Nu närmar sig Eid – hur förberedd är din skola?

Jag är inte muslim. Jag har inga egna erfarenheter av att fasta under Ramadan. Kanske borde jag därför inte uttala mig. Men jag väljer att göra det ändå. För i mitt arbete möter jag många muslimska barn. Mina kollegor, mina vänner, deras barn – alla bär de på erfarenheter som jag inte vill vara okunnig inför.

Att våga fråga för att lära

Jag har ställt många frågor genom åren. Nyfikna frågor. Klumpiga frågor. Dumma frågor. För hur ska jag annars förstå? Och det jag lärt mig vill jag dela vidare. Inte för att jag sitter på alla svar, utan för att jag tror att vi måste våga samtala om det som är obekvämt. För i samtalen finns nyckeln till förändring.

På Barnombudsmannens hemsida kan man läsa om barnkonventionens artikel 14: ”Staten ska respektera barnets rätt till tanke-, samvets- och religionsfrihet. Föräldrarna ska ge barnet ledning när hen utövarsina rättigheter.” En av nio artiklar som slår vakt om barnets demokratiska rättigheter. Men hur ser det ut i praktiken?

Förra året intervjuade jag barn i olika åldrar om deras upplevelser av Ramadan i skolan. Som så ofta när man frågar barn blev svaren både kloka och avslöjande. De berättade om känslan av att varaifrågasatta. Om lärare som baserade sina uttalanden på antaganden och fördomar snarare än kunskap. Om hur Ramadan gjordes till ett problem istället för en möjlighet.

”Varför kan inte skolan anpassa undervisningen under Ramadan på samma sätt som man gör kring jul och påsk?” undrade de. ”Varför får vi pynta och varva ner inför en kristen högtid, medan vår högtid möts avtystnad eller misstänksamhet?” ”Vi behöver mer än bara tillåtelse att vara lediga.”

När jag frågade barnen om vad som är det svåraste med Ramadan under skoltid, kom svaren snabbt. Och det handlade om något så grundläggande som rätten att lyckas i skolan.

”Vissa år har de lagt de nationella proven under Ramadan”, berättar en elev. ”Det är väldigt svårt för de flesta att koncentrera sig. Många av oss bryter fastan för att inte riskera att få sämre betyg.”

För den som aldrig fastat kan det vara svårt att förstå. Det handlar inte bara om att avstå från mat och dryck. Det handlar om en kropp som går på tomgång, en hjärna som arbetar utan sitt vanliga bränsle. Attunder de villkoren prestera på nationella prov – som dessutom ofta sträcker sig över flera timmar – är en orimlig begäran.

MH, 14 år, har flera förslag på hur skolan skulle kunna tänka annorlunda:
”Vi skulle kunna ha kortare dagar, förenkla vissa lektioner. På gymnastiken behöver vi inte ha de svettigaste aktiviteterna när vi inte kan dricka vatten.”

Barnens röst: när musiken blir ett hinder

För många barn handlar Ramadan om mer än att avstå från mat. Det är en andlig praktik som innebär att fasta från yttre intryck och distraktioner. En pojke berättar:
”För att komma närmare Gud ska man inte heller lyssna på musik under fastan.”

Han hade tur en gång. En vikarie lyssnade när han förklarade varför musiken på gymnastiken blev ett problem, och gick med på att stänga av den under Ramadan. När den ordinarie läraren kom tillbaka var musiken tillbaka den med. Eleven blev återigen osynliggjord i sin religiösa praktik. En påminnelse om hur sårbart ett barns utrymme att vara sig själv kan vara – när det är upp till enskilda vuxnas välvilja istället för en genomtänkt, likvärdig praxis.

”Det är inte enkelt”

Isak, 11 år, beskriver en annan sida av vardagen:
”De som inte fastar tror att det är enkelt, men ibland är det svårt. Vi har inte samma energi, du behöver vara extra stark för att vi blir tröttare och har mindre ork. Det är också jobbigt när ens klasskamrater äter godisframför en eller pratar om hur god maten var efter lunchen.”

De flesta barn jag pratade med önskar att deras lärare och skola hade mer kunskap. De uppskattar nyfikna frågor – men det finns en baksida. När det blir barnens uppgift att undervisa vuxna, om och om igen, kan det bli tröttsamt. Särskilt när frågorna bottnar i stereotyper om vem som är muslim och hur en muslim ”bör” vara. ”Det blir som att vi ska utbilda våra lärare”, säger en elev. ”Och ibland orkar man inte. Särskilt inte när de ändå inte verkar förstå.”

Tryggheten i att bli sedd

Alla barn jag intervjuat vittnar om samma sak: det är stor skillnad på skolor och klassrum där rektorn eller läraren själv är muslim. Där finns en självklar förståelse. En skola i Stockholm har till exempel ett rum för meditation, stillhet, bön, reflektion avsett religion – något barn lyfter som är oerhört viktigt.

”För att fastan ska gälla behöver vi få be våra böner”, förklarar en elev.

När läraren är muslim upplever barnen att de kan dela hur det går, hur de mår. De får stöd i en miljö där deras religion och identitet respekteras. Där behöver de inte förklara allt från början. Där blir de seddasom hela människor.

En stolthet mitt i utmaningen

Trots svårigheterna lyser stoltheten igenom. En flicka beskriver Ramadan som en möjlighet ”att vara den bästa versionen av sig själv”.

Azan, 12 år, fyller i:
”Man är extra snäll, och vi tänker på dem som är fattiga och hemlösa och försöker sätta oss in i deras skor.”

För många barn är det första året de fastar. En del har förberett sig genom att successivt öka antalet dagar – några helger, en dag i veckan – i samråd med sina föräldrar. För de som sportar på fritiden är det en extra utmaning. Men ingen av dem uttrycker ånger. Bara en längtan efter att få göra sin fasta på sina egna villkor, utan att det ska bli ett hinder i skolan.

Barnens egna tips till skolan

När jag frågar vad de skulle vilja att lärare och skolor tänkte på för att alla barn ska känna sig inkluderade, blir listan både konkret och klok:
”Jag önskar att vår skola planerade in ramadan, på samma sätt som när de anpassar lektionerna och skapar mysig stämning kring jul. Det är ett annat tempo, vi pysslar, tittar på film. Tänk om vi även gjorde det den sista veckan eller sista dagarna innan ramadan avslutas. Det skulle betyda jättemycket.” – Norah, 16 år

Och från andra barn:
”Lärarna behöver mer kunskap om minoritetsgrupper. Skolan borde känna till diskrimineringslagen.”

”Ramadan påminner mer om påsken – man fastar, det är en inre resa och vi försöker vara bättre människor.”

”Planera bättre! Nationella prov, gymnastik, hemkunskap – tänk på att vi är tröttare, har mindre energi och är mer kinkiga.”

”Skapa mysigare stämning, framför allt de sista dagarna. Fråga mer, ställ nyfikna frågor till oss – men ta också reda på kunskap själv.”

”Tvinga oss inte att sitta i matsalen. Ge oss ledighet för Eid utan att göra en stor grej av det.”

”Vi behöver dra oss undan, vara mindre sociala. Respektera det.”

Och kanske det viktigaste av allt, från en av de äldre eleverna:
”Det handlar inte om att vi vill ha specialbehandling. Det handlar om att vi vill bli sedda som vi är. Med samma rätt att vara här, att lyckas i skolan, att få vara muslimer utan att det ska vara ett problem.”

Föräldrarna: ”Vi vill ju samarbeta”

I år vände jag mig till vuxna. Lärare, vårdnadshavare, vänner – alla muslimer, med rötter i Asien, Mellanöstern och Afrika. Frågan var densamma: Varför bjuder inte skolan in till samtal?

”Vi skulle kunna svara på frågor”, sa en pappa. ”Olika muslimer praktiserar på olika sätt, olika familjer har olika traditioner. Vi skulle kunna bidra med kunskap, vi skulle kunna samarbeta.”

Istället skickas brev hem inför Ramadan som upplevs kränkande. Brev som antyder att muslimska föräldrar inte förmår ta hand om sina barn. Brev som tolkar koranen och talar om hur man bör göra. Subtilapikar, som en mamma uttrycker det, som bär med sig ett rasistiskt arv.

”Tänk om vi kunde börja med att se varandra som människor, som jämlikar”, sa hon. ”Istället för att reproducera antaganden och fördomar som bubblar på alla nivåer av samhället. Det är inte vem som helst somkan uttala sig om det teologiska. Detta är kränkande.”

En annan förälder berättar om breven hon sparat genom åren:
”Många uttrycker sig ganska grovt, med subtila pikar på att vi utifrån vår bakgrund och religion skulle vara sämre föräldrar. Ha mindre omsorg för våra barn. Istället för att fråga oss, talar man om för oss hur vi skadar våra barn och hotar med orosanmälningar.”

Okunskapens pris – och vårt gemensamma ansvar

En elevkoordinator berättade om ett initiativ från elever själva: de ville ha ett rum där de som fastar kunde vara under lunchrasten. Det skapades, informerades om – och förbjöds efter moralpanik bland personalen. Kollegan som drivit frågan utsattes för rasistiska påhopp av sina egna kollegor.

En annan skola, med mer homogen elevsammansättning, hade aldrig ens reflekterat över Ramadan. En kurator där sa: ”Det är inget vi tänkt på, frågan har aldrig lyfts.”

Tystnaden är också ett slags svar. Den säger något om vilka barn som syns – och vilka som osynliggörs.

Samtidigt finns de goda exemplen. Lärare, ofta muslimer själva, som skapar trygga rum där fastande elever får vila, samtala och reflektera tillsammans. Där får barnen berätta om hur de upplever sin fasta, om vad som är svårt och vad som är vackert. Där gemenskap och förståelse växer.
”Det ger oss möjlighet att samtala”, berättar en lärare. ”Eleverna berättar om hur de upplever sin fasta, de reflekterar tillsammans. Vi kommer närmare varandra.”

Vi är alla medskapare – till antingen islamofobi eller inkludering

Det här handlar inte om enskilda individers onda vilja. De allra flesta lärare och skolledare vill sina elevers bästa. Men goda intentioner räcker inte när kunskapen brister. För sanningen är denna: varje gång vi tiger, varje gång vi låter antaganden ersätta fakta, varje gång vi inte frågar – då bidrar vi till att reproducera islamofobi och antimuslimsk rasism. Och varje gång vi istället väljer att lyssna, att lära, att bjuda in – då är vi med och motverkar den. Vi förebygger.

FN:s internationella dag mot islamofobi den 15 mars påminner oss om att detta inte är en privatsak eller en enskild skolas isolerade problem. Det är en global fråga om mänskliga rättigheter. Och den börjar iklassrummet. För rasism handlar inte bara om högerextrema grupper och öppna hatbrott. Det handlar lika mycket om de vardagliga strukturerna. Breven som skickas hem med outtalade antaganden om otillräckligtföräldraskap.

Kollegorna som inte säger ifrån när rasistiska skämt fälls i personalrummet. Planeringen som utgår från att ”vi” firar jul och påsk, medan ”dom” har något annat som vi inte riktigt förstår oss på. Vi gör alla val varje dag. Val som antingen befäster eller utmanar de här strukturerna. Frågan är: vad väljer du?

En kunskap vi går miste om

För vad är egentligen Ramadan? En pappa beskrev det så här:
”Det är en tid för att träna disciplin och reflektion. Vad händer i världen? Vad är min roll i världen? När vi bryter fastan samlas vi kring maten och samtalar om dagen, om våra insikter. I andra familjer sitter man itystnad, upplever maten som en gåva, är fullständigt närvarande.”

Han avslutade med en mening som dröjer sig kvar:
”Det är mänskligt att vara rädd för det man inte känner till.”
Och det är just där vi har en uppgift. Som skola. Som kollegor. Som medmänniskor.

Vad kan vi lära oss?

De flesta barn som fastar gör det inte hela Ramadan. De testar sig fram, i samråd med sina föräldrar. Några fastar bara på helger, andra några timmar om dagen. Flickor och kvinnor fastar inte under mens. Sjuka fastar inte. Det är en inlärningsprocess, en personlig resa. Att då begära att föräldrar i förväg ska fylla i exakt vilka dagar barnet avstår från mat blir både omöjligt och symboliskt för den okunskap som råder. Samtidigt finns det sätt att hantera detta – i samråd med vårdnadshavare, med kökspersonal, med barnen själva. ”Har ni frågat eleverna?” undrar en av föräldrarna. ”Vilka lösningar skulle de kunna föreslå?”

Nu närmar sig Eid – dags att omsätta kunskap i handling

Ramadan går mot sitt slut. Snart är det dags för Eid, eller Bajram som det också kallas – högtiden då fastan bryts och muslimer världen över samlas för att fira, be och tacka. För många barn är detta åretsviktigaste högtid. En dag fylld av gemenskap, god mat, nya kläder och släktbesök.

Frågan är: hur väl förberedd är din skola?

Nu har vi chansen att göra skillnad på riktigt. Inte bara med ord, utan i handling. Här är några konkreta sätt att se till att vi lärt oss läxan till Eid: Planera in ledigheten utan krångel. Barnen ska inte behöva kämpa för att få vara lediga på sin högtid. Precis som vi tar för givet att ingen planerar nationella prov på julafton, bör vi se till att Eid inte krockarmed viktiga skolmoment. Och när barn är lediga – låt det vara en icke-fråga. Ingen ifrågasättande blick, inget ”är det verkligen nödvändigt?”.

• Fråga barnen hur de vill uppmärksammas. En del vill berätta om sin högtid i klassen. Andra vill bara få vara lediga utan att det görs till en grej. Respektera olikheterna. Precis som med julen finns det inget rättsätt att fira Eid på.
• Skapa igenkänning och glädje. Tänk om skolan kunde pynta lite inför Eid, så som man gör till jul? Tänk om man kunde ha ett gemensamt firande, eller åtminstone uppmärksamma högtiden i klassrummet? För de barn som intervjuats i den här texten skulle det betyda allt.
• Låt Eid vara en möjlighet till lärande för alla. Bjud in föräldrar som vill komma och berätta. Låt barnen som firar vara experterna – men kom ihåg att det inte är deras uppgift att undervisa er. Ta eget ansvar för att fylla kunskapsluckorna.
• Och viktigast av allt: se barnen. Se dem som de är – med samma rätt att vara stolta över sin högtid som alla andra. Med samma rätt att bli sedda, hörda och bekräftade.

En möjlighet vi inte har råd att missa

I Sverige har vi religionsfrihet. Vi har barnkonventionen som lag. Vi firar Lucia, jul och påsk, ofta med skolavslutningar i kyrkor. Kristna värderingar och en human människosyn lever sida vid sida. Vad skulle hända om vi på allvar började utforska likheterna med muslimska värderingar? Om vi såg Ramadan inte som ett problem att lösa, utan som en möjlighet att lära, att samtala, att närma ossvarandra? Om vi såg Eid som en självklar del av det svenska skolåret?

Artikel 2 i barnkonventionen slår fast att alla barn har samma rättigheter och lika värde. Ingen får diskrimineras. Det är vi vuxna som har skyldigheten att förverkliga den principen. I handling.

För när vi inte blir inkluderade, när vi inte blir tillfrågade, när vi inte blir sedda som kompetenta medmänniskor – då betalar alla ett pris. Okunskapens pris. Rasismens pris. Där kränkningar och våld blirverktygen.

En fråga att bära med sig

Jag vet inte hur ni tänker. Men jag vet att vi måste börja fråga varandra. På riktigt. Med öppenhet och med viljan att förstå. För det är mänskligt att vara rädd för det man inte känner till. Men det är också mänskligt att vilja lära.

Den 15 mars, på FN:s internationella dag mot islamofobi, påminns vi om att kampen mot rasism kräver mer än symboliska markeringar. Den kräver handling. Den kräver att vi varje dag väljer kunskap framförokunskap, inkludering framför exkludering, mod framför tystnad.

Och kanske, om vi vågar lyssna på barnen, på föräldrarna, på alla dem som bär på kunskap vi själva saknar – då kanske vi upptäcker att det vi trodde var ett problem egentligen är en möjlighet.

En möjlighet att skapa en skola där alla får vara dem de är oavsett och bli lika behandlade. Där alla barn känner sig sedda. Där vi tillsammans bygger något större än vi kan föreställa oss.

Vad skulle hända om vi började där? Inför Eid, inför Bajram, inför varje dag som kommer – låt oss välja handling framför passivitet. Låt oss välja kunskap framför antaganden. Låt oss välja inkludering framför osynliggörande. För barnens skull. För alla barns skull.

Och låt oss komma ihåg: varje gång vi väljer att se ett barns tro som en tillgång istället för ett problem, varje gång vi bjuder in istället för att stänga ute, varje gång vi lyssnar istället för att förmoda – då är vi med och förebygger islamofobi. Då är vi med och bygger en skola för alla.
Vad väljer du?

Tack till alla barn och vuxna som delat med sig av sina erfarenheter, sin tid och sina tankar. Den här texten finns till för er – och för alla oss som vill lära.
Eid Mubarak!