Så skapar vi klassrum där fler röster hörs

Egentligen är det inte de självsäkra volontärerna som jag vill diskutera frågan med. Det är snarare den stora tysta massan. Förstår de min fråga? Vad har de med sig efter gårdagens lektion? Vad kunde blivit bättre? Det här inlägget vill jag tillägna alla de röster som ofta inte hörs i klassrummet men som vi alla behöver och vill veta mer om.

Ändra samtalsmönstren, öka interaktionen

Wiksten och Kindenberg (2015: 23-24) i Språkutvecklande SO-undervisning: strategier och metoder för högstadiet föreslår att vi istället ska ändra samtalsmönstren i klassrummet för att öka interaktionen. Som ett alternativ till scenariot ovan så kan man låta eleverna parvis gå igenom material från förra lektionen, till exempel anteckningar, texter eller bildspel, och sammanfatta de tre viktigaste sakerna som de lärt sig samt tre frågor som de vill få förtydligat eller veta mer om. Som avslutning kan de sitta tillsammans med ett annat par och jämföra sina punkter.

Här flyttas fokus från läraren till eleverna. Eleverna blir aktiva när de får bedöma sitt eget lärande, ställa frågor och använda olika strategier för att avgöra vad de kan. Cummins (2017:236, 242) i Flerspråkiga elever menar att detta främjar elevernas syn på sig själva som lärande människor.

Ge alla elever möljlighet att svara

Men ibland behöver vi snabbt få en överblick om vi har ägnat ett visst ämne tillräckligt med tid eller om vi behöver vidare repetition. Att slumpa elevsvar med hjälp av glasspinnar ger möjligtvis ett lite bättre svar än att låta de självsäkra eleverna få räcka upp handen på eget bevåg. Men det ger knappast en heltäckande bild av klassens behov av lärande. William och Leahy i Handbok i formativ bedömning (2015:102-106) rekommenderar att vi istället låter alla elever svara samtidigt och bedömer åt vilket håll lärandet ska gå i realtid. Det finns digitala omröstningssystem men det funkar också bra att laminera A5-papper och ge varje elev en uppsättning på två till fyra kort. Antingen röda och gröna, sant och falskt eller så kan fyra kort visa alternativen A, B, C och D. Känns det meckigt med kort kan eleverna använda fingrarna eller händerna. För att undvika att eleverna tjuvkikar på varandra kan man be dem blunda eller lägga pannan i bordet.

En cool fördel med just denna teknik, att låta alla elever ta ställning och svara, är att det gynnar eleverna att göra fel hellre än att inte svara alls. Det kallas för hyperkorrektionseffekten. När eleverna behöver svara på frågor, skapas känslan av delaktighet och ansvar inför svaret vilket i sin tur leder till att man minns det längre. När man behöver ta ställning till något och sedan får reda på om det är rätt eller fel ökar dopaminnivån i hjärnan. Det är även en viktig faktor för datorspelens attraktionskraft. Problemet är att elever ofta tenderar att tycka att det är lättare att göra fel i ett datorspel än i klassrummet. Detta innebär att vi har ett stort ansvar att skapa en lärmiljö som tillåter fel och misstag. Att toppen av isberget, vinsten, framgången, det rätta svaret när man räcker upp handen just bara är toppen. Att det snarare är allt hårt slit, misstagen, motståndet och försöken som skapar de verkliga framgångarna.

Sammanfattning

För att alla röster ska komma till tals i klassrummet bör vi sammanfattningsvis tänka på följande:

• Flytta fokus från dig själv som lärare till eleverna
• Låt eleverna presentera sina svar för varandra så att fler kommer till tals
• Använd papper eller digitala omröstningssystem för att se till att alla elever svarar på din fråga
• Skapa ett klassrumsklimat där det är okej att göra fel