Barn programmerar – varför då?
Handledningens dimensioner i Ögonblicksforskning
Att ha handlett arbetslag i ögonblicksforskning har varit som att planera en äventyrsresa. Man planerar en rutt som ska leda till ett mål. På vägen till målet insåg man att resan inte blev som man planerat. Det har blivit snurrigt och skapat förvirring, ibland har jag och deltagarna behövt ta en omväg. Denna omväg har i slutet visat sig vara en väg som räddat oss från att falla ner i ett stup. När Vi tvingades ta en omväg, stötte vi på okänd kunskap som leder oss bortom horisonten och in på nya lärdomar. Vägen har både varit rak, krokig, haft viadukter och backar. Men efter att man trampat igenom en tuff backe får resan fart igen. Just idag är jag faktiskt framme vid ett av mina mål på vägen.
I min nya roll som handledare i ögonblicksforskning låg fokus på att skapa ett stort handlingsutrymme i de arbetslag som jag handledde. Framförallt har det handlat om att alla deltagarna skulle ha rätt till tid och rum under våren. Jag har handlett två arbetslag varav ett bestod av en tvillingavdelning på nio personer samt en traditionell avdelning på tre personal. I dessa arbetslag arbetar förskollärare, pedagoger och barnskötare. Under träffarna har det uppstått ett maktlandskap mellan deltagarna där deras roller ges olika positioner med varierande grad av makt över varandra. Förskollärarna har både mer reflektionstid som de kan använda för att förbereda sig inför träffarna och samtidigt har de en universitetsutbildning i ryggsäcken som ger dem en bättre förutsättning för att kunna analysera och reflektera över sina observationer. De är också de som ansvarar för utbildningens kvalitet och utveckling vilket ger dem en tyngd under träffarna. Barnskötarna å sin sida har upplevt sig stressade över att hinna med ögonblicksforskningen vilket kan ha lett till att de känt sig mer oförberedda och pressade under träffarna. Därför har behovet av att utjämna maktlandskapet varit en viktig del. För mig som handledare har det inneburit att stödja deltagare som fått lite talutrymme samt begränsa de som velat ta stor plats under träffarna.
Aktivt lyssnande och handlingsutrymme centrala delar i handledarrollen
De som tog stort handlingsutrymme hade en tendens att prata länge samt avbryta sina kollegors reflektioner för att få in sina perspektiv och tankar. Därför har jag använt mig av tidtagning för att alla ska få lika mycket utrymme samt påminna om handlingsutrymmet upprepade gånger. Vi har också samtalat mycket om vikten av aktivt lyssnade. Den respons jag fått från deltagarna är att när de lyssnar aktivt på varandra så har de lärt sig nya saker. Precis som deltagarna ger uttryck för så handlar aktivt lyssnande om att ta paus från sina åsikter en stund, vara nyfikna och visa genuint intresse för andra kollegors reflektioner. På så sätt får deltagarna ny kunskap av varandra.
“ Jag har lärt mig att inte bli rädd, säga det som jag tänker och ta min tid”
För de som tagit/fått lite handlingsutrymme har jag arbetat för att få dem att känna att deras tankar och reflektioner är lika mycket värda. Speciellt barnskötarna har upplevt prestationsångest inför träffarna och ville få min bekräftelse på att de hade svarat rätt. Mitt mål har varit att alla i gruppen ska känna sig bekväma med att ge och ta respons. Jag har arbetat mycket med att deltagarna fick provtänka och inte vara rädda för att säga fel. En insikt som en deltagare fick under våra träffar var att “inte bli rädd, säga det som jag tänker och ta min tid”. Under träffarna har deltagarna kunnat öppna upp och tala om känsliga saker som sin prestationsångest exempelvis. Genom detta förhållningssätt tror jag att det blivit lättare för deltagarna att bli ifrågasatta, släppa kontrollen och förklara hur de tänker.
Minska gapet mellan teori och praktik genom övningar
En av utmaningarna under våren har varit att stödja deltagarna att anknyta kursens begrepp med deras ögonblicksfrågor. För att deltagarna lättare skulle kunna koppla teori med praktik har de fått göra övningar som syftar till att förkroppsliga och konkretisera begreppen. När vi exempelvis haft en träff som handlat om relationell pedagogik så har deltagarna fått läsa in sig på teori, göra övningen “leda och bli ledd”, samtala om vad de behövde för att bli ledd och leda, sedan koppla de teoretiska begreppen till förskolan och deras ögonblicksfrågor.
Inför varje träff har deltagarna fått göra två observationer där de filmat sina ögonblick utifrån de frågor de ville sätta luppen på. Här använde de sig av observationsmallar där de skulle beskriva ögonblicket utan tolkning, reflektera över vad de sett och koppla det till kursens begrepp. Deltagarna tar sedan med sig ett av sina reflektioner med sig till träffen. Under träffen lyssnar de andra deltagarna aktivt på varandra och fyller i en responsmall som de utgår ifrån när de ger respons till varandra. Responsen syftar både till att utveckla varandra genom att ställa nyfikenhetsfrågan “vad skulle hända om” samt att lyfta varandra genom att säga vad ens kollega gjort bra.
Genom att koppla samman teori och praktik har deltagarna också kunnat zooma in och zooma ut på sina ögonblick. De har alltså kunnat se hur yttre faktorer har påverkat dem i deras möte med barnen. En deltagare såg att när avdelningen hade personalbrist så blev de enskilda mötena med barnen sämre. Då drog deltagaren paralleller till det nationella läget för svensk förskola där personalbrist och stora barngrupper är återkommande problem.
Ögonblicksforskning stödjer pedagoger att rikta blicken mot sig själva
I början upplevde deltagarna att det var läskigt att rikta blicken mot sig själva men under kursens gång har de visat på mod och gjort detta. Det är min uppfattning att ögonblicksforskningen har varit givande för arbetslagen att kunna öppna upp och våga filma sig själva, inte vara rädda för att göra något fel. För mig som handledare har det varit givande att se alla individuella processer. Alla har gjort sin egen resa och alla har fått syn på någon okänd kunskap hos sig själva. En deltagare berättade att genom sina egna reflektioner och respons från en kollega har hen ändrat sitt sätt att högläsa för barnen vilket fick positiva konsekvenser för högläsningsstunden.
Det allra viktigaste med hela denna resan är att alla deltagare har vågat lita på sina processer och genom det tagit steg mot att bli ännu mer professionella i sin yrkesutövning. Till hösten börjar ett nytt äventyr med fler modiga kollegor i område D3 som jag kommer handleda men det är ännu är en oskriven historia.
