Barnrättsarbete i fokus på Nicke Pings förskola
Här skapar barnen egna språkfrämjande lärmiljöer
På Maria förskola har barnen plötsligt ett helt rum tillägnat filmskapande. Här har pedagogerna fokuserat på språkfrämjande lärmiljöer och låtit barnen styra vägen dit.
En höstdag började barnen på storbarnsavdelningen att skriva en berättelse tillsammans. De lekte med ord, berättade målande och associerade fritt – i slutändan tyckte de att de hade ett filmmanus. I flera veckor efteråt har de velat skriva nya berättelser tillsammans.
Det var startskottet för vad som senare kom att bli ett filmrum på Maria förskola. Och ledde till lärdomar om hur barnen själva kan skapa sina språkfrämjande lärmiljöer.
– Vi påmindes om att detta först och främst är barnens miljöer och att vi inte ska avbryta barnen i deras processer, utan låta dem förlöpa så länge barnen behöver det. Här har barngruppen fått möjlighet att själv styra hur det ska se ut, vad de ska göra och vad det ska användas till, säger Dijana Mijatovic som är pedagog på Maria förskola.
Okodat material driver processen
Själva arbetssättet bland pedagogerna rimmar med det. Arbetssättet är tydligt präglat av en tilltro till barnens förmågor och en lyhördhet för deras intressen. Barnens delaktighet och inflytande har varit det som lett arbetet framåt.
– Vi snappar upp och observerar var barnen är, och då erbjuder vi det vi tror de behöver. Vi introducerar material, ger en liten push och sen backar vi tre steg för att låta barnen komma igång och utveckla det och göra det till sitt eget. De själva bestämmer riktningen och hur de vill styra det vidare. När det avstannar observerar vi igen och ser om vi kan behöva addera något nytt, säger hon.
Det nya menar hon kan vara okodat material, eller nya tankar och koncept.
– Trots att det är okodat material som är grunden är det ju ett overflow av sinnesintryck här, säger Dijana Mijatovic.
Hon syftar på hur filmrummet ser ut i dag. Rummet är mörklagt med ljusslingor som lyser upp längs väggarna. Här är en projektor igång och visar filmklipp som barnen själva varit med och gjort. Det är stopmotion-klipp gjorda av barnen utefter deras eget manus. På både golv och väggar är deras arbeten från språkundervisningen uppsatt och leken och kreativiteten är närvarande. I ena hörnet står kartonger som barnen omsorgsfullt klätt in i papper och staplat på varandra. Allt i rummet har ett tema och en betydelse som barnen håller vid liv.
På golvet går tejpade linjer i gult, grönt och rött. De barn som är i rummet just nu förklarar att de står för olika saker i barnens värld, en bilväg, tågräls, vatten…
Tidigare har de enligt Dijana Mijatovic också visat en medvetenhet kring den egna processen när de berättat att de gör en film om hur de gör en film.
Multimodala lärmiljöer
Dijana Mijatovic har tillsammans med kollegan och pedagogen Abeer Yousef guidat barnen i projektet och beskriver själv att de bara har stöttat barngruppen genom att följa deras intressen. I sin egen dokumentation har hon antecknat hennes och kollegornas lärdomar under tiden. Hon visar att där bland annat står: ”Vi märkte snabbt att vi pedagoger blev tillrättavisade när vi försökte rätta till något eller om vi skulle städa efter en dag”.
Det som såg ut som skräp eller rester av leken var i självaste verket leken som ännu pågick.
– Det var roligt att de var så engagerade men det blev också en påminnelse om frågan: varför är vi här?, säger hon och svarar själv på frågan:
– Jo, för att barnen ska upptäcka sig själva och sin omvärld. Och få de verktyg som hjälper dem att tolka sin omvärld. Vi vill utgå från en multimodalitet i hur barnen relaterar till sig själva och varandra, säger hon.
Hon syftar på att man kommunicerar med varandra på flera olika nivåer, allt från rörelser och blickar till estetiska uttryck som musik, bild och film. Och lika mycket som att tala och uttrycka sig ska man också lära sig lyssna och tolka. En språkfrämjande lärmiljö ska främja alla typer av språk och Dijana Mijatovic menar att syftet är att alla ska använda sin fulla potential.
– De mest etablerade sättet är att tala via talade ord, men många andra sätt finns, speciellt bland barn mellan 1-5 år, säger hon.
”Blev som barnen ville”
Pedagogernas avsikt var att jobba med berättelsen om Den lilla Prinsen men de blev istället påminda om vikten av barnens delaktighet och inflytande. Arbetet med berättelsen om den lilla prinsen sattes upp på väggen, men det var inte mycket mer än det som pedagogerna styrde över.
– Men det blev inte som vi ville utan som barnen ville, säger hon.
Filmmanuset blev ett filmrum, som blev en filmproduktion av en stopmotion-film, som sedan tog barnen till Barnens filmfestival där filmen visades under våren.
– Det kanske ska vara så – men blir så, säger hon och pekar med händerna i olika riktningar.
Dijana menar att en fälla är att man kan vara väldigt statisk och traditionell när det gäller lärmiljöer.
– Det finns en viss status quo i hur en lärmiljö ska se ut. Det ska ett vara fantasirum, ett byggrum, ett legorum, men vad händer sen då?, säger hon.
Nu har de just omvandlat ett fantasirum till ett skolrum efter att leken stagnerat. De såg inte hur de kunde utmana barnen vidare i leken och fångade i stället upp barnens lust att stava och räkna.
– I skolrummet förbereder vi barnen på övergången till skolklass, vi skriver, räknar och lyssnar på sagor. Det är ju faktiskt barnen själva som efterfrågar att lära sig stava och vill lösa enklare ekvationer. Sen sitter de här och leker skola själva, säger hon.
