”Flerspråkighet outnyttjad resurs i undervisning” 

Under sina 25 år som framför allt högstadielärare i svenska, franska och svenska som andraspråk i Lund mötte Cristina Nordman många flerspråkiga elever. När hon började fundera på hur dessa elevers språkliga resurser kunde användas i klassrummet slogs hon av att den relaterade forskning hon hittade mest handlade om nyanlända elever.

När Cristina Nordman så småningom tog klivet och själv började forska fångades hon av det transspråkande perspektivet, där eleverna uppmuntras att använda alla sina språkliga resurser för att lära sig och för att kommunicera. Att växla mellan olika språk beroende på vad som är mest effektivt i en given situation.

Viktigt med relationer

Det relationella har alltid varit viktigt för Cristina Nordman.
– Jag har alltid varit nyfiken på mina elever, att jag känner eleven och att eleven känner mig. Har alltid varit intresserad av vad vem eleven är, vad den kan och har med sig. Det borde ju vara så att man kan använda sig av de kunskaperna?

Med bland annat det transspråkande perspektivet kunde hon sätta ord på många av sina praktiska erfarenheter från åren som undervisande lärare och rent av se de delarna av sin yrkesbana i ett nytt ljus. Hon beskriver att hon själv varit en lärare som hävdat att “här i klassrummet pratar vi svenska så klart”.
– Jag fick liksom begrepp för mycket av det jag hade erfarenhet av och möjlighet att reflektera kring det.

Forskningsläget

Den internationella forskningen på området har varit väldigt inriktad på tvåspråkiga miljöer, där läraren och eleverna har båda språken; amerikanska och spanska är ett vanligt exempel. Cristina Nordman var istället intresserad av mellan- och högstadieelever som är födda i Sverige men som talar flera språk, samtidigt som läraren inte gör det.
– De använder sina olika språk överallt, fast inte i skolan. De transspråkar eller blandar sina resurser i hemmet, med vänner och på sociala medier. Men i skolan är det bara svenska och då var jag intresserad av att se hur flerspråkighet kunde vara en resurs även där, för deras kunskapsutveckling.

Hennes avhandling bygger på en aktionsforskningsstudie gjord tillsammans med fyra lärare i två klasser, i årskurs 6 och 7, i geografi och svenska som andraspråk. Under två år studerade de teorier tillsammans och planerade, genomförde och analyserade transspråkig undervisning.

Läs och ladda ner Cristina Nordmans avhandling här!

Pedagogiskt transspråkande

I sina studier har Cristina Nordman försökt ta reda på hur undervisningspraktiken för de här eleverna ser ut och hur den kan förändras med pedagogiskt transspråkande. Hon tittade tillsammans med de fyra lärarna till exempel på vilka transspråkande aktiviteter som går att använda sig av när man läser en bok på svenska och hur de kollaborativa samtalen, lärarnas lärande, kan kopplas till vad som händer i undervisningen. Och, inte minst, hur eleverna upplevde de här förändringarna i klassrummet.

– Eftersom det är en aktionsforskningsstudie så hade vi mycket tid för reflektion. Det var frågor på två plan; dels mina egna forskningsfrågor men också de mer praktiknära frågorna som baserades på de här lärarnas utmaningar och som vi arbetade med tillsammans; “hur kan jag använda elevernas språk i läsning av ämnestexter i geografi?”, till exempel.

Lärarnas frågor i fokus

Utifrån detta bedrevs arbetet i en spiral i olika faser, beskriver Cristina Nordman; planerade, agerade, observerade och reflekterade. Det viktigaste var att lärarnas egna frågor var i fokus.
– Det var deras behov, utmaningar, vilja att undersöka och förändra som var drivkraften i hela projektet.

När det gäller teorin använde de en förenklad version av Nancy Hornbergers modell för hur flerspråkig litteracitet ska kunna utvecklas i klassrummet, “Continua of Biliteracy”.
– Vi hade den hela tiden som utgångspunkt för att kunna se växlingar mellan olika språk, växlingar mellan vardagsinnehåll och ämnesinnehåll, hur vi skulle få igång de rörelserna.

– Så vad visade sig vara framgångsrikt i klassrummet?
– Det handlar väldigt mycket om hur läraren ser på eleverna och förhållningssättet till språk och kunskaper. Enspråksnormen är så otroligt stark, så lärarna måste få reflektera kring den i en grupp. Det går inte att göra som en slags metod; tror du inte på det så funkar det inte. Man måste organisera för det, det kan vara enkla saker. När man öppnar upp för andra språk än svenska i klassrummet händer det någonting med språkens status.

Arbetade i språkgrupper

Cristina Nordman berättar att flera elever i studien till en början var skeptiska till att använda till exempel sin arabiska. Där hade lärarna en viktig uppgift att förklara varför de plötsligt skulle tala flera språk i klassrummet. En ganska stor del av avhandlingen tar upp arbetet som gjordes med språkgrupper. Där sitter de tillsammans som har samma förstaspråk och diskuterar någon fråga utifrån samtalsstrukturen EPA. Det kunde till exempel vara öppna frågor inför läsningen av en ämnestext i geografi som de skulle diskutera på sitt förstaspråk; i ena klassen handlade det om hela 16 språk – till exempel turkiska, albanska, pashto, somaliska och urdu.

– Läraren gav eleverna förtroende; de organiserade för de här samtalen, möblerade för det, gav det tid, förklarade, motiverade, trädde själv tillbaka och lämnade över kontrollen till eleverna, för att sedan ta upp diskussionerna efteråt i helklassamtal.

Blandade reaktioner

Bland eleverna var reaktionerna blandade.
– Vissa kunde inte se poängen med att prata om ämnet på andra språk än svenska, medan andra sa att nu pratar vi om sådant hemma som vi inte gjort innan. En elev sa, “nu är jag hel”. “Nu fattar jag det både på albanska och svenska”. Det säger rätt mycket om hur mycket identiteter också ligger i det här med språket, säger Cristina Nordman.

Det handlar inte om att värdera flerspråkigheten som en mer värdefull resurs än svenska, utan se det som ett värdefullt komplement.
– Det är en av de stora missuppfattningarna om transspråkande. Den andra är att läraren måste kunna alla språk som talas i klassrummet, så är det inte.

Förutom att ge en djupare ämnesförståelse menar Cristina Nordman att det pedagogiska transspråkandet är identitetsutvecklande.
– Att hela jag får vara med, att det räknas. Läraren öppnar ju upp för elevernas bakgrunder, att de till exempel kan få berätta om sina tidigare skolor, får vara stolta och tillföra något till undervisningen.

Lärarnas inställning viktig

Förutom att skapa goda praktiska förutsättningar i klassrummet för transspråkandet, som att möblera för språkgrupper, återkommer Cristina Nordman till lärarnas inställning som avgörande för att flerspråkigheten verkligen ska bli en resurs.
– Om läraren fortsätter som de alltid gjort, att vara tillgänglig, då bryts möjligheterna när eleverna lockar in läraren i diskussionerna. Då blir det naturligtvis på svenska igen. Som lärare är man van vid att ge mikrostöttningar. Hur de ger instruktioner spelar roll, var de befinner sig fysiskt. Jag pratar mycket om lärarnas mod; för de släpper ju på kontrollen när de inte vet vad eleverna diskuterar i grupperna. De kan inte ha kontroll i språkgrupperna och det är inte heller meningen.

En annan viktig lärdom är att låta studiehandledaren inta en mer aktiv roll och att hen får vara i planeringsarbetet tillsammans med ämneslärarna.
– Finns det någon “aha-upplevelse” som varit särskilt stark under de här studierna?
– Att det faktiskt går att bryta den här starka språknormen. Jag hävdar å det bestämdaste att det inte var samma spårkliga norm i klassrummet i slutet av projektet som i början. Språken hördes. Det fanns andra sätt än svenska att uttrycka sina kunskaper på. Och det är ju rätt stort egentligen.