S.A.Y. Malmö

Pildammsparken i Malmö när sensommaren träffar hösten. Vi träffas framför restaurangen Margaretapaviljongen, en blandad grupp: några är helt nya i Malmö; några bor här sedan länge. I olika ålder med olika språk. Vi träffas för att skapa tillsammans – land art – och för att börja lära känna den här platsen i den här staden.

Basher, Maria och Michaela från S.A.Y. Malmö (stories – art – youth) hade bett mig att hålla en workshop om temat ”land art” med gruppen. S.A.Y. Malmö är ett projekt som organiseras av Individuell Människohjälp som arbetar med ungdomar och unga vuxna med erfarenhet av migration. Projektet vill använda olika kreativa processer för att skapa utrymme för dialog och demokratiskt deltagande.

Jag hade redan träffat flera från gruppen under utställningen ”En sårad dröm” – ett konstnärligt projekt som lyfter erfarenheter av migration som visades från 6 december 2014 till 11 januari 2015 på Moderna Museet i Malmö.

Utställningen var imponerande och inspirerande inte bara på grund av konstverken men också för att den utmanade och ifrågasatte museet som kulturell mötesplats. Irit Rogoff, professor vid Goldsmiths, University of London, har kommenterat att det inte alls är självklart att alla medlemmar i samhället får delta i kulturverksamheten på samma sätt: Vem får synas? Vad får synas? Var får något synas? När får något synas? Vem får titta när? Och vem får titta på vem? (Rogoff, 2012).**

S.A.Y.-gruppen träffas vanligtvis på onsdagar mellan kl. 17 och kl. 19 för att delta i olika workshoppar och för öppna träffar där kreativitet och skapande är utgångspunkten och medelpunkten. Nu var det dags att lämna ateljén och skapa utomhus. Vi började framför Margaretapaviljongen som byggdes under Baltiska utställningen.

Jag personligen uppfattar grupprocesser och gruppdynamik som otroligt spännande och utmanande. Att börja med en ny grupp innebär alltid en viss osäkerhet – kommer de att förstå det som jag vill att vi gör? Kommer de tycka om det eller bara tycka att det är tråkigt? Varje gång behöver jag dra ett djupt andetag och helt enkelt sätta igång.

Den alla första övningen var att be gruppen att ställa sig i bokstavsordning efter förnamn utan att prata med varandra. Det är svårare om det inte är en fast grupp som känner varandra bra, men inte omöjligt. Det är intressant att agera utan språk – alla har samma utgångspunkt. Och alla måste hjälpas åt!

Nästa steg var att lära känna varandra. Gruppen fick tre frågor och skulle arbeta två och två. Efter diskussionen presenterade var och en sin partner för hela gruppen:

– Vilken är din favoritårstid?
– Vad är det bästa du vet?
– Vad tycker du om att göra?

Några i gruppen kände varandra sedan länge från S.A.Y. men några var helt nya i gruppen. Deltagarna fick välja språk – svenska, engelska eller arabiska – för att alla skulle ha möjlighet att vara med. Det tog mer tid, men gruppens vilja, nyfikenhet och respekt för varandra säkerställde att kommunikationen fungerade. Vi turades om att tolka – ingen enkel uppgift – och vi tog den tid som behövdes. Många valde svenska för att de ville passa på att träna.

Nu var det dags att börja med land art! Vi tittade på land-art-bilder och diskuterade former, färger, associationer. Sedan gick tre grupper omkring i parken för att samla naturföremål och skapa var sitt konstverk. Och till slut presenterade de land art och vi reflekterade över processen.

För mig personligen är land art en frigörande konstteknik: man behöver inte vara en ”land artist” för att skapa land art. Allt man behöver är en plats, naturföremål och nyfikenhet. Gruppens reaktioner var varierande och lärorika – några hade hellre velat arbeta på egen hand; andra tyckte om att vara en av flera deltagare i en grupp; andra var nöjda med att en person tog ledarens roll i grupprocessen; andra deltagare hade gärna haft mer tid. Jag upplevde att vi hade börjat en spännande process och det hade varit roligt att träffa gruppen igen och fortsätta skapa.

Det är sällan en grupp träffas i Sverige utan att fika och jag tycker att det är bra. I mitt hemland Skottland har ju ”tea break” samma funktion: det handlar inte bara om att dricka eller äta utan att få ta en paus, andas, umgås med varandra, drömma …

Sedan kom den sista rundan. Jag bad alla att säja tre ord om workshoppen. Och jag blev så klart glad att höra ord som ”glädje, kreativitet, spännande”. Som pedagog bör man inte sträva efter ”den perfekta lektionen” som inte finns. Men vi skapade utrymme tillsammans för att arbeta kreativt tillsammans och att ta en stund att lära känna en del av Malmö.

* Kyoshi. Haiku, redigerad av David Cobb, Alfabeta, 2003, översättare: Duke, Eiko och Christer Duke

** Rogoff, Irit (2012) Studying visual culture. I The Visual Culture Reader, red. Nicholas Mirzoeff. Oxford: Routledge