När elevernas engagemang blir drivkraften

När David Gelebo på Malmö latinskola ska beskriva sina drivkrafter som pedagog kommer han in på Paulo Freires “De förtrycktas pedagogik”. Freire pratar om två typer av undervisning; en “bankundervisning” där läraren fyller på de passiva elevernas kunskapsbank och en mer “frigörande pedagogik” där eleverna blir mer aktiva och kritiska i sin egen lärandeprocess.
– Där knyter man faktiskt an till att det vi gör hänger samman med elevernas liv; det tycker jag är väldigt intressant och inspirerande att försöka jobba med.

Hållbar utveckling ett gymnasieämne

David Gelebo är lärare i samhällskunskap, historia och – förstelärare i hållbar utveckling. Ja, det är faktiskt ett gymnasieämne sedan drygt tio år. Just nu undervisar han i kursen politik och hållbar utveckling, som tar upp både de sociala, ekonomiska och egologiska aspekterna av hållbarhet. Som relativt nybliven lärare drev han en studiecirkel kring hållbar utveckling med material från Skolverket.

Han fastnade särskilt för att arbeta med olika former av demokratiskt deltagande i ett på flera plan värdeskapande lärande.
– Ett av begreppen var agens; att eleverna känner att det vi gör har ett syfte och att de kan bidra med någonting själva. Att inte bara vara en passiv mottagare av kunskap utan också vara en aktiv del i att skapa ny kunskap och att göra någonting med kunskapen. Det tycker jag har varit lite av en röd tråd under mina år på Malmö latinskola, säger han och tar elevernas modellbygge i foamboard och kartong framför oss som exempel.

Byggt hållbara stadsdelar

Det är ett av exemplen på hållbara stadsdelar som årskurs tre-elever byggt i Politik och hållbar utveckling. I ett samarbete med miljöförvaltningen och stadsbyggnadskontoret gör David Gelebo, kollegan Ulrika Nordh Filipov och eleverna ett par stadsvandringar varje år där de tittar på områden som är under utveckling i stan, till exempel Sege park, Nyhamnen och Augustenborg med sina gröna tak. De har också besökt Hamburg flera år i rad, med fokus på nybyggda Hafencity.

– Samtidigt som vi gör detta har vi också föreläsningar eller genomgångar och vi tittar på rapporter och planer och sånt där och vi pratar mycket hållbarhetsbegrepp utifrån det sociala, ekonomiska och ekologiska. Sen får eleverna ett case, en påhittad stadsdel som ska göras om av en påhittad kommun. Men allting är ju väldigt, väldigt likt Malmö.

Social hållbarhet

Scenariot kan vara en stad som växer jättemycket; man måste få fram fler bostäder på ett hållbart sätt och man vill inte återupprepa gamla misstag med trångboddhet och segregation. David Gelebo berättar att det för ett par år sedan faktiskt blev skarpt läge, då miljöförvaltningen ändrade lite av sin plan för Nyhamnen efter att eleverna inkommit med kritik kring den sociala hållbarheten.

– Eleverna sa wow, vi har varit med och påverkat! Det är ett exempel på hur man kan sträcka ut handen och höra av sig till förvaltningar eller andra aktörer och säga att vi vill göra någonting. De tycker bara det är kul.

Efter ett projekt med ett modellbygge brukar eleverna ha vernissage för förvaltningarna där de får berätta vad de gjort och hur de tänkt.
– De ska inte bara berätta för mig som lärare vad de gjort; helt plötsligt blir det lite mer verkligt. Jag skulle argumentera för att det skapar en viss agens, att du ska berätta för en okänd människa som faktiskt är expert på de här frågorna. Och så får du feedback. Själva bedömningen blir att vi sätter oss ner med eleverna i tvärgrupper och pratar om helheten; hur tänkte ni i gruppen, vad fick ni för feedback och vad tänker du om det?

Processen i fokus

Här är det processen snarare än slutresultatet som är i fokus; det är reflektion och utvärdering framför faktafrågor.
– Det är klart att du måste använda vissa begrepp och faktakunskaper när du berättar, men du måste framför allt motivera vilka saker man valt ut och valt bort, säger han och funderar vidare:

– Jag har grubblat på undervisning och bedömning generellt i många år; hur bedömer vi, kommer eleverna ens ihåg vad de har gjort på ett prov veckan efter? Det tycker jag är väldigt problematiskt. Vi är faktiskt här för att lära, för att man ska ha kunskap ut i samhället, inte bara för ett betyg. Och självklart kanske man inte kan komma ihåg precis allt. Men kan vi skapa former och ett didaktiskt upplägg, en pedagogisk tanke kring det.

– Ni lägger tre-fyra månader på ett sånt här projekt. Hur bemöter du kritik om att det här arbetssättet tar mycket tid?

– Det stämmer, vi har ju lyxen att ha en kurs just kring hållbar utveckling. Samtidigt kan man göra många av de saker vi gör fast i mindre format och snabbare.
Han beskriver ämnets status i dagens skola som ganska låg och hållbar utveckling som lite bortglömt, men lyfter också många exempel på vikten av att som lärare hålla i och hålla ut.

– En elev sa i början av kursen att hon inte var ointresserad av frågorna, men att hon kunde det där redan; “hållbarhet är någonting som ni lärare har tjatat om sedan mellanstadiet”. Jag blev lite paff, jag trodde att vi skulle få någon slags “Greta-effekt” hos många elever; “de tar våra framtidstankar på allvar”. I början märkte jag ett ganska stort ointresse, lite pust och stön, himlande med ögonen. Men det jag upptäckt är att det är så i en månad eller två. Sedan vänder det; den här tjejen sa mot slutet att det var en av de mest intressanta och roligaste kurser hon läst på gymnasiet. Att de gjorde någonting på riktigt, inte bara satt i skolbänken och tog emot information om olika teorier och begrepp. Det var någonting annat.