Poesiprojekt på högstadiet väckte starka känslor

Mersad Hodzic, masterstudent vid institutionen för pedagogik, didaktik och utbildningsstudier vid Uppsala universitet, ville göra ett projekt som kombinerade offentlig konst och poesi. När Sarah Hederstierna, lärare i svenska, svenska som andraspråk och SO på Apelgårdsskolan, kontaktades tvekade hon inte.
– Det lät spännande och poesi och offentlig konst är inget som vi jobbat jättemycket med.

Björn Carnemalms skulptur “Ida hissar upp Emil”

Först läste de ett utdrag ur Astrid Lindgrens skildring av när Emil hissar upp Ida i en flaggstång, sedan såg de ett avsnitt av Olle Hellboms film och promenerade därefter och tittade på Björn Carnemalms skulptur “Ida hissar upp Emil”, ett offentligt konstverk några hundra meter från skolan. Tillbaka i klassrummet började de diskutera utifrån några frågor; varför var det Ida som hissar upp Emil? Diskussionerna kom att handla om strukturella orättvisor, löneskillnader och patriarkatet.
– Det väckte många känslor hos framför allt tjejerna i klassen., säger Sarah Hederstierna.

Efter att de som inspiration fått lyssna på en raptext var uppgiften att själva skriva poetiska texter om Ida och Emil.
– När vi planerade tänkte vi på att många elever uttrycker att de inte tycker om att läsa, men de kan samtidigt memomera en hel raptext utantill. De ser det inte riktigt som text. Utan text tycker de är en skönlitterär bok eller något man läser i läroboken. Så vi visade på olika sätt att jo, det här är också en text med ett budskap.

Starka känslor och personliga texter

Resultatet blev en samling ofta personliga texter. Mersad Hodzic sammanfattade vanliga teman i dessa: “världen är orättvis”, “ingen bryr sig om oss”, “Rosengård är ett gangsterområde”, “Rosengård är vackert”.
– Uppgiften väckte starka känslor och det blev väldigt bra, kanske hade det att göra med att det kom en ganska ung kille utifrån, med samma bakgrund (Mersad Hodzic, reds anm) som kunde möta eleverna. Det här med att man gjort tvärtom i konstverket, att det var Ida som hissade upp Emil, väckte något. Nu var det Emil som behövde vidga blicken, säger Sarah Hederstierna.

Nerifrån kollar hon på honom
Medans han hänger där uppe
13 meter från marken
Hon undrar vad han ser
Vad han tycker och tänker
Vad borde man tycka när man ser världen från ovan?
Ser han världen i svart och vitt?
Eller med nyanser av regnbågens alla färger?
Kille och tjej
Båda av samma ras
Uppkomna på samma sätt
Men ändå behandlas de så olika
Kan det vara så att killar får se regnbågens alla färger serverade på en tallrik
Och att det är tjejer som servar dem?
De säger att universum utvidgas hela tiden
Ändå står världen still
Ändå måste tjejer vakna dagligen för att försöka uppnå samhällets alla förhoppningar
Och ändå kan killar göra vad dem vill
Kanske kommer det en dag då killar och tjejer får se regnbågens alla färger
Universums alla ljus
På samma sätt
Lika lätt
Med samma förhoppningar
Och av lika anledningar
Kanske kommer det en dag då Emil och Ida kan se världen på samma sätt
Kanske kommer det en dag då världen äntligen börjar röra på sig

(Text av ”Sara”)

Det var valfritt, men några elever valde att läsa upp sina texter för klassen. Mersad Hodzic kom också tillbaka och reflekterade kring texterna tillsammans med eleverna. Det är annars få tillfällen där högstadieelever får chansen att skriva poesi inom ramen för svenskämnet.

– Nej och det är ju egentligen lite synd för jag tror att det är ett format som eleverna är väldigt bekväma med. Det är en väldigt fri texttyp, till skillnad från en novell eller krönika.

Förarbete bäddade för lyckat resultat

Att uppgiften landade så bra i klassen tror Sarah Hederstierna också har att göra med förarbetet.
– Att vi tittade på det här konstverket väckte känslor, skapade ett intresse och ett engagemang. Jag tror att om jag bara hade sagt att “nu ska vi skriva dikter” hade det inte funkat lika bra, men nu fanns det i ett sammanhang, det skulle handla om detta och det skulle vara i poesiform.
En positiv sidoeffekt av projektet är också att man får upp ögonen för sitt närområde på ett delvis nytt sätt.
– Dels har vi alla muralmålningar på husväggarna, dels skulpturer. Det är lätt att bli hemmablind när man går förbi detta varje dag. Vi reflekterar inte över det, men jag tror att vi kan bli mycket bättre på att ta tillvara på det, säger Sarah Hederstierna.

Läs uppsatsen ”13 meter från marken” här!