de eld på byggnaden. När andra fångar såg elden anföll även de sina vakter. Alla de inblandade fångarna mördades. Några torterades däribland Róża Robota men hon vägrade ange någon och hängdes som straff. Hennes sista ord var Nekama, det hebreiska ordet för hämnd. 

I utställningens sista rum möter besökaren den värld som nazisterna utplånade. I klipp från amatörfilmer träder den mångfald av judiskt liv fram som Europa förlorat. Den stora värld av människor, drömmar och röster som befanns sig i förändring. Vi rör oss från Europas storstäder till livet på den östeuropeiska landsbygden. Fattiga familjer, rika familjer, arbetare, bönder, rabbiner, barn, torggummor, födelsedagskalas, semestrar, parkpromenad, vardagssysslor. Nyfikna gubbar som plirar mot filmkameran, män och kvinnor som sträcker på sig för att se bra ut på bild och barn som ovetande tumlar runt i gräs. 

Här är en kort film från Yad Vashem som beskriver judiskt liv i Europa för Förintelsen.

Insikten om att de flesta människor vi ser i de här filmerna blev mördade i Auschwitz, i Treblinka eller andra dödsläger, att de sköts i undangömda skogsdungar eller nygrävda diken är skakande. Filmerna visar människor i full färd med att leva, uppslukade av nuet och med tankarna i morgondagen.

I ett rum strax före det sista projiceras en text av motståndskvinnan Charlotte Delbo som överlevde Auschwitz och hennes uppmaning får avsluta får återgivningen av denna utställning.

Vi på Kibitz rekommenderar verkligen ett klassbesök besök på Auschwitz. Not long ago. Not far away. Tänk på att förbereda eleverna före besöket så att de har ett sammanhang att sätta in berättelserna i. Men viktigast är att efter utställningen samla eleverna och låta dem själva berätta om vad de upplevt och tänkt, att de får diskutera och reflektera.

Nedan finner ni material från Malmö delar som kan vara till nytta.

• På judiskt kunskapscenter finns en väldigt givande workshop om just antisemitism och Förintelsen.
• I det som delades inför konferensen i höstas finns en del användbart material, framförallt beskrivning av hur vi undervisar om Förintelsen.
• Här är ett material som särskilt lyfter den judiska minoriteten i Polen före kriget, deras kultur och historia.
• Antisemitism uppstod inte genom Förintelsen och försvann inte genom Förintelsen. Här en kort genomgång om vad antisemitism är.
• I filmen Mazel tov cocktail skildras en ung mans försök att förhålla sig till sin judiska identitet, Förintelsen och antisemitism i dagens Berlin. Till filmen finns en handledning.

Björn Westerström, Rebecca Stucker, Mirjam Katzin

Auschwitz Not long ago, not far away är ett samarbete mellan det spanska produktionsbolaget Musealia och Auschwitz–Birkenau Memorial and Museum och har tagits till Sverige av Nordic exhibitions i samarbete med Region Skåne och Malmö stad.