Digitaliseringens paradox – när skolan vill framåt, men står still
Ankorna står för mer än bara lek, de står för gemenskap och glädje, för att vi skrattar tillsammans. Förhoppningsvis kan jag inspirera fler att våga gå från informationsmöte till ett aktivt föräldramöte.
När föräldrarna kom in i klassrummet började vi som vanligt med att de fick leta upp brevet från sitt eget barn. Det här momentet har jag haft på alla mina föräldramöten sen jag blev lärare för 13 år sedan. Det öppnar för dialog, stärker samarbetet och blir för många en stund då tiden stannar, ett ögonblick då de får möta sina barns tankar och hälsningar i det skrivna.
Men den här gången var det inte ett vanligt föräldramöte. Det var mitt första möte med en årskurs 6, och på agendan stod betygssystemet. Hur pratar man om betyg på ett sätt som inte reducerar allt till bokstäver, matriser och nivåer? Hur gör man det till en dörr in till något större, skolans och livets verkliga uppdrag?
Jag bestämde mig för att göra något annorlunda. Jag satte mig ner i min högläsningsfåtölj, den där stolen där så många berättelser fått växa fram tillsammans med eleverna. Där började jag läsa högt. Inte ur en lärobok, utan ur något som påminde oss om det mänskliga, elevernas känslor under en vanlig skoldag. Små vardagliga utmaningar som formar dem mer än vi ofta förstår. Sedan läste jag upp några utav deras tankar och känslor inför att få sina allra första betyg.
Föräldrarna fick varsin whiteboardtavla och skrev ner vad de trodde att just deras barn kände inför att få betyg. När jag sedan läste upp elevernas egna svar blev det en stund av stillhet. Ett möte mellan förväntningar, oro, stolthet och mod. Många log, några blev berörda, och jag tror att alla kände tyngden i orden.
När vi hade lyssnat på barnens röster så var det dags att prata betyg. Det blev en bra dialog och vi pratade om hur vi kan stötta och leda eleverna från fokus på vilket betyg och istället träna eleverna i att tänka ”Vad är det jag behöver utveckla/träna för att komma till nästa nivå?”, som en del av lärandet. Det är också förberedande för högstadiet att eleverna vågar fundera och ta reda på just det. För vi lärare ska kunna ge ett tydligt svar, oavsett matris och nivå.
Innan mötet hade eleverna även diskuterat fram några frågor kring nätet och skärm. Föräldrarna fick återigen använda sin whiteboard och svara på frågorna. De fick frågan om de trodde att deras barn skulle berätta om de blev utsatta/såg något på nätet som inte kändes bra i magen. Jag ville att frågan skulle väcka tankar, och det tror jag absolut att det gjorde. Eleverna som just nu går i åk 6 svarade nästan alla att de skulle berätta för sina föräldrar, föräldrarna svarade detsamma. Det var tydligt att det finns en fin dialog mellan barn och vuxna, men det är ju också just därför vi måste våga prata om det. För statistik visar att när elever blir äldre så väljer de att inte längre berätta. Därför behöver vi hjälpas åt att rusta våra elever och ungdomar för ett liv på nätet redan nu.
När vi var klara med själva mötet var det så klart dags för mig att visa elevernas challenge för föräldrarna. Jag tänkte ju direkt att eleverna som vanligt skulle välja en låt från Just dance men nope, denna gång ville de göra något nytt. Eleverna valde Mannequin Challenge som går ut på att alla ska stå helt stilla under tiden någon filmar runt i klassrummet. Det blev succé, eleverna var så nöjda med resultatet och tänkte att detta blir svårt för föräldrarna att slå. Kommer de ens att våga?
Jodå, föräldrarna vågade. De gick verkligen all in och plockade snabbt fram det som fanns tillgängligt, en torso, cowboyhatt, rastvästar, fotbollar, roliga glasögon, mobiler och annat, saker som vi annars använder när vi har rollspel. De gick in för det minst lika mycket som eleverna gjort och de samarbetade och diskuterade snabbt fram hur de skulle agera i videon. Någon stod på händer, några tog selfies . En blandning av allt möjligt kul. Och vet ni vad, föräldrarnas video blev lika bra som elevernas! Jag gissar att många blev nyfikna nu? Då kan jag meddela att videon snart går att se på min instagram (pedagogtanten). Till er föräldrar, ni är fantastiska och jag är glad att jag lyckades plocka fram ert barnasinne för en stund.
Jag valde att avsluta mötet med postitlappar. Under tiden som föräldrarna skrev en peppande hälsning till klassen, spelade jag upp en dikt inläst och skriven av en elev i klassen. Dikten gick rakt in i mitt lärarhjärta och den berörde även föräldrarna.
Ibland får jag frågan: ”Men hur kan du tvinga föräldrarna att göra sånt här?” Svaret är enkelt: jag gör det inte. Jag skulle aldrig tvinga någon. Men genom att öppna dörren till barnens vardag på ett lekfullt och nyfiket sätt vill de själva kliva in. Det skapar gemenskap. Det bygger relationer. Och det visar att vi gör det här tillsammans för elevernas välmående.
Eleverna är också förväntansfulla inför föräldramötena. De vet att deras föräldrar får en liten utmaning, och dagen efter frågar de med tindrande ögon: ”Hur gick det för våra föräldrar?” På så sätt blir föräldramötena inte längre bara de vuxnas angelägenhet, de tillhör barnen också. Föräldrarna ger ofta feedback efteråt. Någon berättar att de uppskattade perspektivet, en annan säger att de tog med sig tankarna hem. Att samtalen fortsatte även där. Kanske handlar det inte i första hand om upplägget, utan om att detta är jag som pedagog. Det här är min väg att möta både elever och vårdnadshavare, med relationer och med hjärtat.
Den här gången hann vi dessutom prata om något större än både betyg och matriser nämligen psykisk hälsa. Hur vi kan stötta våra barn när de nu ska få sina allra första betyg. Hur vi kan skapa rum där de vågar prata om det som känns svårt.
Skolverket påminner oss om att betyg spelar en viktig roll som vägledning inför framtiden men också att de kan påverka elevers psykiska hälsa. Forskningen visar att betyg både kan fungera som motivation och som källa till oro och stress. Därför behöver vi vara varsamma med hur vi pratar om och använder betyg, så att de får bli ett stöd i elevernas lärande och självbild, istället för enbart en stress.
För mig är just detta den största vinsten att föräldramötet blev en ingång till samtal om välmående, självkänsla och tillit. För skolan är, och måste alltid vara, mer än kunskap och resultat. Den måste vara en plats där vi tränar mod. Där vi får misslyckas och resa oss igen. Där vi lär oss att tro på oss själva och på varandra. Där vi växer , inte bara till elever, utan till människor. Så ja, betyg är en del av skolan. Men de får aldrig vara hela bilden. Det är elevernas liv, drömmar och framtid som vi tillsammans förvaltar. Och på vägen dit får vi inte glömma att också gömma en och annan anka. Föräldramöten kan vara så mycket mer än information om schema, läxor och rutiner. De kan bli ögonblick av värme, gemenskap och igenkänning. De kan påminna oss om varför vi är här, för barnens skull.

När allt var över och jag skulle packa ihop gick förlarmet. I paniken hade jag glömt nycklarna i klassrummet. Men lösningen kom cyklande, en snäll förälder med lådcykel skjutsade mig. Den där cykeln som jag annars skjutsat många av mina förebilder i, fick nu bli min egen räddning. Tack för att ni är lösningsfokuserade och tillsammans fixar vi allt.
Kapitel 1 – Skolans värdegrund och uppdrag
Kapitel 2 – Övergripande mål och riktlinjer