Antirasistiskt monument i förskolan

Ingen förskola jag har sett har haft fokus på antirasism

Arbetet med det antirasistiska monumentet har pågått under en lång tid, och jag har varit delaktig sedan våren 2025. Jag gick in i processen med många frågor: Hur ska jag kunna prata med barn i förskolan om rasism? Är de för unga för att förstå? Vad är lämpligt att undervisa om och vad är det inte? Frågorna blev bara fler och fler längs vägen. Samtidigt har jag lärt mig att våga lita på processen och släppa min prestige. Det har såklart inte varit lätt. På ett sätt har mitt arbete känts ganska ensamt, inte bara för att jag var den enda representanten från förskolan, utan också för att material riktat mot förskolan när det gäller rasism inte har varit lätt att hitta.

Visserligen arbetar många förskolor med värdegrundsfrågor, men då i form av kompisböcker och normkritisk barnlitteratur. Ingen förskola jag har sett har haft fokus på antirasism, förmodligen för att det är ett känsligt ämne som många, liksom jag, har tyckt varit svårt att vidröra. Dessutom tror jag att okunskapen är stor ute i verksamheterna när det kommer till dessa frågor. För mig har det tagit lång tid att sätta mig in i hur olika rasismer samexisterar och hur den svenska historien inte är så fläckfri som den ibland kan framstå.

Det största motståndet kom från mig själv

Just därför har detta arbete känts betydelsefullt att ro i hamn. Jag kom till slutsatsen att det viktigaste inte var att det skulle bli perfekt, utan att jag skulle börja. Det är först då man kan se hur det landar hos barnen, och sedan utveckla arbetet vidare. Jag har fått många lärdomar på vägen. Ibland har jag mött motstånd. Det största motståndet kom från mig själv i mötet med boken Min färg och din färg. Det är en antirasistisk handbok för barn i förskolan, skriven av Laura Henry-Allain Mbe. Boken är översatt från engelska till svenska, och ett återkommande ord fick mig att rygga tillbaka — ordet ”ras”.

Personligen föredrar jag att använda ordet ”hudfärg” istället för begreppet ”ras”, som står i boken. I förordet skriver Tobias Hübinette att det var en utmaning att anpassa texten till en svensktalande kontext, eftersom den engelskspråkiga världen generellt inte har några som helst problem med att tala om ras. I Storbritannien används rasbegreppet främst för att beskriva olika utseenden. Så är inte fallet i Sverige, där svensktalande associerar ordet ”ras” med rasbiologi, nazism, kolonialism och apartheidregimen i Sydafrika. Jag håller med Tobias om att det är nödvändigt att sätta ord på frågor som rör rasism, inte minst för barn som blir behandlade olika på grund av hudfärg, utseende, språk eller nationalitet. Men för mig känns orden ”hudfärg” och ”etnicitet” mer anpassade till den svenska kontexten. Samtidigt har boken varit till stor hjälp i arbetet med att ta fram material till barnen, även om jag inte har läst den i sin helhet för dem.

Rättvisa blev ett nyckelord i mötet med barnen, just för att det är något som berör dem i deras vardagssituationer. Genom samtal, högläsning, självporträtt och olika samarbetsövningar ville jag göra undervisningen begriplig och nära. Barnen delade generöst med sig av stunder då något känts orättvist, och dessa berättelser blev utgångspunkten för att knyta deras egna upplevelser till rättigheterna i barnkonventionen.

Styrkan i gruppen ligger i att vi kan bära tillsammans

Eftersom projektet är ett samarbete med kulturförvaltningen har barnen fått möta monumentet som ett konstverk. Monumentet bär på ett kollektivt minne av rasism, ett minne som delas av många människor i Malmö. Till skillnad från ett traditionellt monument, som Karl X Gustav-statyn på Stortorget, bärs detta monument inte av en ensam gestalt. Det bärs av ett kollektiv. Runt stenen står människor — ibland barn, ibland personer som nyligen blivit utsatta för rasism.

Styrkan i gruppen ligger i att vi kan bära tillsammans. Inte nödvändigtvis samtidigt, men i stunder då några av oss inte orkar kan andra ta vid. Minne är motstånd, och det var just den tanken jag ville föra vidare till barnen på förskolan genom att använda kroppen som redskap. Varje barn fick därför bära ett tungt föremål och beskriva hur det kändes. För några kändes det inte särskilt tungt; för andra var det tyngre. Detta öppnade upp för ett samtal om styrka och motstånd, om hur olika det kan kännas för oss och hur viktigt det är att hjälpas åt. Ett barn sa: ”Jag behöver vara stark för att skydda mig” — en enkel mening som i sig rymmer en handling av motstånd.

Avslutningsvis fick barnen lyfta föremålet tillsammans med mig. Som ett kollektiv. På så sätt kunde vi konkret visa att vi alltid är starkast när vi bär tillsammans, oavsett våra individuella förutsättningar.

Det fysiska mötet är det mest kraftfulla sättet att sprida kunskap

I mitt arbete har jag haft stort stöd av referensgruppen på Pedagogisk Inspiration, som har varit till stor hjälp när jag behövt bolla idéer och tankar. Det finns så många fantastiska lärare och pedagoger som arbetar för ökad jämlikhet i våra skolverksamheter , och det engagemanget är verkligen inspirerande.

Ett exempel är mina kollegor från grundskolan, som vid ett öppet hus bjöd in föräldrar och närstående för att informera om skolans arbete med antirasism. Att öppna dörrarna på det sättet är viktigt, eftersom det sprider kunskap och förståelse också utanför skolans väggar. Det var därför jag själv bjöd in föräldrar till förskolan för att göra samma sak. Även om deltagandet blev lågt uppskattades mötet av de som kom. Flera uttryckte att de inte hade känt till mitt arbete med deras barn, trots att jag delat mycket information på vårt intranät. Detta visar att det fysiska mötet fortfarande är det mest kraftfulla sättet att sprida kunskap.

När monumentet avtäcks i sommar kan jag stolt se att förskolan nu är en tydlig del av det antirasistiska samtalet i Malmö — och det känns hoppfullt att veta att detta bara är början på allt vi kan åstadkomma tillsammans.