Digitaliseringens paradox – när skolan vill framåt, men står still
– Jag hade aldrig kommit in på gymnasiet. Inte en chans. Det allra viktigaste när du är ny i Sverige är att få studiehandledning på modersmålet i skolan, säger Saffa Hayani utan att tveka.
Saffa och Rawaan Hayani är systrar. De kom till Sverige från Irak under den stora flyktingvågen 2016. Allt var främmande för dem, språket, landet, människorna och kulturen.
Saffa är äldst av systrarna och började sexan i en förberedelseklass på Hermodsdalsskolan i Malmö och Rawaan blev placerad i årskurs 3 på samma skola.
– Allt var svårt för mig. I Irak var jag duktigast i klassen. Jag kände mig sig så dum på grund av språket. Jag förstod ingenting och kunde inte utrycka mig på svenska, säger Saffa.
Hon berättar att det var svårt att skapa nya vänner. Barn som är födda i Sverige har engelska med sig och läst det länge i skolan. Engelskan var ingen väg för Safa att få svenska vänner eftersom hon inte hade språket med sig från Irak.
När jag frågar om hon inte lärde sig svenska under tiden hon gick i förberedelseklass tittar Saffa på mig och ler.
– Vad tror du? Alla i min klass kom från arabiska länder. Vi pratade arabiska med varandra. Det var det språk vi kunde utrycka oss på, säger Saffa.

Saffa gick ut årskurs 6 med F i betyg i alla ämnen. Rawaan var till skillnad från sin syster inte särskilt intresserad av skolan. Hon var ingen mönsterelev i skolan i hemlandet. Det blev inte bättre i Sverige. Hon beskriver sig som en lat, omotiverad elev med många svårigheter i skolan och utåtagerande i sitt beteende.
– Jag var skitjobbig och hade många utmaningar med mina lärare. Jag öppnade dörren till klassrummet, gick in och lämnade lektionen efter fem minuter. Jag kunde inte koncentrera mig. Jag kände mig inte bekväm och jag upplevde aldrig att lärarna förstod mig eller tog hänsyn till min situation. De kanske de gjorde, men jag upplevde det inte så, säger Rawaan.
Raawan fick gå om årskurs 3 istället för att gå vidare till fyran. Men sen hände det något för bägge systrarna som blev början till en resa som skulle ta dem långt från var de var i början i det nya landet. De fick studiehandledning på sitt modersmål en timme i veckan Då hade Safa varit i Sverige i ett år och börjat sjuan.
– Tänk dig, jag fick en studiehandledare som pratade mitt språk och kunde förklara för mig vad jag skulle göra under en lektion. Jag kunde utrycka mina tankar. Sen blev det lättare och lättare med svenskan, säger Saffa.
– Även om det bara vara en timme i veckan kan jag verkligen säga att lektionerna med min studiehandledare Reeman* var stammen jag klättrade på. Hon trodde på mig, när jag själv tvivlade, säger hon.
Saffa fick studiehandledning i tre år och lärde sig under den tiden att utveckla skolspråket, ämnesspecifika ord och studietekniker som hjälpte henne att lyckas i skolan.
Hon minns tillbaka till tiden när hon gick i åttan och hade prov i geografi. Det var ett ämne hon inte tyckte om och som hon aldrig fick bra betyg i. Hon pluggade inför provet med sin studiehandledare.
– Jag fick mycket bra betyg och min SO-lärare var väldigt stolt över mig. Jag såg ljuset i tunneln, jag klarar det, allt går om jag kämpar, säger hon.

Rawaan säger att hennes aggressivitet handlade mycket om att hon kunde så lite svenska och hade svårt att uttala vissa bokstäver. När hon började med studiehandledning började hon känna självförtroende och att hon faktiskt kunde lära sig och utveckla sig.
– Jag fick hjälp med de minsta detaljerna i min skoldag. Jag kunde inte skilja mellan B och P. Det var jättesvårt. Till slut förstod jag och jag tränade om och om igen på att uttala bokstäverna, säger Rawaan.
Bägge systrarna återkommer till hur viktigt det är våga tro på sig själv. Rawaan hade studiehandledning i svenska och matte, ett ämne hon hade svårt för men som hon senare fick godkänt i mycket tack vare lektionerna i studiehandledning.
När hon gick ut åttan hade hon godkänt i alla ämnen. I de nationella proven i årkurs 9 gick det riktigt bra.
– Mitt kämpande gav resultat. Jag kom in på vård- och omsorgsprogrammet på gymnasiet, säger Rawaan.
Med hjälp av studiehandledningen fanns sig Saffa och Rawaan tillrätta i skolan.
– Jag känner andra elever som haft studiehandledning. De säger samma sak. Det betydde mycket för dem. Det är en erfarenhet du kan använda sig av. Du får verktyg att själv kunna lösa uppgifter och studera på egen hand, säger Safa.
När språket inte längre var ett hinder för Saffa och Rawaan började de se svenska filmer för att lära sig ännu mer svenska och de fick nya kompisar. De pratar svenska hemma eftersom deras mamma vill bli ännu bättre på språket. Systrarna har olika personligheter. Men de har flera saker gemensamt. De är sprudlande, fyllda av livslust och framtidstro.
Saffa är idag 21 år och har gått ut vård- och omsorgsprogrammet. Hon jobbar som undersköterska samtidigt som hon kompletterar NO ämnena på gymnasienivå. I vår ska hon söka in på det fem år långa utbildningen till att bli apotekare.
– Det är min dröm. Jag har velat det ända sen jag liten, säger Saffa.
Rawaan har hunnit bli 18 år och i vår är det hennes tur att ta studenten. Hon tänker studera vidare på en gång och satsa på att bli sjuksköterska. Det hon brinner för allra mest är bli designer.
– Hon är jätteduktig på att designa kläder, säger Saffa.
– Jag ska göra både och. Utbilda mig till sjuksköterska och designer. Det finns många möjligheter, säger Rawaan.
*Reeman Akily är förstelärare på Språkcentralen och modersmålslärare och studiehandledare i arabiska.