Nya digitala möten banar väg för språket

Sedan i höstas har de etablerat ett språkutvecklande utbyte av barns egna filmer med en förskola i Linköping. Barnen har tillsammans med personalen filmat och skickat flera filmer, något som utmynnade i en livesändning mellan förskolorna under våren.

– Det är ett utbyte genom filmningen som också blivit en central del i språkundervisningen, säger barnskötaren Katarina Klisanin.

Men det är inte första gången barnen får dokumentera sin vardag med hjälp av digitala verktyg. Vildrosens förskola hade redan använt sig av digitalkameror på avdelningen sedan en tid tillbaka.

– Här kan de titta och se att de har tagit en bild och få det bekräftat direkt. Då övar de sig i att sätta ord på allting, säger Eva Svensson.
Hon är förskollärare på Vildrosens förskola och håller i en digitalkamera hon tagit fram, den är äldre men för syftet funkar den hur bra som helst.

– Och ja, sen när det är fullt måste vi radera alla bilderna. Och sen behöver vi ladda den, säger hon och betonar verben.
– Så det är många nya ord och begrepp för barnen, säger Katarina Klisanin.

Filmväxling med intervjuer

Både Katarina Klisanin och Eva Svensson jobbar på Papegojan som är en språkavdelning. Här går de barn som har behov av mer stöd i sin språkutveckling och några av dem har mer eller mindre grava språkstörningar. Fokuset är därför alltid på språket och de nya termer som kommit med filmprojektet har varit väldigt välkomna.

Avdelningen hade tidigare varit med och tagit det första spadtaget när nya tågstationen skulle byggas i Rosengård, och deltog i en kort film när de senare premiäråkte tåget från den nyinvigda stationen. Det var inom ramen för ett samarbete med gatukontoret med fokus på barns delaktighet. Därefter fick de frågan från Pedagogisk Inspiration om de var intresserade av att ytterligare delta i ett projekt med syftet att göra barns röster hörda.

Förskolan i Linköping inledde filmväxlingen med att skicka en film där barnen presenterade sig och ställde frågor som avdelningen skulle svara på. De undrade tre saker: har ni tappat några tänder? Har ni någon lekplats nära förskolan? Vad tycker ni om att göra?

Barnen har turats om att hålla i en ipad när de utforskat närområdet, eller gått runt på avdelningen. Eva Svensson och Katarina Klisanin kollar igenom några av de första filmerna de gjorde och beskriver dem som väldigt hoppiga och fyllda med energi.

– Det är väldigt springigt, alltså vissa barn… De tog ipaden och sprang liksom. Man blir helt snurrig i huvudet av att titta, säger Katarina Klisanin och skrattar.

Men det är också oväntat pratigt.
– Det är mycket glädje och vissa hoppar omkring och är exalterade men andra kan gå ganska sakta och filma och börja berätta vad de ser, säger hon.

Filmandet främjar språket

Det är barnen som filmat allt material med ipads medan de gått runt och begrundat sin närmiljö tillsammans med en pedagog.
–Det blev jättefina små kortfilmer därifrån. Vi fortsatte sen att filma på utflykter till lekplatser och till biblioteket. De använder ju jättemycket språk när de filmar. De pratar om vad de filmar, pratar med varandra och de räknade till exempel fönster i våningarna när de filmade höghusen. De använder sig av språket på ett annat sätt här, säger Eva Svensson.

För barnen är det också väldigt kul. Utöver att ha bidragit till språkandet på avdelningen har filmutbytet lett till en naturlig integration av digitala verktyg på skolan där barnen är en aktiv och drivande part.
– Vi är väldigt noga med att det här är inte konsumtion. Det här är ju produktion. Visst får de ipads i händerna men det är inte så att de får sitta och spela eller så, vi jobbar inte så, poängterar Katarina Klisanin.

– Nej, detta blir ju ett lärande, instämmer Eva Svensson.

Efter att de mottagit första filmen från Linköping ville barnen gärna svara på frågorna och skickade med tre andra frågor. Inom ramen för projektet fick Eva och Katarina fick hjälp med att klippa ihop barnens olika filmklipp. Efter att förskolorna skickat några filmer till varandra blev de sugna på att ha en livesändning ihop.

Papegojan hade skickat över en film från ett tillfälle då de hade en danspedagog som dansade med barnen. I Norrköping blev de sugna på att vara med och kopplade upp sig tillsammans för att dansa.

– Ja, men varför inte ha en livesändning tänkte vi. På det här sättet kan barnen vidga sin syn och förstå att det finns platser och människor utanför Rosengård. Vi behöver inte träffa dem, utan kan ju göra detta digitalt. Såsom man har haft digitala möten under pandemin kan vi ha digitala möten även med barnen, säger Katarina Klisanin.

Möjliggjort nya möten

Projektet har tagit med barnen till andra platser genom att de fått uppleva förskolan i Linköping digitalt. Det har väckt en nyfikenhet hos barnen som ställer fler frågor: hur bor barnen i Linköping, hur ser deras förskola ut, hur är deras lekplatser?

Nu har filmandet blivit en del av den vardagliga pedagogiken på avdelningen. De ser det särskilt som ett sätt att göra barnens röster hörda.
– Det handlar inte bara om rösten, det handlar om hela varandet, säger Eva Svensson.

Förskolan i Linköping intervjuade först vissa av barnen och skickade över bilder på dem. På en vägg på Papegojan är bilderna uppsatta bredvid deras förnamn och vad de tycker om att göra.

–Barnen här fick en uppfattning om vilka de var och vad de tyckte om att göra. Så detta är en vägg som används mycket. De går ofta hit och tittar lite, säger Eva Svensson.

Under våren har utbytet med Linköping stannat av, men avdelningen fortsätter att filma på sina utflykter. I mars hade de nyligen cyklat till Kungsparken och låtit några av barnen filma under cykelturen dit. Tillsammans kollar de igenom filmerna när de kommit fram till avdelningen igen och upplever att det får fart på språket.

– Vi vill ju få in det som en röd tråd. Att barnen ska kunna fråga om att få filma när de vill. Och det gör ju vissa redan. Då säger vi, ”ja men det är klart, gå du runt och filma.” Det ska vara tillgängligt, säger Katarina Klisanin.